Allting fortsatte eskalera som ett stigande, hysteriskt crescendo; tills en dag de skygglappar som alltid skyddat oss från att bli varse världens faktiska natur plötsligt och obönhörligt slets ifrån oss. Vi glimtade avgrunden; djup, oändlig, tröstlöst packad med outsäglig sorg och lidande och smärta; och vi skådade så vår egen och världens natur; ett monstruöst skämt som redan tidigt blev misshagligt, men som likt en fästing hållit sig kvar vid våran sjunkande förnedrade kadaverkropp. Vi såg så tydligt det blinda mordstinna tortyrförnimmandet som alltid jagat oss, de ändlösa vågorna av outsägliga tragedier och bestialisk förnedring; och från de stilla vindsvepta slätterna till de karga, glasbestyckade kulturödsliga städerna var allting överbelamrat med samma vämjelse, samma äckel, samma totala mörker.

Gatlyktorna flämtade, och allting föll så i mörker. Och vi alla föll där vi stod; i köerna, på trottoaren; i skolor, i sängar, i städer, på landet. Bilar stannade tvärt, passagerarstinna bussar likt öppna köttfyllda frysar med sina dörrar väsande och öppnande—överallt sköljde en våg av varseblivandet över oss. Vi såg verkligheten som den var, denna fruktlösa lidandets lustgård där bara galenskap och förnekelsen hållit oss halvt vid liv. Men dammen hade till slut brustit, och vetskapen om de blinda kosmiska mekanismer som den ändlösa tortyren alstrade blev ett snäpp för mycket. Så vi föll, överallt; landandes på rumpor som ömmade men utan att det ens uppmärksamma.

Vi såg bara en sak; den svärmande svärtan där våra sinnen tillslut nått vägs ände och inga intryck längre kunde mottagas. Vi kände inte längre någonting; vi hade fått överslag. Proppen i våra hjärnor hade gått. Vi tittade på varandra och tänkte ingenting. Vi hade slutat att existera som människor, som varelser. Vi var inte längre individer. Vi var alla en och samma, samma medvetenhet. Vi väntade på den barmhärtiga sömnen som skulle frid till jorden härjade yta skänka, och hoppades att självmedvetenheten, det evolutionära snedsteget som ledde till allt annat lidande aldrig skulle åter manifesteras. Det var medvetenheten som var den ursprungliga synden, den första stenen som kastats, det första fönstret som krossats. Allting annat följde därpå, och dörren skulle nu åter stängas.

Och barnafödandet det upphörde således.