Skogen på bakgården var tom och öde i vinterkvällen. Månen hängde full och smutsigt gul över de bara lövträdens utmärglade skelett. Ikväll skulle hon göra det, ritualen som hon hela veckan väntat på, ritualen som skulle skänka henne evig frid och tillfredställelse. Inte ens någon övervintrande fågels rop störde den ro och sinnesfrid som infann sig alltmedan hon gjorde i ordning den stora cirkeln av stearinljus i en glänta. En bit bort, bakom en gran, tittade det varma TV-ljuset ut mellan en persienns springor, men det var de enda tecknen på mänskligt liv som trängde sig på och besudlade den totala orgiastiska union med naturen hon kände.

Och naturen belönar de trogna. Var det inte så hennes mor alltid sade? Det var senaste tisdagen hon hade haft drömmen som gjort nödvändig denna ritualen. Det var en salig dröm, där hon flöt på moln som mjuka sängbäddar under en klarblå himmels lyckorus, tills hon stod öga med öga med Mannen, han som hon var alltid menad för, en i verkligheten föga tilltalande kändis med narkotikaberoenden lika mångtaliga som celler i hela hans kropp. Men i hennes insnöade lilla värld var han renhet och oskuld personifierad, och som så var dem naturligtvis menade för varandra. Efter drömmen visste hon säkrare än någonsin förut att de skulle få vara tillsammans – om bara hon utförde den nödvändiga ritual hennes tillförlitliga och inte alls mentalt instabila mor förtäljt detaljer om, den ritual som skulle försegla deras förening. Skriva den i sten och trä, naturens makt…

Hon föll på knä när cirkeln av röda stearinljus var tänd, och tillbad Månen om Kraften och Lyckan att få sin högsta önskan förverkligad, hon bad, till och med grät mellan bönerna som sluddrades fram otydligt. Hon hade tur att ingen var ute den kvällen i närområdet, för hade de hört eller sett henne där hon böjde sig och skrek uppåt månen om någon som kunde lyssna på hennes infernaliskt uttråkande gnäll och alla hennes hjärnas griller.

Det som ryckte henne ur sitt mässande var en kall vindpust som blåste livet ur ljusen, som följdes av en rörelse ovanifrån. Det var från månen, och hon tittade upp, blint dyrkande, för Månen har ju sådan Kraft, tänkte hon, den är ju Gudarnas Väsen och Andens Källa, det var i alla fall vad hennes mor hade talat om för henne, och hon trodde ju på allt sådant där. Varför skulle det inte vara sant?

”Stig opp”, sade en röst, torr och omänskligt knarrande, ”res dig opp från din skrattretande ställning, så där gör du dig bara själv till åtlöje; ställ dig rak och stäng dina ögon.”

Och när Månen så befaller så bör man lyda, som Stjärnorna Bestämmer; när Venus står i fas med Jupiter och Stora Björn går ned i Sydväst infinner sig… vad det nu var… hon glömde sina tankar, för här befallde en röst lika tydlig och klar som vore den en person som alldeles intill henne stod, men hon kände ingen närvaro alls.

Då ingen ny befallning kom snabbt nog, blev hon uttråkad och öppnade sina ögon.

Men stjärnorna på himmelen var borta. Träden svajade för vinden, men alla stjärnorna var bortblåsta, alla utom månen, som såg större ut än förut, och var lika röd som ett granatäpple. För en sekund tycktes den dekorerad av ett enormt hånfullt leende, sedan var det borta, men fortfarande tycktes den arg, hånande, missnöjd på något vis.

Så lades en kall hand på hennes axel. Hand och hand, hon var inte säker på att det var en hand – egentligen kändes det mer som en stor fet fisk, en lax direkt ur affärens frysbox, kall och tom som rymden.

När hennes mor gick ut i skogen dagen därpå och undrade vart hennes dotter hade gått, så fann hon i mitten av cirkeln av halvförbrukade stearinljus ett enormt svart hål, rakt ner i jorden, som när hon böjde sig över kanten inte hade något slut. Där nere fanns inga väggar på sidorna av hålet, det var ett ofantligt tomrum, som ett rivsår rakt genom tid och rum.

Och hon visste att hennes dotter hade kommit för nära, hade retat verkligheten och hånat den för mycket, så mycket att hon slitits bort från planeten, ur tiden och ur verkligheten. Hon kände hur hon själv balanserade på kanten till den onämnbara oändliga avgrunden.

"Har du tänkt på att det är något man producerat själv? Vi är lite som bönder. Göder fälten."

... att den inte lägger in reklamspya mellan varje förbannat inlägg. Det vore ju totalt oacceptabelt, men samtidigt inte det minsta förvånande.