Man bara väntar, väntar, väntar på ingenting alls, bara väntar på ett slut, för länge sedan gav man upp allting, varje tanke överflödig

 

 

1

Polissirener ekade mellan husens våta fasader under den sömnigt regntunga kvällshimmelen likt otröstbara barnaskrik, och klangen från tunga kättingar mot fullastade containrar hördes även de vida över de förglömda avsmaksfyllda stadsdelarna intill djuphamnen där fraktfartygen lossade. Varuhus och lagerlokaler låg intill the rostade resterna av nedlagda varv, och gatorna som vattenfall i regnet uppifrån höjder där trängdes gamla hyreskaserner och slitna ruckel om utrymmet, här och där vid en korsning ett uselt snabbmatsställe smutsigt och äckligt och ett och annat korvstånd, allting öde och stilla nu i ovädret. Regnet föll intensivt och hela världen tycktes sjukligt alggrön och inga av gatlyktorna tycktes förmå belysa de mörka hörnen som avtecknade sig ondskefullt vid varje huskrök. Våroväder med åska var inte ovanliga i dessa områden, men denna styrka var sällan skådad. I husportar och gränder med överhängande tak rörde sig människokroppar oroligt, prostituerade i skabbiga kläder och hemlösa med sina tillbehörigheter i ryggsäckar, och ljusrör som blinkade bakom trasiga nedstänkta gardiner i osedda knarkkvartar.

 

Seglare och sjömän med skägg fulla av matrester hängde i tjocka grupper under taket på DET HELIGA OSTRONET, ett vämjeligt suphak där alkoholisterna satt ensamma vid sina bord intill stora literflaskor, där röken från både cigarett och cigarr låg som en avskyvärda soppliknande dimma. Det var mot denna styggelse på stadslandskapet som Yukari Kazehiro var på väg med ynkliga, rentav tveksamma, steg. Det var ett telefonsamtal som föranledde hans närvaro i dessa kvarter, vilka av samtliga respektabla medborgare skyddes som pest eller norovirus, en orolig förälder. Joakim Widstrand, en elev från hans Japanskaklass på Torsdagseftermiddagarna (vid så där femton-tio) hade inte kommit hem den kvällen, och precis som under en snarlik kväll veckan dessförinnan misstänkte de att han satt på Det Heliga Ostronet och söp.

 

Yukari var en nybörjare i läraryrket, tjugonio år gammal och nästan precis nyutexaminerad hade han börjat sin färd längs läraryrkets hopplösa korridorer präglad av omogen entusiasm och uppsluppen naivitet. Som så många andra nya i yrket överskattade han sitt eget inflytande och förmåga att förbättra elevernas falnande livslågor, när hans reella roll var att dreja villiga och utbildade arbetare åt det kapitalistiska maskineriets eviga spinnande kugghjul. Han hade blivit för engagerad, kanske – det var i alla fall vad han tänkte själv vissa nätter när han drog sig till sängs, med en viss känsla av skuld – och givit sig in i en problemelevs liv och försökt styra upp det hela. Som ny hade han haft visst förtroende från eleverna in sin klass, och hade kvickt noterat att just Joakim hade svåra problem med att följa med i lektionerna. På basis av detta hade han sett över hans resultat från andra klasser, och funnit dem likaledes otillfredsställande, varför han samtalat med både kurator och föräldrar. Hemmasituationen var inte på något vis speciell. Familjen bodde i ett radhus i Kulingsberg (de hade flyttat efter att sonen börjat skolan, därav det långa avståndet) och var bättre bemedlade än många andra i klassen; föräldrarna var arbetsamma, något frånvarande kunde det tyckas (modern var undersköterska på Dunkelstads Centralsjukhus och fadern anställd som tågklarerare hos Järnvägsministeriet vid Dunkelstad Södra ställverk, båda hade otrevlig mängd övertid), men så vitt Yukari kunde se hade detta ingen relation till hans störtande bedömningsresultat.

 

Nej, det hade det inte. Det var någonting annat som var den drivande kraften i förfallet. Och Yukari trodde att han visste vad, eller rättare sagt vem, det var. Joakim hade stiftat bekantskap med en reslig ungdom känd under namnet ”Hunden” – hans riktiga namn var det få som kände till. Och Hunden dög väl nog, för hans ansikte var verkligen hundlikt på något vis, det var det första som hade ploppat upp för Yukari’s inre öga när han fick se de två gå förbi på gatan utanför när han stod i konsumkassan på Segergatan. Kanske var de tur att han inte mött dem på gatan, för säkert som aldrig skulle de flytt sin kos, och hans excentriska klädval var kanske inte det mest diskreta.

 

Nu såg han haket, där på andra sidan gatan, där han stod i skydd av sitt genomskinliga plastparaply. Det blåste en kall vind in från Dunkelviken och det sved i hans ögon. Neonskylten ovanför entrén blinkade till och en lastbil passerade på gatan i vattenyra. Kanske, tänkte han, var hans tunna åtsittande svarta byxor inte anpassade för detta väder; ej heller var hans lösa tröja (osmakligt spräcklig vit och grå, nästan vulgärt leopardrandig, han kunde inte minnas varför han ens köpte den, måste ha varit någon pervers impuls), så han huttrade lite där han stod innan han tittade så vägen var öde, varpå han kvickt satte kurs mot dörren.

Han fällde ihop paraplyet när han gick upp för trappan. En mistlur dundrade precis som han steg in genom den rangliga dörren till pubben. Lamporna kastade ett dämpat och rödaktigt sken som kom allting verka drömlikt och illbådande. Klockan bakom baren visade 19:24, och en fetlagd man svepte på sekunder en ofantlig ölbägare, varpå följde en bestialisk rap. Samhällets bakgård och soptipp, här kunde man för en billig peng fylla tomrummen i sitt hjärta med sprit, och i rummets ena hörn, under en tavla av ett sjumastat handelsskepp cirka artonhundra femtio satt Joakim Widstrand och inspekterade botten på ett glas inte fullt så stort som den fete mannens. Yukari var lång och smal och med orangefärgat hår jämt och glansigt rakt (efter plattångens framfart) och kände sig aningen utsatt där han stod upp i denna sal där han kände att överfall och misshandel måste vara dagliga företeelser; men, för elevens väl, kvävde han rädslan och viljan att utan att tänka en enda tanke mer ge sig av och springa långt härifrån och gick till bordet och satte sig ned på en stol. Just nu var haket rätt tomt, bara den fete mannen och tre-fyra män i någon rederiuniform i ett annat hörn, så de var mest för sig själva.

 

Joakim tycktes först nu märka hans närvaro. Hans ögon villade sig iväg, undvek hans blick.

”Varför kom du hit?” frågade han med en avvisande ton. ”Jag vill vara i fred.”

Yukari visste inte riktigt vad han borde säga; vad hade man sagt under kurserna han tagit på Lärarhögskolan? Men det var väl egentligen lika bra att glömma allt man lärt sig, det var bara smörja hur som helst. ”Varför sitter du här?” Han ångrade sig genast, frågan kändes dum när den väl hade uttalats.

”Hur skall jag veta? Jag går hit för att vara i fred. Lämna mig nu, gå. Jag behöver ingen hjälp. Ni skall alltid tro att ni kan göra så mycket…”

”Men vi vill ju bara ditt bästa.” Yukari kunde inte tro sina öron. Flög verkligen dessa floskler ut ur hans mun? Vad hade föranlett denna misshagliga situation? Han rynkade munnen i avsmak.

Joakims svar var att bara rulla sina ögon och titta bort mot baren där en stor bägare fylldes upp igen åt den fete.

”Du kan ju inte sitta här och tyna bort, du är ju bara sexton år.”

”Varför inte? Är man tjugo, är man trettio, fyrtio, då är det ju över ändå, så det är väl inget bättre. Hela livet ett spel som man är dömd att förlora. Förstår inte varför du försöker engagera dig så mycket.”

”Men det är ju för att jag, vi, bryr oss om dig och vill att det skall gå bra i livet.”

”Hur kan ni klara av att göra sådana där värdebedömningar? Vad är bra, vad är dåligt? Knarkare kan le, och även den högt ansedda politikern gråter ibland, trots att allting går så bra för honom, överflödig parasitär organism som han ju är. Vill ni att jag skall få ett bra jobb?”

”Göra det du vill, kanske. Det finns väl saker du gillar?”

”Det jag vill…” sade Joakim, hans ögon blev för en sekund drömska och vattniga, innan det hårda och rebelliska återkom. ”Vad vill jag då, det vet jag väl inte ens själv. Det vet vi väl ingen, egentligen. Visste du när du var i min ålder?”

”Nej”, svarade Yukari. ”Men…” Han försökte tänka på någonting upplyftande att säga, någonting som skulle kunna få Joakim på bättre tankar. Men det kom ingenting sådant; istället bubblade upp från bortglömda havsbottnar en serie bildfragment som passade ihop som ett pussel, en enfaldig dröm han en gång givit upp; en dröm om någonting han velat göra – starta ett band, det var vad han tänkte – men som förkastats av verklighetens kreativitetskuvande krav och obönhörliga snurrande ekorrhjul som likt virvelstormar sög upp allting i sin närhet och drejade det till rättan former.

”Du vet”, började Joakim och svalde snor som om han hade gråtit precis innan Yukari anlände, hans röst vibrerade av oro och osäkerhet, ”det var faktiskt här jag träffade honom för första gången.”

”Vem?”

”Hunden.”

”Hunden”, upprepade Yukari. ”Den ökände ligisten.”

”Just det. Han gav mig perspektiv på saker och ting. Jag såg att han var en fri själ, på något vrickat vis, han gjorde som han ville utan att bry sig om den här tarvliga framtiden vi alla har framför oss, känner du inte? Det känns som tidens ände. Ibland känns det som om saker och ting skulle känts bättre om det var sextiotal, men nog var framtiden för de som var unga då lika osäker och hotfull… fast kanske fanns en viss optimism som inte längre finns.”

En ofantlig mur av betong och ben och ruttet kött var allt som Yukari kunde föreställa sig av framtiden. En mur som skuggade solen och månen och svärtade ut stjärnorna. Någonting stort och kvävande vilade över världens framtid som en ohygglig vinter med sot och aska istället för snö, jo, även han kunde känna den obevekliga fruktan.

”Han försvann för tre dagar sedan”, sade Joakim sedan. ”Vi hade suttit här och pratat tills klockan var sent, nästan midnatt skulle jag tro, och han gick ut lite före mig. Sa att han skulle pissa här på baksidan, muggstolarna här är ganska äckliga.”

”Dök han inte upp?”

”Nej. Jag följde ut strax efter via huvudingången – han hade gått ut genom dörren på baksidan, den som ligger där borta.” Han pekade på en mindre dörr som låg precis intill två smutsstänkta dörrarna med toalettsymboler på en skylt. ”Han hade tidigare berättat att han brukade slå en drill i skydd av sopcontainern intill den där väderbitna eken. När han inte kommit och nästan tio minuter gått, gick jag runt till baksidan, men han var inte där. Men…” Han blev tyst ett tag.

Yukari gjorde en uppmanade min för att uttrycka sin vilja att höra fortsättningen.

”Jag hittade en sak där ser du, den här,” sade Joakim så med tårar i ögonen och lyfte upp en cigarettändare, en sådan där av krom med en topp som kan flickas upp med en stilig knyck. ”Han gick aldrig någonstans utan den, brukade tala om hur den var viktigt, hur han kände på sig att den skulle vara av största vikt. Något måste ha hänt honom.”

Kanske det vore det bästa, tänkte Yukari förstrött, men dödade och ångrade snart att han tillät den tankegången gå så långt; det var tydligt att, hur man än såg på Hundens inflytande så var han av vikt för Joakims välbefinnande och det skulle inte ryckas på av något inskränkt moraliserande.

”Förra veckan ringde dina föräldrar mig en gång”, sade Yukari, ”och de misstänkte att du satt här. Det var därför de ringde mig idag. Hur kom det sig att de visste att du satt här?”

”Inte särskilt intressant,” sade Joakim, hans röst var ihålig och något släpig. ”En vän till min far kom förbi här och såg mig. Ringde genast till farsgubben. Det blev att bära sig av hem direkt. Kommer du säga till dem att jag varit här ikväll?”

”Det beror väl på”, svarade Yukari, ”om du kommer med härifrån nu så kanske vi kan ordna något annat. Om du vill så kan vi väl säga att jag stötte på dig på stan, att du var ute med någon tjej. Det är väl något de skulle vilja höra?”

”Låter bra, fast glöm det där med tjej. De skulle bara bli oroliga. Få för sig jag hade fuffens för mig, och säkert skylla denna icke-existerande flicka för att vara en dålig influens. Det är nog bäst att säga att jag var på väg ut från en affär eller så. Gärna inget systembolag.” Joakim lyckades forcera fram ett skevt leende. Men så förbröts hans ansikte plötsligt, som om han ansett att leendet var högst opassande, och istället återformades den gropiga besvärade minen han uppvisat dessförinnan. ”Men vad skall vi göra med Markus?”

”Markus?” frågade Yukari, även fast han på egen hand kommit till slutsatsen att det var Hundens förnamn.

”Ja, du vet, Hunden. Han är ju borta.”

”Känner du hans föräldrar?”

”Nej. Han pratade inte mycket om dem, tycktes inte vara ett särskilt het ämne. Från det han sa var det inga bra grejer, de tycktes ointresserade, brydde sig mest om sina egna problem. Farsan var alkoholist eller narkoman, eller båda, och modern tycktes bara komma hem till hans slitna lägenhet på helgerna, resten av nätterna spenderades hos andra karlar. De var skilda sedan länge, eller något. Verkade inte så trevligt.”

”Det är ju problematiskt då. Vet du om hans försvinnande är polisanmält?”

”Nej. Tror inte det… hans far var väl knappast typen att ha samröre med snuten.”

”Du har en poäng där. Då får väl vi lov att försöka kontakta dem och se om de vet någonting. Vi har väl goda anledningar att vara misstänksamma…”

”Tack”, sade Joakim. Han log lite igen. Yukari tyckte att hans sinne verkade fått någon slags ro, i alla fall för tillfället.

”Vi kan titta till på baksidan innan vi går till tunnelbanan,” sade Yukari. ”Vi kanske kan hitta några ledtrådar eller vad som helst som kan komma polisen till nytta där.”

 

Joakim nickade och började resa sig upp lite trött, och Yukari följde efter honom mot bakdörren. Det gnisslade när den öppnade sig. Ute låg lukten av fisk tung, men det hade i alla fall slutat regna. Yukari lade det hopvecklade paraplyet över axeln, och de tittade sig noggrant omkring. Baksidan var en liten plätt betong som började vid det lilla trähuset (det hade nog en gång varit ett bostadshus) som inhyste DET HELIGA OSTRONET som slutade vid ett högt träplank vid gränsen till DUNKELSTADS FISK:s  packningsfabrik. En sliten Volvo stod parkerad intill sopcontainern, vit men med motorhuven och vänstra dörren av svart rostig plåt. I vattenpölarna flöt sopor, våta plastpåsar och mot vägen fanns även en blöt och trasig pappkartong med ett innehåll av plastpåsar och tidningspapper, där nog någon hemlös hade haft sitt residens för en natt. De letade runt i skuggorna i den molniga kvällen ett tag, men tycktes oförmögna att hitta någonting av relevans.

Deras letande avbröts abrupt av en närvaro de båda märkte samtidigt. Från gränden som ledde ut till gatan, med tjocka kläder och en huva uppdragen, kom en kort gestalt vaggande reumatiskt otympligt och skör, men på något vis trots detta besittande en oroväckande beslutsamhet i stegen. Ansiktet var skuggat eller fördolt, inget syntes utöver den rudimentära silhuetten.

Det var just som de stod där, förstummade av förvåning över att se denna bräckliga person i ett område och sammanhang som detta, som det än mer obegripliga ägde rum. Senare, i försök att reda ut vad som skedde, skulle Yukari finna sig själv oförmögen att minnas det tydligt. Vad som var tydligt var bara små blixtar av ljus mot en overhead, som en serie fotografier tagna med tio-sekunders mellanrum. Personen med huvan rörde sig plötsligt och med extrem kvickhet och precision. Joakim föll först; sjönk ihop bara, Yukari såg inte ens när han slogs till, eller vad som nu faktiskt hade hänt. Hans knän vek sig. Sedan var hon framme hos Yukari, och han försökte försvara sig. Han lyfte ena armen i skydd för sitt ansikte och sin hals; men hur skall man försvara sig mot någonting vars rörelser man tycks knappt uppfatta? Ett stick mot ena armen och hans ben blev gelé och vek sig precis som Joakims. Sedan var hans huvud omgärdad av vita fluffiga kuddar av moln.

 

2

När Yukari vaknade återigen låg han på golvet i en jordkällare. Det luktade av förruttnelse med inslag av järn och spår av människosvett. Mörkret var totalt. Rummet runt omkring honom hade en kuslig rymd, långt större än någon jordkällare han någonsin känt till. Han mindes sin mormor och morfars jordkällare i deras stora granna trädgård och hur han blivit tillsagd att hämta jordgubbssaft därur, hur spindlarna hade krälat groteskt på sina dallrande trådar vävda kors och tvärs över utrymmet. I mörkret rös han då han betänkte faktumet att tvivelsutan kryllade även denna jordkällare med de små krabaterna; ett tag trodde han till och med att han såg dem tralla fram över sina trådar. Deras väv vibrerade sjukligt.

 

Han uppmärksammades på ett annat faktum: att han inte var ensam. Andetag kunde höras, och någon tycktes flytta på sig. Var de vid medvetande? Han försökte sträcka ut en hand för att hitta dem. Efter fruktlöst travande stötte han tillslut till vad som måste vara ett ben, varpå det yttrades något oförklarligt kvidande gnälljud han inte kunde förklara. Det förde tankarna till ett gråtande barn med en napp i munnen, eller en hund som kvävdes. Hans hand letade sig vägen upp mot ansiktet, där hans fingrar skrapade emot någonting trådaktigt. Det var som att stöta till en lös gitarrsträng. Fingrarna rörde sig längsmed tråden och fann att den tog slut i någonting varmt och mjukt som var poröst, lite som en svamp, eller… kött. Det var en tråd fäst i en människas kött. Han ryggade tillbaka och drog undan sin hand. Rysningen kom hans muskler i ryggen att dra sig samman ofrivilligt. Den mänskliga kroppens och sinnets fragilitet var sällan så uppenbar som i krissituationer eller katastrofer; så fort den utsattes för stress eller skada så gav den vika. Människor hade aldrig långt till döden. Det fanns även andra situationer då deras kroppar tycktes överleva förvånande mängd skador, som den byggarbetaren som skadats av en dynamitladdning runt nittonhundratalets början, fragment av hans hjärna hade helt enkelt ramlat ut ur skallen, och ändå överlevde han ytterligare tolv år… men där slog Yukari ifrån sig de morbida tankegångarna och fokuserade på den ytterst farliga situation han befann sig i. De hade blivit kidnappade, så mycket var klart för honom. Tagna tillfånga av någon galning, eller kanske en sjuk sekt, scientologer eller sexistiska frimurargalningar med hemliga handsslag som behövde offer åt deras vedervärdiga ritualer.

 

Ett ljud, det var vad som behövdes, och han lycktes släppa ut en vissling. Det kom respons från någonting annat i rummet, men det lät mer som en ko än en människa.

”Hallå?” frågade han ut i mörkret. Ett stön som steg upp genom näsan var svaret, det enda slags respons han fick. Han tänkte med fasa att kanske någon slags skada hade åsamkats denna individ och gjort dem oförmögna att tala. Han ryggade tillbaka, försökte komma på fötter, klöste mot väggarna och jord ramlade ned, men det enda resultat var att hans fingrar blev omlindade av spindelväv. Han rös och fumlade sig tvärsöver rummet, kände sig disorienterad, snubblade på en mjuk kropp som kändes sjukligt tung, och föll åter till marken. Utrymmet runtikring kändes oändligt, som yttre rymden. Ett stort svart ingenting. Golvet var det enda som han kunde känna var stabilt.

 

Men, tänkte han, han borde förhålla sig rationellt till situationen, och började därefter kräla på alla fyra åt ena hållet. Han försökte så gott han kunde hålla bäring, och hittade återigen en av väggarna. Denna följde han sedan en ansenlig distans som tycktes förvånansvärt stor för en jordkällare, tills han fann en trappa av trä som ledde upp emot en lucka av kall fuktig stål. Med fötterna på nedersta trappsteget slog han till denna, och smärtan strålade ut från hans hand. Ljudet hade inte varit högt, men det kom ett oroväckande svar hursomhelst. Som träskor mot ett ihåligt golv kom stegen, lätta och tomt klackande, och luckan for upp.

 

3

Det var en äldre kvinna som mötte hans blick. Hon såg fruktansvärt arg och irriterad ut. Ögonen vattniga och insjunkna, huden fläckig med vämjeliga kolonier av leverfläckar, utstrålade hon en nästan otrolig ålderdom. Köttet hängde löst på hennes armar, och när hon så viftade fram sitt gevär såg scenen absurd ut, som ett kort klipp från en blasfemiskt oursäktlig lågkvalitetskomedi på teve sent om natten.

 

”Vad är det för jävla oväsen?” frågade hon. ”Vad fan vill du?” Hennes röst var rosslig och guttural, tycktes dundra upp från obeskrivliga djup som magma ur en vulkan innan orden spottades ut tillsammans med en ohygglig mängd fränt luktande saliv.

 

Vad fan vill du? tänkte Yukari, hur i helvete kan hon fråga något sådant? Det var ju han som skulle fråga vad som i alla dagar pågick här, varför han var fången i en jordkällare som visade sig vara intill hennes veranda. Och vilka var de där kropparna.

”Du skall vara tyst och stanna där nere,” sa hon sedan, förvånansvärt lugnt, ”din utländska usling. Du är mig ingen nytta. Du skall vara glad att du ens lever.”

 

”Vad har du gjort med Joakim?”

”Grabben jag påträffade dig med, menar du? Den värdelösa lilla kretinen skall offras till någonting så mycket mer värt än det obarmhärtiga jordelivet. Han skall glänsa som aldrig förr i den Vita Tingestens värld.”

”Vita Tingesten?”

”Fråga inte om saker du inte kan förstå. Du är inte en sann svensk, du skulle aldrig förstå. Men du kanske vill se? Känner du kanske en viss nyfikenhet som gnager i magen, i huvudet? Som råttor som äter sig genom en vägg. Du skall få se. Upp med dig och du skall få se. Men försök inget dumt, inga tricks. Jag har vassa ögon och kulor kan du inte ducka för, hur bra på mattematik du än tror du är.”

 

Den rasistiska åldersstigna psykopaten viftade hotfullt med sitt gevär i en rörelse som för att suggerera hans uppstigning ur jordkällaren, och även det svaga ljuset av den flickande oljelampan som hängde från verandastaketet vars trä såg ruttet och långsamt sönderfallande ut tycktes lockande jämfört med avgrundens totala svarthet. Just när han kommit upp kastade han en sista undrande blick tillbaka ner i djupet och såg då lampans låga sken upp våldsamt i en kvartssekund en ohygglig syn. Ett människoansikte tycktes försöka titta upp, armarna var uppenbarligen bakbundna. Men det var inte det som var det riktigt hemska; det mest frånstötande, så obarmhärtigt repulsivt, det var hur munnen och ögonen hade sytts ihop med en blågrön tråd, och hur små strilar av blod sipprat ut från mellan trådarna över ögonen. Det var ett ohyggligt testamente till den vidriga kärringens djuriska rubbningar. Hans blick var fokuserad på ansiktet där nere kanske blott två-tre sekunder, men intrycket var djupt inetsat i hans sinne för evigt.

 

”Rör på dig.” Fortfarande med geväret redo smällde hon igen luckan till jordkällaren och följde sedan efter honom medan han gick mot dörren. ”Öppna den”, lade hon till när han just kommit fram. Han lydde order utan tvivel, det fanns ingenting annat att  göra, ingenting att ifrågasätta något mer. Hon stängde dörren efter sig när de väl var inne, och han avvaktade ytterligare indikationer på vartåt de var på väg. ”Ta korridoren till höger, och sista dörren vid vägs ände till vänster.”

Vägs ände… en bild av ett osmakligt halvillitterat moderatpartiprogram blixtrade förbi hans ögon. Välfärdssamhället vid vägs ände, var det inte så det hade stått där? Ett klyschigt uttryck som för att fånga tidsandan som så präglades av domedag och förfall…

Dörren stod på vid gavel. I resten av huset var ljusen dämpade där det inte var helt släckt, men här sken det vitt och vasst från ljusrör i taket. Väggarna var klädda med plast; anledningen därtill blev mycket snabbt uppenbar när hans blick dansade förbi rysliga pölar av blod på golvet. Ett aluminiumbord med kirurgiska instrument stod i rummets mitt, och i ett annat hörn stod en blänkande bår, och på den låg, precis som hans rationella tankar hade förstått skulle göra, Joakim fastspänd. Han var inte vid medvetande, men en tår hade trillat ur hans ena öga. Yukari’s första tanke var att ta bort de rep och band som höll honom fast, men när tanken spridit sig till hans muskler som en liten spasm var hon redan beredd.

 

”Gör det inte”, sa hon kryptiskt. ”Du skulle få ångra dig. Du vet vad jag är kapabel till.”

Hon avsedda onekligen den omänskliga kvickhet med vilken hon rört sig då de tagits tillfånga.

”Stå där. Rör dig inte ur fläcken. Du skall få se medan jag förbereder din vän inför… det som måste göras för att han skall accepteras av Den Store.”

Rummet hade inga fönster. Han ställde sig mot väggen dit hon pekat, och själv gick hon fram till sina instrument. En skalpell, någon slags tångliknande reskap och en liten stång med en böjd skopa i ena änden; han förstod precis vartåt det bar, som de, dem där nere i jordkällaren. En klocka dekorerade väggen ovanför där båren stod, och den visade på strax efter elva. Det måste varit minst tre timmar sedan de gick ifrån det där äckliga haket, och det var åtskilliga timmar innan någon skulle börja leta efter dem, ens börja undra vart de var. Resignationen bredde ut sig i hans inre som ett moln av giftgas.

 

Hon gick fram till Joakim och det hela började; Yukari försökte tänka på annat och sluta sina ögon, men någon sardonisk dragning från röda djup tycktes gång på gång öppna hans ögon för en sista blick av ritualen som pågick. Han försökte säga åt sig själv att det nu var den sista gången, men så öppnade han dem igen, bara för en liten blick till… Han såg hur läpparna skars av, hur blodet torkades bort gång på gång med en trasa vars bruna fläckars härkomst han väl lätt kunde gissa sig till. Han såg hur skopan trycktes ned vid ögonens kanter och hur den pressades ned med kraft och hur åldringens uttryck hela tiden bevarade en besvärlig total likgiltighet, som om hon dissekerade en fisk, ett djur som hon ansåg lägre stående. Hon nynnade en sjuk barnmelodi för sig själv, den där horribla saken som även Yukari hört någon gång sjungas i en film… någonting om barn som dog. I Guds lilla barnaskara… han försökte stänga ute den hemska sången, men den trängde igenom alla försvar.

 

Så ploppade det ena ögat till, flög ur sin håla som ett lågkokt ägg, och lite blod rann i en il ned för Joakims kind.

”Det som sker här”, sade tanten, och när hon talade fladdrade hennes leverfläcksbesudlade kinder som dammsugarpåsar, ”det är för alltid.” Hon upprepade det ett flertal gånger. ”Och det som en gång givits kommer att återtas. Givits liv av Den Store, allt liv strömmar därur, ibland så måste någonting ges tillbaka. En tribut för evigheten.”

De elektroniska kablarna som likt de från en skärm till datorn skars av med skalpellet. Blod sköt iväg i små kaskader. Sedan stoppades några av kablarna tillbaka i hålan och hon tog fram tråden, började sy.

”Den gillar inte när de ser”, sade hon när hon väl börjat, den blå tråden rullandes ut från en spole. ”Precis som den inte gillar när de inte är äkta svenskar. Jag har försökt några gånger, att ge den annat, men den accepterar de inte. Han kommer med båten om ett tag, och då skall du få se, kanske skall du lära dig storheten i det hela. Kanske kommer det bli upp till dig att ta över affärerna när jag går ur tiden. Jag har kanske inte så långt kvar. Annars så kommer du att sluta på havets botten.”

 

Hennes röst tycktes totalt likgiltig alltmedan hon sydde ihop ögonen och munnen. När hon var klar drog hon in ett djupt andetag och vände sig sedan mot Yukari.

”Den vill ha vitt kött”, sade hon, ”blekt skall det vara. Det är väl som en vana, någonting den vant sig vid, fått det så länge nu. Den har matats utav oss i tusentals år, och matas den inte kommer den att ta för sig på eget bevåg. Vi måste mata den, för att upprätthålla balansen, för att hålla den i styr. Den har bott där ute i tusentals år och kommer leva tusentals år till. Det moderna samhället vill inte kännas vid den, men den är verklig, fysisk, och den kommer aldrig dö. Den är bortom tid och rum och mänsklig enfald. Vi är dess boskap.” Hon pekade på Yukari med ett finger hemsökt av fläckar som såg allt annat än hälsosamma ut. ”Boskap!” röt hon plötsligt.

”Du skall få se dess makt, dess kraft! Den är stormen som hemsöker våra stränder, den är alla tankar och alla idéer. Den är evigheten, tiden, och för att den låter oss leva vill den ha en tribut! Berättigat, det tycker jag att det är!” Hennes röst var plötsligt full av liv och värme, ett engagemang från ingenstans sprunget, lika plötsligt som en klotblixt.

 

”När midnattstimmen är slagen kommer han med båten, och du skall få se!” Hon viftade med den andra handen nu, och Yukari såg att hon saknade två av sina fingrar. Hennes hand var som en gröpe klor. Det åskade ute, och ljuset försvann för en sekund, och i mörkret såg hennes hand ut som självlysande ben, en vämjelig skeletthand som skallrade. Hon gick ut från rummet. Joakim började vakna.

 

4

Det enda som hördes var otydliga mumlanden bakom den igensydda munnen. Blodiga bubblor kom upp mellan styngen. Ansiktsmusklerna drog ihop sig i vad som Yukari inte kunde ta som annat än ett försök att ge uttryck för skräck, panik och förvåning på en och samma gång. Yukari skulle just röra sig ditåt för att viska några lugnande ord då helveteskärringen kom tillbaka med en spruta i högsta hugg, och den skyndade hon fram med till Joakim med rappa steg, där hon gav han en injektion av vad det nog var. Snart avtog Joakims kvidande och ett slags euforiskt lugn tycktes infinna sig, och därav drog Yukari den slutsatsen att den med föga tvivel innehållit någon lugnande substans.

Sedan gick hon igen. Yukari stod där som förlamad av det vedervärdiga han sett. Han tänkte att om detta varit en Hollywoodfilm, då hade han räddad Joakim innan hon börjat ha sönder honom, då hade han sprungit ut som en hjälte i natten, då hade leverfläckskvinnans alla försök att skjuta mot honom gått åt fanders, missat helt och hållet, och Joakim hade kunnat komma hem oskadd. Men detta var inte film, det var inte ens fantasi. Det var en fruktansvärt och bestialisk verklighet vars bittra sanning var att han inte hade en chans att rädda Joakim, att han var totalt värdelös just nu. Han bara stod där i hörnet som en attrapp, och tårarna började rinna när han tänkte på sin skuld, hur förlamad han var. Tårarna droppade ned på tröjan som han inte kunde minnas varför han köpt. Tiden gick, men allting flötsamman där han stod, och när klockan var strax innan midnatt hördes från utanför en gäll mistlur eka. Strax därefter kom kvinnan in i rummet igen, tittade på Yukari – hon hade inte längre geväret med sig, men en spruta stack upp ur ena fickan, vilket var mer än nog för att avskräcka Yukari från något desperat teatraliskt räddningsförsök – men tycktes nöjd med hans handlingsförlamning och skyndade iväg till Joakim. Hon tog honom som ett barn och bar iväg honom.

 

Det var bortom all rimlighet hur en människa så taning och nedbiten av tidens tand kunde bära en lång och muskulös ungdom som Joakim faktiskt var. Någon minut till förflöt, sedan kom hon tillbaka och rörde huvudet som för att visa åt Yukari att följa henne. Han gick efter henne, ut i hallen igen, och genom det mörka huset gick de, tillbaka till verandan. Intill oljelampan som hängde och slängde i vinden och vars kopparlock regnet ständigt träffade som hårda knytnävsslag stod en liten kärra av trä, ungefär metern bred och nästan två meter lång. På denna hade minst fyra kroppar lagts upp. Deras armar och ben var i en enda oreda, då och då kunde Yukari med avsmak se dem försöka röra sig. Den åldrade kvinnan sa ingenting, men Yukari visste att följa henne hursomhelst; hon rullade ned kärran för en lätt sluttande ramp som tog henne ut på en stenlagd gång som gick runt hörnet på huset. Yukari följde efter och såg att den ledde till baksidan. Där reste sig två lövbefriade lönnar på vardera sida om gången, våt och hal i regnet, och ett skarpt ljus sken från ett lastfartyg som angjort vid en bred brygga. Avtecknad mot skenet kunde Yukari se formen av en man med kaptensmössa stå och vänta med en pava i högra handen.

 

Den blasfemiska lasten drogs så upp och ombord på båten, som tycktes väldigt rudimentär. Dess golv var platt, och ett simpelt tak täckte lastutrymmet på aktre delen av båten; mot fören fanns något som såg ut som en displacerad stuga, som tycktes vara kontrollrummet.

När Yukari gick ombord hade mannen med flaskan, som rörde sig oredligt drucken som han var, gått till kontrollrummet och växlat upp. Färden började över en yrande sjön, där skeppet skar rätt igenom de mullrande vågornas oreda. Yukari tittade tillbaka – allting ombord var tystnad i den kyliga våta natten under regnets smattrande mot plasttaket – och såg huset försvinna bakom dem. På båda sidor om huset låg övergivna industrilokaler. En bit åt höger kunde han se varven i det område där Det Heliga Ostronet låg, som nu tycktes lika långt borta som en annan världsdel, kanske rentav ett annat universum.

 

Vinden ven och då och då kastades vatten upp på däck och Yukari tyckte sig minst en gång se en fisk slå förtvivlat med sina fenor innan den sköljdes tillbaka ned i djupet i nästa kaskad. När de var ungefär halvvägs över viken och skyskraporna i Dunkelstadscentrum och höghusen på kullarna och bergen runtom var som en stackare förvillad i öknens uttorkade suddiga hägringar, och bergen och förorterna på den andra sidan viken och det väldiga där liggande oljeraffinaderiet vars skorstenar ejakulerade våldsamma varma flammor av eld nyss blivit synliga stannade båten plötsligt. Den leverfläckige hade inte sagt någonting. Mannen som styrde båten måste veta vad de sökte. Han kom ut från hytten. Hans hår var nästan vitt, han var mager och ansiktet bisarrt förvridet på något vis som lyckades utstråla ohyggliga inre smärta.

 

”Vem har vi här då?” sade han. Hans röst speglade inte smärtan i hans ansikte. Den var stadig och målmedveten.

”Någon odåga,” svarade den leverfläckige. ”Är vi vid rätt plats?”

”Jo,” svarade mannen. ”Rätt plats.”

”Bra.”

Hon gick till aktern och lutade sig över vattnet, kupade sina händer runt munnen och ut strömmade en vansinnig smörja, ord som inte var mänskliga, ord som var mer som sjuka ljud, dödsrosslingar. Yukari satte händerna för öronen och såg att den vithårige mannen gjort samma sak. Hon sjöng nu, på ett språk vars like han aldrig hört, det strömmade i melodier som lät som helvetets alla fördömda skrik, som galna religiösa personens alla kval och självförnekelser plötsligt läckt ur deras spruckna skallar.

 

5

Det ekade över dånet från vågorna och det upprörda havet, ett ohyggligt rytande skri som sprunget från de mörkaste avgrunderna. Ljudet var så obehagligt att höra att håren i Yukari’s nacke kom att resa sig som en uråldrig tallskog, och den vithårige mannen tog tag om hans arm och drog in honom i kontrollrummet. Han stängde dörren bakom sig och satte sig på knä på golvet och kikade ut genom fönstret akterut. Yukari kände sig oroligt och följde mannens exempel.

 

Regndiset tycktes i någon sekund klarna och någonting blev synligt därute i vattnet, en fena som reste sig ur vattnet, långsamt mer och mer, som en gigantisk förhistoriskt haj. Dess kurs var rak som ekvatoriallinjen, det vill säga rakt mot båten, och leverfläckiga damen stod vid aktern och var nu tyst, hennes öron fladdrade i vinden fångade ändå upp vibrationerna av dess yttringar. Hennes kropp förvreds i en sammandragning som tycktes vara mer av glädjens förnimmelse än smärta eller kramp, och därefter hoppade hon iväg på lätta fötter och tog upp den första av kropparna, som i något sista ögonblick plötsligt tycktes bli medveten om det förskräckliga som snart skulle följa att den sprattlade desperat.

 

Den stora vita tingesten hade nu fyllt en bredd lika stor som båten, och dess längd sträckte sig bortom vad som var synligt. Vattnet kokade och stänkte längs dess sidor när ett enormt huvud lyftes långsamt och drypande ur vattnet. Det var ett ansikte ur evigheten de skådade, så stort och uråldrigt. Utdraget horisontalt och platt var dess huvud täckt i kolonier av havstulpaner av storlek vars like aldrig skådat, och de senares armar drog sig snabbt in i sina stenlika borgar. Huden såg hård ut, sprucken här och där som sten; på några ställen reste sig vassa kanter och bergskedjor av förhårdnader, på andra ställen kokade häxkittlar av något lysande sekret. Huvudet hade tre ögon, två på sidan och ett längst fram, varje ett var svart som rymdens vakuum och anti-materia, och så öppnade sig munnen och de kunde inte tänka på något annat. Tänderna var långa och smala, meterlånga vassa sågar, och innanför denna första rad tumlade vattenmassorna i vilda orgiastiska rörelser ur vilka då och då reste sig vassa förskärare av benvitt material. Det var en syn inte ens demens skulle kunna få någon att förglömma, en syn från bortom allting prosaisk och värdigt, bortom livet självt. Den ohyggliga sladdriga munnen och den skärande blicken från de intetsägande svarta ögonen upptog snart hela deras värld, så till den milda grad att Yukari inte ens märkte när den leverfläckige kastade in Joakims desperat kämpade kropp i dess horribla gap. Tårar sipprade ned för hans kinder, tårar både av fruktan, ånger och ett slags ohjälplig dyrkan, det slags monolitiska vördnad som tycktes uppfylla hela den tomhet som brett ut sig när hans ögon beskådade den makabra omöjlighet som just nu satte i sig det fjärde offret.

 

Den vithårige mannen mumlade någonting obegripligt, någonting om hur det hade pågått för länge, och kanske var det Yukari’s närvaro som kom han att ta det steg han aldrig tagit förr, ett uppgivet och tveklöst dumt försök. Han rusade ut i regnet, utan förvarning, och puttade den leverfläckige ner i den monstruösa tratten från bortom de mänskliga sfärerna. Men det kom ingen magisk hämnd, hon försvann in i den virvlande evighetens gap liksom de andra hade gjort, och ingenting yttrade sig. Han föll på knä framför den vita tingesten, böjde sig nästan som om han bad, och föll sedan platt i regnet.

 

Den Vita Tingesten sjönk ned i de bottenlösa grumliga vattnen i en stor kaskad som kastade vattenyra långt upp i skyn, och någonting mer överväldigande hade Yukari aldrig tidigare skådat. Hans verklighetsbild var vrickad på sidan, den hade snurrats om som en drink på en innekrog med ett engelskt namn. När kanske tio minuter hade gått utan att något mer hände, gick han fram till den vithårige mannen och hjälpte honom på fötter. De gick tillbaka till kontrollrummet, och mannen startade båten och styrde den mot land. Mot båthamnen nära centrum, tack och lov, inte mot det förkastliga huset med den ohyggliga hemligheten… den ohyggliga hemligheten som nu vilade på deras axlar, en tyngd vars like få människor någonsin känt, och inte ens de kände till dess verkliga dimensioner och storlek. Dess ålder var äldre än någonting på planeten; när jorden formades ur rymdstoftet som drev i skivor runt stjärnan Sol var den redan ålderstigen, och när jorden svaldes av den döende solen skulle den fortfarande leva.

 

”Den talade till mig”, sade mannen så när de var halvvägs tillbaka, ”den talade om för mig att det måste göras, att det enda andra alternativet är kaos. Den måste ha näring, och jag måste ge den det. Det verkar som om mitt försök att befria mig av ansvaret – hon har använt mig i flera år ände sedan hon började hyra det där gamla rucklet från mig och hotade sätta dit mig för alla de saker hon gjort där – bara gjort mig ännu mer en del av problemet. Men det finns inget val. Det måste göras – det kommer att göras. Om inte jag, så någon annan.” Han grät nu, desperat, ånger som bubblade upp. ”Det måste göras, det krävs utav mig; du förstår väl?”

 

Yukari förstod. Han nickade. Sådana saker som den där tingesten, vars natur för alltid skulle vara oklar och omöjlig för ett mänskligt sinne att förstå, de kunde inte stoppas av människan. De låg så bortom mänsklig makt och förstånd att de var odödliga, eviga, konstanta.

***

Yukari gick direkt mot tunnelbanan efter att båten anlagt vid industribryggorna. Han kastade en sista blick mot den vithårige mannen i båten, som nickade till farväl. Sedan en blick över det orediga havet där ute i viken. Han tyckte sig se något vitt röra sig där, någonting vitt och stort. Men det var nog bara vågornas bryningar som kastades runt av vinden i virrvarret. Regnet hade börjat avta. Natten var kall och uppfriskande. Tankarna var fortfarande kaotiska, men de skulle nog snart slå in på sina vanliga banor. Han hade tittat in i tidens öga och sett evigheten, han skulle aldrig mera bli så naiv och oskyldig som han var bara några timmar sedan, han visste saker nu, saker som bara några få hade känt till förut. Han drog in ett djupt andetag och fällde en saknadens tår över den förlorade oskulden och renheten.

 

Han visste att de dagar som varit aldrig skulle komma igen, att saken där ute var evig. Att folk skulle fortsätta försvinna för att tillfredställa dess namnlösa hunger, dess obeskrivbara begär. Den mänskliga världen tycktes så liten och obetydlig i universums oändliga vidder, lika obetydlig som värdelös. Så liten var han, så liten var allt. Arter som kom och dog ut var lika många som dagarna i tusentals människors liv. Varje dag, många tio- kanske hundratusentals människoliv som kom till ända. Och där ute, där levde den där tingesten vidare, hoppandes över vågor, yttrande sina härjande skrin.