Svart som Synden
Jakten på Svart November
Marknadsmagi för religiösa hemligheter.
En vårvind blåser in förändring, en mardröm hemsöker vartenda hörn av din hjärna, som en inbrottstjuv som letar igenom gamla lådor efter dyrbara familjeklenoder att sälja på den… på den fria marknaden. Där står han, nu, älskad av Wall Street och de blodtörstiga barbarerna; bankirerna; han är visst ingen ”tråkig socialist” och han hatar när folk vägrar byta fil, en tillväxtonanerande psykopat med en religiös tilltro på marknaden, varje dag offrar han tiotusentals anställda på marknadens altar, för att tillfredställa denna nyckfulla best som närhelst förtroendet vacklar kan sin kropp plötsligt börja skifta form och struktur som vore det en agiterad Shoggoth. ”Marknaden har alltid rätt” säger han och salen ejakulerar i jubel från de välbeställda psykopaterna, här på NASDAQ, psykopaternas härjningssal numero uno.
Björn Wahlroos heter mannen, och det är för han och hans gelikar som dödsstraffet uppfanns och det är på dem som det mest effektivt brukas, och det snarast nog, för annars lär dem nog förgöra jordelivet inom något hundratal år. Han vet i sitt mörkblåa hjärta att marknaden är ”den största skapelsen på jorden och vad livet handlar om”, här finns ingen plats för evolutionsteori eller ens förryckta religiösa vanföreställningar; här rör sig bara strömmar av pengar fram och åter, här har man orgier med valutor i högar och billiga horor för att maximera intäkterna, ingenting slösas, allting är investering och vinst, återbäring, aktieutdelning.
Fjortisar sitter nu även i riksdagen; hjärndöda moderatavskum, ungdomliga idealistjävlar som också dem ejakulerar högan sky när marknaden nämns; dess automatiska korrigeringar, Milton Friedman, Hayek, kanske till och med Friedmans än sjukare son får vara med på ett hörn, anarkokapitalism, friheten; staten det är ondskan och det enda som kan utöva någon form av tvång; kapitalets väg, det är frihetens väg, så sluddrar han på, spyr ur sig vidriga floskler med en väldig fart, och går sedan hem för att betitta förkastliga televisionsprogram såsom ”Yes, Prime Minister”, som han så mycket gillar ity det har den rätta liberala humorn; sedan läser han kanske tidningen ENTREPRENÖR, där han får smaka goda liberala bracklögner i noga tilltagna doser, varefter han avslutar med ett glas dyr Whiskey och ett par sidor av den idiotiska brackhumorboken ”Så Sänkte Jag Sovjet”. Han ber så till marknaden för större välstånd och mer succé på börsen, och säger sina tack till de stora marknadsmessiorna där ute som möjliggjorde denna samhällsordning; privat egendomen, det är allt vad vi har att tacka för allting, det är bra, det tycker han, och får stånd av blotta tanken på Ayn Rands åldrade nunna som ruttnar bortglömd på en bor i en övergiven sjukhuskällare någonstans på andra sidan Atlanten.
Hjärndöda liberaler lobotomerar med lokalbedövning l–de fanskapen slutar aldrig, dem fanskapen ger sig aldrig; deras sjukdom sprider sig i samhällskroppen. Den enda vägens politik är att storma palatset, göra med borgerskapet som gjordes med den ryska tsaren och hans undersåtar och familj 1917. I Afghanistan drar nu svenska soldater runt och begår krigsbrott, jo, själva närvaron allena är krigsbrott i sig; och när det väl så händer att någon svensk ditsänd stackare tillslut dör, får man hoppas att Carl Bildt den fula slippriga dryga röven får stå och se dum ut i TV, och att folkopinionen ännu mer svänger emot honom och hans fula glasögon, han och hans sjuka fru.
Nej, upp mot väggen med dem, up mot väggen! Exekutionsplutonerna måste göras redo, dessa avskum, dessa kriminella avarter av det värsta slaget, upp mot väggen med dem! Låt dem stå där och huttra i kylan så ser vi nog tillslut att dem är ynkryggar som vi alla andra, och alla dessa förbannade entreprenörer är blott sjuka parasiter som dyrkar sig själva. Dom må runka till spegelbilder av sig själva dag och natt, och dem må ha övertygat sig själva att dem äro allt välstånds själva kärna, men det gör saken på inget vis ackurat. Dom tror att allt som skiter ut är guld, att varje imbecillt infall där dem placerar ytterligare intermediära parasitsektorer mellan diverse industrigrenar, producenter eller distributörer är någonting viktigt, som ej utan varas kan. Deras satans städfirma kan gärna försvinna. Deras jävla jobbcoacher, familjebutiker, överflödiga stormarknader, externa köpcentrum, modedesignerfirmor, modellagenturer, bemanningsföretag… behövs inte. Ut med dem, ner med dem i gyttjan, in i elden, blivo till aska.
Rensa ut i moraset, dränera träskmarken, uppror; revoltera, förkasta dessa ondskans axelmakter, de som över allt sitta, dessa ”demokrater”, brottslingar, kriminella massmördare, Wallenbergsfären, mördarpacket; dom måste stoppas, MUF; Socialmoderaterna och Thomas Bodström i transit till USA: denna välståndsmecka, frihetsfabriken som aldrig sover; och där, mitt bland dödligt tysta förfallna halvtövervuxna betongruiner står han, med blodröda glödande ögon, glödande av satanisk energi, Urban Bäckström, Svenskt Näringsliv på hjärnan, arbetarna måste snarast med vattenkanoner, som poliser mot demonstranter på en gata utanför något konspiratoriskt toppmöte, spola världen ren, spola bort dessa parasiter, de värsta i sitt slag, göra så att världen återigen skiner ren och fräsch, ett glatt uppvaknande efter en outhärdlig mardröm.
Om det nu fanns någonting att säga...
Om man bara vore som dem andra, och kunde skriva tomt och dumt om ingenting alls. Vi bör dock fylla utrymme, och av denna anledning skall vi - återigen - ta en klassiker i repris, denna gång från 2007, väldigt tarvligt, men ändock med vissa kvalitér som i dagens skriverier lysa med sin frånvaro:
Du är sjuklig. Du vet att du är det. Även om det känns bra ibland när du vaknar och ser solen gå ned utanför ditt fönster så vet du att du är sjuk och du har fel. Dina tankar, dom är inte riktigt rätt, det är något fel med dem alla, dem är så orediga och fel. Du är en liberal, du är äckligt anal, du är både medlem i kapitalets här och Jesus Kristus församling av förvirrade individer på existensminimum. Du spyr, natt och dag, ur dig galla om socialdemokraternas världsomspännande konspiration samtidigt som du likt alla andra världens sex miljarder kverulanter uttrycker din individualitet, din distans från samhället den är bara upplevd. Du är förvirrad, men du är inte olik många andra, du är en i mängden, en i stimmet; en tidsinställd bomb.Men ingen ser dig.
Fortplantningsritualer och den Gula Dimmans Förbannelse
Det talades om giftermål och äktenskap; om fortplantningsritualer och hantering av avkomma; det talades om stoltheten över dessa förkastliga tingestar som ur kvinnan kommo; och hur söta vissa tydligen finna dessa vanskapta illaluktande småbestar. Hur någon i ett barns missbildande ansikte – så definierat som det är av missbildning, bisarra och osmakligt förvridna proportioner – kan se tillstymmelsen till söthet är någonting som tvivelsutan är att oroa sig över. Trots detta faktum finns det mången människa som helt sonika hävdar att känna något annat än kärlek när man med ett nyfött barn bemötas är sinnessjukt och onaturligt. Vad ”onaturligt” nu menar det är så klart lite vagt i vår så onaturliga värld, men dem hävdar helt klart att inte älska barn är att vara sjuk.
Men vad som är riktigt sjukt är att in i denna världen förra ytterligare ett liv; vad kan skapa mera lidande än det, vad kan vara mera oansvarigt? Då tänker jag inte i första hand på något socialdarwinistiskt nonsens om ”överbefolkning”, för sådant är blott strunt, utan ansvaret man tar i och med att föra ett liv in i denna hårda värld, denna äckliga sjuka värld av våld, ytlighet och vidrigt utnyttjande, exploaterande. Dag och natt ett förkastas heder och diskussion för hedonism och enfaldigt våld, dag och natt förevigas äktenskapets pestilens på samhällskroppen i och med alla individer som tar beslutet att i en pseudo-religiös orgie av meningslöst strunt ”gå ihop”.
Tydligen känner dem att utan äktenskapets mjuka plastband som så lätt kan smulas till intet vore deras kärlek inget värd och deras förhållande skulle vara ett stampande på ett rullband åt fel håll. Idiotiskt nonsens lägger sig likt vulkanisk aska över allting, tar sig in igenom ventilationstrummorna, smittar… Banaliteter vältrar som tumlare i vattnet, styggelser från havsdjupets mörkaste hörn reser sig upp i dagsljuset—Äckliga plastiga fjortisar med osmakliga bröstförstorelser och uppsvällda osunt vittrande läppar har aldrig fått lära sig att hålla käften.
Jag hade en förunderlig dröm. En kväll var nyhetsprogram på av någon anledning, och det talades om någonting bisarrt som ägt rum långt borta, på andra sidan jordklotet; i Argentina, därifrån spred sig en gul dimma långsamt över allting, och hur från alla trakter denna dimma sänkt sig över all kommunikation upphört. Som ett moln av giftgas spred sig denna dimma långsamt över allt större delar av jorden, i panik köpte folk här och där syretankar och gasmasker som dem hoppades skulle skydda dem från detta fenomen.
Ett tag senare hade dimman lagt sig över merparten av Nord- och Sydamerika, och det rörde sig nu över haven i båda riktningarna.
Det var en tidig kall morgon och av någon anledning fann jag mig själv väntandes på bussen någonstans i ett område från sjuttiotalet med låga tvåvåningsradhus och vidriga gula små lägenhetshus om två-tre våningar med fula röda dörrar; här och där fanns enstaka parkeringsplatser spökligt tomma och det rök om varje utandning som det alltid gör en skamsen kall höstmorgon. Det fanns lekplatser här och var som tydligen byggts om för att tillfredställa imbecilla EU-direktiv som man så ofta sett; det var en ganska vacker morgon allting sammantaget, med solljuset rent och klart och med en drucken sömnighet i den fuktiga luften; om det nu inte var för den ohyggliga vaniljgula mardrömmen som bredde ut sig likt en tropp dödsbringande bombplan från Det Stora Landet Västerut; vingar breda och tveksamma och med näbb som en mordisk örn rullade den monstruösa dimbanken fram.
Den suddade snart ut hela horisonten och tornade upp sig som en våg, tusentals meter hög, och snart kom den flytande över hus och väg, gul som en sandstorm i Sahara; och med en älskares omfamning omgav den allt som stod i dess väg.
Perspektivet förändrades och det hela tedde sig som ett spel; här och där låg roströda syretuber som man tvangs nyttja för att hålla sig vid liv, samt någon slags ammunition för ett energivapen av tveksam nödvändighet. Marken var sprucken och uppriven och i dimman använde man ett par specialglasögon för att se bättre; och dimman hade försatt vissa människor i sömn, andra hade dött, och en del hade förvanskats till blodtörstiga zombier och andra… hade muterats till bisarra råttliknande varelser. Råttliknande och råttliknande… Dem var inte stora, kanske hälften så höga som en människa; säg en meter eller så; dem hade vad som liknande uppochnedvända hundhuvuden, med tomma svarta ögon, reflektiva som speglar sittandes på fel sida om den långa munnen, vari skymtade oproportionerligt stora brunfärgade tänder. Deras kropp var halvt mänsklig; som avkomman från en leversjuk anorektiker och en skabbdrabbad rabiessmittad hund på väg att bli hårlös, vars pose tedde sig som den försökte imitera den dinosaurie. Dessa vidriga kreatur hade långa ihoprullade naglar på sina vidriga händer som täcktes av sparsamt växande gula hårstrån, och på fötterna hade de sex långa klor; varav de två innersta var formade som ett U och nästan mötte varandra vid spetsen.
Någonstans hade någonting okänt störtat ned från himlen, kanske från rymden, till marken och grävt djupa hål; kratrar som fortsatte likt betongtunnlar nästan rakt ner i marken, och någonstans korsade dessa tunnlar en tunnelbana, markerat av hängande bråte från ett tåg och elledningar som hängde likt argsinta ormar, fräsande och spottande ljusblåa blixtar. Som om från himlen fallit tunnelborrmaskiner av ofantliga proportioner som grävt sig rakt igenom planeten, blottat dess inre och släppt ut dess giftiga ruttnande kadaverstank–
Det behövs nya murar.
Återigen måste den resas upp; den anti-fascistiska skyddsmuren mot västerlandets mordiska spioner och kriminella ledarskap. Idag var det tjugo år sedan Väst och Östtyskland upphörde att existera och återförenades i den förkastliga blodtörstiga borgerliga staten Tyskland, när vad som det svenska borgerskapetsprimärmedium SVT lite opassande kallade ”stalinismens bålverk” i ett reportage 1989 rasade samman.
Nu står den bestialiska tyske presidenten på sitt podium och talar om hur mycket man åstadkommit under de gångna tjugoåren; med andra ord inte ett dugg. Det är i och för sig ganska så underhållande att även Västtyskland lidit utav kollapsen av Östtyskland; i och med DDR’s upplösning fanns inte länge anledning för amerikanerna att subventionera Västtyskland som ett led i det kalla kriget, och strax därefter kom Västtyskland att behöva betala notan för den kapitalistiska omställningen av Östtyskland, som ju heller ej blev billig; och således tvangs Tyskland som helhet att initiera ytterligare förkastliga marknadsreformer för att underhålla de budgetkrav som påtvingats via den korrupta liberala klicken som styr i Bryssel, ständigt försändande nya direktiv på liberalisering, avreglering och marknad.
Ner med det nya, skitiga Tyskland, fullt av svältande hemlösa, med graffiti på varje gatuhörn, ner med denna styggelse, och upp för kamrat Stalin & Ulbricht.
Tankar om natten och mörkret på mänsklighetens höst
Det är roligt hur man ofta när man i sängen ligga och vänta på att sömnens tåg skall anlända till den ombonade perrongen därpå man i fröjd vänta börjar tänka och får lust att skriva. Lika roligt är det inte om man prövar lyckan att stiga upp och försöker skriva ned lite av det man tänkt; det som i väntan på sömnen var frodiga meningar så imponerande välformulerade har plötsligt blivit till en osammanhängande meningslös smörja man får lov att försöka tyda som vore det egyptiska hieroglyfer.
Visst är det mer än fyrahundra dagar nu sedan Sörenchan försvann… fyrahundra dagar av obeskrivbara hemskheter. Om fredagsnatten hör man ibland fjortisarnas fyllebröl eka mellan husen likt älgarnas parningsrop i skogen, och dem rör sig runt ikring buskagen, lekplatserna och husen likt förvuxna råttor, fjortisarna alltså, inte älgarna. Överallt dessa förkastliga tonårsvidunder, dessa själsligtförlamade nervvrak, sprittörstande tankeförslöade drägg; de fåtal tankar de har kretsar tvivelsutan kring ytliga kärlekshistorier och ett evigt sökande efter sex och mera sprit på lumpna krogar, där de sedan ondgöra sig över att krogarna stänger alldeles för tidigt; ”till fyra, minst!” skriker dem högljutt, även om man inte alltid hör det särskilt tydligt, ity dem är ju som bekant redigt runda om fötterna.
Privatiserande av järnvägarna… tidsfråga nu… den borgerliga pressen laddar bössan, avfyrar salvor via smutskastningskampanjer för att förmå det förslavade svenska folket att inse nödvändigheten av detta; precis så som gjordes under mitten av åttiotalet inför privatiseringen av Japans Statliga Järnvägar (Kokutetsu) av ett lika vinklat mediedrev som skrev om hur privatiseringen skulle medföra billigare resor, mera avgångar–och vad hände? Som mången gång förut steg biljettpriser med över etthundra procent, och mången lågtrafikbana avskaffades eller såldes till lokala kommuner längs dess sträckning. I England undveks just detta med avskaffade avgångar genom – just det, genom att staten betalade privata bolag för rätten att bedriva tågtrafik under perioder om fem till trettio år; och ännu idag, tjugotre år efter att Kokutetsu privatiserades, ägs de flesta av bolagen i JR gruppen av den japanska staten.
Dock så är det väl så att många av de i landet röstberättigade helt enkelt röstar på den person de tycker ”ser mest trevlig ut” eller något liknande, kanske ännu mer, ytligt. ”Verkade rolig” kanske dem säger. Jimmie Åkesson med svetten sakta ringlande ned för hans fettglansiga panna; Jan Björklund med mord i blicken predikanden om det Ryska Hotet och ”flumskolan” allt medans man inte kan slita blicken från det djuriska mörkret mellan hans framtänder, och Tvålen Renfail med hans kala hjässa som en glimmande glaciär ingenting fastnar på ens med ishacka, känslolös psykopati och sovhjärna extraordinarie. Ishacka, som Trotsky, förstår du? Hoppas att du kan din sovjetiska historia och inte låtit ditt sinne förgiftats av kapitalets lögner.
Tror jag skola förtära någon form av föda ity det i min mage uppstått en tomhet, ett sug, som måste tillfredställas om hot om vite i form av smärta.
Och snart så är det vinter.
Klassiskt misslyckande i icke önskvärd repris (2005)
Det är någonting underligt som ligger i luften inatt, men jag kan inte med ord förklara vad det är. Ett tag så står jag där, tillbaka på en plats jag vet har någonting att göra med ett inte allt för positivt barndomsminne. Det är en lång rak korridor jag står i, av skåpen på den vänstra sidan och av böckerna på golvet nedanför kan man dra slutsatsen att det är en skola, kanske just en av de många skolor jag besökte under min skolgång. Ljuset i korridoren är dämpat, jag ser bara det gröna skenet från "exit" skylten vid ytterdörren vid korridorens ände. Det är tomt och öde och jag börjar sakta gå ner för korridoren, helt utan att bry mig om vart eller varför. Det är då man är som friast, inga skyldigheter och inga som helst krav. Man bara är, som ett väsen ifrån ovan.
Jag står utanför skolbiblioteket och drar mig till minnes en bok jag tog därifrån och aldrig lämnade tillbaka. Det är lustigt när man besöker platser man minns från förr och får såna där små roliga tillbakablickar, som bara kommer flygande ur dimman när man minst anar dem. Jag tittar in i glasfönstret på bokhyllorna där inne, svagt belysta av månljuset som strilar in via ett atrium. En stor 70-tals skola med stora atrier överallt; på den tiden en verkligt inspirerande skolmiljö för barn att växa upp och trivas i. Nu är alla blommorna där ute döda, ersatta av tistlar och maskrosor.
Längre ner i korridoren skymtar några dunkla gestalter. Jag går närmare, då en tyst röst viskar till mig. Jag hör inte vad som sägs, men jag tittar mot en dörr och där står Wäne och ler nöjt. Han säger ingenting, han bara står, han bara är. Jag vänder mig om och tittar neråt korridoren, där jag förut skymtade de andra gestalterna. Men ingen är kvar. Wäne är borta likaså. Återigen står jag ensam i spökskolan i den öde förorten, och jag är vaken, det vet jag. Jag hör fortfarande ventilationens trygga brummanden.
Jag fortsätter min vandring neråt korridoren och kommer fram till en byrå, stor och präktig i mörkt trä vars namn jag förträngt för länge sedan. På den står en spegel, en spegel med en ram av samma mörka träslag. Reflekterad i glaset är ett ansikte, men jag vet att det inte är jag. För ty sen när hade jag långt svart hår? Sen när var jag vacker? Inte ens en man. Alla frågor surrar kring, men jag ler nöjt ändå. Det är alltid en tröst att inte vara sig själv.
Jag skyndar ut genom ytterdörrarna, mot cykelställen och rökrutan utanför, därifrån alla ungdomarna blängde med alienerande blickar under alla åren av vantrivsel på denna misskötta skola. Det är stjärnklart inatt, det är vinter, och månen hänger på himlen så vacker och så from, precis som kärleken så ouppnåeligt fager. Det känns som att flyga, blott att titta på den fagra silverskärvan högt i skyn, och jag önskar jag hade kraften, vitaliteten, oh de granna vingarna! Vita, mjuka, lena och nätta fjädrar på mina vita, rena vingar! Så jag kunde lyfta, bara flyga min väg och sedan bara sitta där uppe och titta på! Inte bry mig, inte vara en del av samhället, bara sitta där för mig själv och fundera och tänka! Låta alla tokigheterna i mitt huvud bara vara stilla för en minut och koppla av, inte känna alla dessa krav.
Jag går ner för min gata, snön är som bortblåst och endast stora vattenpölar består. Det har nyss regnat och hela världen den är tvättad, fri från gårdagens damm och solk. Allting känns så rätt där jag flanerar utan att tänka på allas vår meningslöshet, världens misslyckande och krigens ohyggligheter, och det är då som jag är fri. Någonstans hörs en skarp knall, som ett pistolskott som avfyrats i en deckare på teve. Jag stannar och spejar upp åt skyn, där en serie om tre vita streck skymtar, som kondensstrimmor från flygplan. Sedan hörs ljudet igen, dock får jag denna gång syn på vad det är. Meteoriter flyger genom jordens atmosfär – jag sväljer häftigt och fruktar det värsta. Slutet för jorden och allting därpå, aldrig insåg vi hur trivialt allt vi gjort var. Aldrig insåg vi hur fel allt vi sagt och gjort var; allting är om en timme inte ens ett minne. Den sista biten hem, förbi de galna grannarnas miserabla idioti, joggar jag lätt och blir andfådd, svag och lat som jag är.
Jag står i en lägenhet, som inte alls är mitt hem. Det är ett ställe som får mig att minnas min mors tandläkarklinik. Väggarna har såna där brungula mönster med blommor i egendomliga konfigurationer, och i en lysande grön soffa sitter tre personer jag aldrig sett förut. Dom sitter och stirrar spänt på teveskärmen, där en rosslig gammal mans röst levererar domen. Jag hoppas hela tiden att meteoriten inte var särskilt stor, så att vi kan klara oss undan ganska väl. Jag hoppas att den var blott 1-2 km stor, så vi kanske kan komma undan, bara en kontinent förlorad på andra sidan jordklotet.
"Vi har fortfarande inte fått lyckats nå fram till Hawaii, och det finns skäl att tro att ingenting återstår. Objektet slog ned för ungefär tio minuter sedan uppskattas av experter ha varit omkring 1.7km stort."
Katastrofen till trots andas jag lättat ut och ler. Vi har just lånat en väldig massa tid. Det här minskar ju risken för liknande händelser i framtiden, i alla fall så länge jag lever.
"Vad gör vi här? Kan du berätta det för mig?" Wäne står och pratar med vad som inte är jag. Vi står på en snötäckt stig genom en fruktansvärt tät skog, och ny snö faller från himlen i en aldrig sinande ström. Jag vet inte hur jag kom hit – men nu är jag här, jag bara är.
"Inte vet jag," svarar jag, "det var du som lurade ut oss hit. Kan inte du svara på frågan istället, jag känner mig lite vilsen."
"Det här är ju nära ditt område, bara några kilometer från där du bor."
Inte så att det säger mig någonting, men sen när har jag avgjort någonting? Sen när har allt det triviala skräp som surrar runt inuti mitt huvud varit intressant?
Tallarna som växer runt oss reser sig mot skyn som skyskrapor, dom andas makt och är på något udda sätt majestätiska, granna ting. Som alla människorna från förr står dom kvar som resliga monument som hela tiden vill påminna en om ens patetiska livssituation, om alla chanser man missat och avböjt blott för en sockerkick. Wäne börjar gå och jag följer efter, huttrande i vinterkylan, allmänt förvirrad och trött.
"Du borde verkligen göra något åt ditt hår," yttrar Wäne tyst, just högt nog för mig att höra, och vänder sig sedan om. "Det ser rent för jävligt ut."
"Sen när bryr du dig ens?"
"Jag vet inte, men det ser hemskt ut. Det står åt alla håll."
"Hemskt, jag vet. Kanske du kan förklara varför vi är här?"
"Har du glömt redan, din dumme fan?"
"Tydligen."
"Vi är här och letar efter ett monster som några småglin jag mötte igår babblade om. Säkert rent skitsnack, men något måste man ju göra med sin tid."
"Okay", får jag ur mig, lite imponerad av att vara med i något sånt intressant som en monsterjakt. Hade jag aldrig någonsin väntat mig. Visst, det är lite skumt och så, men ändå spännande och ovanligt, något som inte är vanligt ute i de dödas städer. Flera ljusår härifrån flyger stjärnor och kometer genom evigheten, och de målar himlavalvet med sin närhet, en glöd som aldrig dör. Och långt där nere går jag nu på en stig under stjärnornas lyster, mina rampljus, stigen är min estrad, men ingen tittar på. Alla stolar är tomma, som en övergiven biograf efter filmindustrins sista rossliga andetag. Snöfallet minskar litet och vi stannar upp.
"Var fan är dom andra nu då?" ryter Wäne. "Har dom gått och gömt sig någonstans?" Han tar upp en walkie-talkie ur en väldigt rymlig ficka i sin pösiga dunjacka. "Hallå? Kom till stigen för fasen."
Ur skuggorna runt omkring oss kommer sex mörka gestalter, alla bärandes dunjackor, exakta kopior av Wänes.
"Vi måste sprida ut oss om vi ska hitta den," börjar Wäne berätta, "gå i grupper om två och så kontaktar jag er senare, så får vi se om vi hittar något." Han pekar på mig och säger "Du kommer med mig."
De sex gestalterna försvinner återigen in i skogens dunkel, Wäne och jag fortsätter våran resa genom skogen, där snön fortfarande faller. Det är som att gå i en ravin, granarna tornar upp sig brant på vardera sidan. Vi går och går och verkar inte komma någonstans; allt ter sig som en repris av en repris.
"Varför tror du det finns monster här?" frågar jag slutligen. Tystnad kan vara skadligt i allt för stora doser, det är så oerhört irriterande att bara gå eller stå utan att säga någonting. Wäne brukar inte ha något problem med det, men så är han ju lite "egen". En själslig metamorfos.
"Jag har sett dem," svarar han, "dom har gått förbi mitt hus om natten. Jag har hört dem och sett spåren dom lämnat i snön, som av klövar. Alla spåren leder hit till den här skogen. Det är här dom finns."
"Varför är det så viktigt att komma hit då? Ska vi fånga dem?"
"Nej. Jag vill se hur dom ser ut."
Vilket enfaldigt svar. Någonstans i skogens dunkel hörs ett tjut, ett skrämt skri.
"Sch," viskar han. Vi stannar upp och någonstans i mörkret hör man hur någonting rör sig fram bland granarnas grenar. Någonting kraftfullt och starkt, en vedervärdig best med siktet inställt på människokött. Snön faller fortfarande och visar inga som helst tecken på att ge upp. Tingesten som gömmer sig i mörkret bland grenarna är nära, blott meter ifrån oss. Vi håller andan, väntar, hoppas på att det skall ge sig iväg. En gren knäcks på andra sidan stigen och en grå skugga svischar över stigen framför oss, men märker oss inte. Grenar knäcks, monstrena avlägsnar sig. Någonstans i den mörka skogens dunkel genljuder ett genomträngande skrik, varpå blodet fryser till is.
"Vi borde kanske gå tillbaka nu," säger Wäne. "Det ser inte så bra ut."
"Wow, det menar du inte."
"Var inte så jävla sarkastisk. Det gör ingenting bättre."
Vi vänder om och börjar gå tillbaka samma väg vi kom. Snön har slutat falla men våra spår har sedan länge dolts. Flera skrik hörs i skogen, och Wäne ökar takten. Han springer, dock klarar han inte av att hålla särskilt hög fart, och stannar efter ett tag upp och samlar andan. Jag kommer ifatt honom just som en av de sex typerna som försvann in i skogen tidigare kommer springande vettskrämd.
"Dom tog allihopa!" skriker han och springer ned för stigen.
Wäne hakar på och börjar springa. Själv har jag inte bråttom, en underlig känsla av välmående kommer över mig som ett varmt omfamnande täcke en sömnlös natt. Någonstans i skogen hör jag hur dom rör sig, monstrena, men jag bryr mig inte det minsta. Ni kan säga vad ni vill – jag var inte rädd, inte då i alla fall. Det stör mig inte alls att aldrig få skymta monstren; vissa saker gör man bäst i att glömma. Som alla ens drömmar.
Jag vet att det där inte är jag. Jag står och tittar in i spegeln i flera minuter, mitt eländiga svarta hår som står åt alla håll och de där mörka fläckarna under mina ögon. Jag tror jag skulle behöva sova lite mer, jag ser ut som sju svåra år. I min hand vilar en kniv, jag vet inte varifrån den kom. Den är bara där, helt plötsligt, som om magi fick den att plötsligt dyka upp. Den är röd av blod. Det syns klart och tydligt. Men jag minns inte någonting, annat än att vem som än är i spegeln inte är jag. Jag låter mina fingrar smeka knivens egg, och det börjar blöda. Det är väl sånt här de kallar rakbladsbarn, när man står och fingrar på vassa föremål efter att ha skådat evigheten där nere i avgrunden. Avgrunden som kallas för samhället.
Plötsligt förbryts allting, och jag sitter på golvet i ett rum utan fönster. I taket hänger en stor vit lampa, som stulen från ett solarium, och den lyser ned på mig, grillar mig. Väggarna är vitkaklade och är varma när man rör dem. Längs en av väggarna, jag vet inte åt vilket håll för det finns ingenting annat i rummet att relatera till, finns en träbänk ämnad som sittplats. Av någon vrickad anledning har jag svarta högklackade lackstövlar, en kråskjol och en konstig svart T-tröja med namnet Wäne på.
Någonting klämmer runt min hals, och jag känner förundrat efter. Ett lackhalsband som det står någonting på med stora bokstäver i guld. Jag känner på dem för att försöka tyda vad där står. Jag uppfattar bara en enda bokstav, men det räcker gott och väl för att lösa hela gåtan. "Weiner", står det. Jag suckar och hastar mig upp från golvet. Ranglar iväg mot träbänken i mina högklackade stövlar, varifrån dem kom har jag inget minne utav. Taket ser ut att bestå av mjukt gult skumgummi, likaså är dörren pläderad från insidan, som för att minska resonansen.
Jag sätter mig ned och tänker förskräckt att det här måste vara ett fängelse av något slag. Om det är det, hur länge ska jag sitta här? Vänta på att domen skall falla och käftarna skall slå igen runt mig? Jag sitter ett tag och leker med fingrarna i förväntan. Jag önskar det fanns en klocka i rummet, så jag kanske skulle kunna bilda mig en uppfattning om kanske inte var, men när jag är.
Jag känner en våldsam hungerkramp i magen och viker mig dubbel, fruktar det värsta, att jag måste använda toalett. Men det finns ingen sån i rummet. Det är just då, i den hemskaste av tider, som dörren far upp och han står där, i grå kostym och med blodröd slips. Han rättar till sina glasögon med högerhanden och under den vänstra där håller han en redig pärm hårt. Det är Wäne, återigen står han framför mig som den trogne tjänaren han är, med sina korpulenta anletsdrag och buskiga ögonbryn. Han sätter sig ned på träbänken bredvid mig, varpå jag ryggar tillbaka av fruktan. I hans ögon ser jag alla helvetets eldar, miljarder uppå miljarder plågade själar, skrikande för fulla halsar i all evighet.
Han tittar på mig, och jag känner mig så liten och underlägsen. I hans mun skymtar jag kaffebefläckade och gulnade tänder, när han öppnar den för att spy galla över mig.
"Otur", börjar han tyst och andas ut. "Otur att det skulle sluta så här för dig. Men du vet, det är sånt här som händer om man söker hjälp för psykiska problem. Jag vet att du har svårt att sova, att du har en väldig massa emotionella problem, och det skall vi råda bot på." Han skummar snabbt igenom pärmen, stannar på en del sidor ett längre tag, sedan slår han ihop den med en smäll.
"Vi skulle vilja testa något nytt", säger Wäne stolt. "Det är en ny metod från staterna ser du, lär fungera med väldigt bra resultat. Lägg dig bara ned raklång här så ska vi se till att börja." Jag vet inte varför jag gör som han säger, hoppas kanske bara bli bra, bli frisk, rätta mig i ledet. Han sträcker en av sina händer bakom ryggen, och jag tittar på honom förskräckt.
Sedan är det som om tiden står still. Han trycker en kniv mot mitt bröst, precis ovanför hjärtat, och som det gör ont! Han ler som en mordisk demon och det glöder i hans ögon. Jag stelnar till och andas ansträngt, varpå han lägger en hand över min panna. "Det går över, det går över snart ska du se," säger han. En salt tår rinner utför hans kind och droppar ned på min T-tröja, rakt ner där kniven sticker in i mig, mellan n och e i hans namn. Jag gråter och hans pressar långsamt knivens egg längre in i mig. Det känns som jag skall explodera. Tröjan missfärgas runt såret.
"Lugnt och fint", säger han när jag kvider av smärta, "lugnt och fint, så ja, allt skall bli bra någon gång ska du se." Min kropp blir kall, jag stelnar till, försöker spjärna emot men mina armar ids inte lyssna! Längre in kommer den. Sedan en ljusblixt, en explosion i färger, nyårsafton, Majbrasor, alla de somrar som jag glömt! Jag ser allt sämre, allting suddas ut, blandas. Färger. Röda blixtar far förbi, toner ringer i mina öron.
Sedan släcks ljuset och allting blir tyst.
I det tomma rummet balanserar jag så fortfarande. Ibland händer det att jag skymtar ljus, när maten kommer in. Den står ett tag där borta, men då jag inte vågar röra mig ur fläcken står den kvar tills de tar den bort. Mat håller sig inte hur länge som helst. Det kanske mest imponerande är det faktum att jag fortfarande står här. Borde jag inte fallit ned livlös för länge sedan? Jag varken sover eller äter, varken lever eller ler, ändock står jag kvar som en stel och orörlig porslinsdocka.
Precis som vanligt står jag där, helt ovetande om tiden. Kanske har jag varit här i år, kanske blott månader, veckor, inte vet jag. Linan den är tunn och den svajar lätt då min balans är rätt dålig. Hela världen blir ett skimmer när ljus strålar in, först blir jag förvånad sedan lite rädd. Stunden är kommen, domen skola falla! De ljud jag hör känns på något sätt bekanta, men jag står fast och jag har ingenting att hålla nära. Sen blir hela rummet tyst, där nere bubblar syran som Coca-Cola. Fortfarande badar allting i ljus.
Så är någon där, som från en dröm, en romantisk villfarelse, med en intergalaktisk vespa, ack sådan tur, sådan livskraft helt oförstörbar. En hand sträcks ut mot mig, jag undrar vad som väntar, men tänker inte efter, bara sträcker min hand ut och möter vad det nu är, här. Vi lyfter så upp, uppåt taket, som öppnar sig! Där utanför finns världen, den värld jag aldrig såg eller iddes besöka, och nu ligger den långt där nere, nedanför mina fötter! Och det känns precis som om jag skulle kunna göra vad som helst, jag är friare än jag någonsin kommer bli. Hon ler och skrattar glatt, vitaliteten jag aldrig haft, vitaliteten jag aldrig var, hon och jag är densamma. Verkligheten som skottsalvor från maskingevär far här och var, men hon lovar och svär att skydda mig. Och det känns så bra, för jag litar på henne, inte för att jag vet så värst mycket, utan för att jag är villig att ta den risken. Om något händer så spelar det ingen roll, jag är nöjd, allt är bra med mig, jag ler. Jag skrattar till och med. Aldrig så här fri!
Så står jag där igen. Det svarta rummet ligger öde och jag ser ingenting. Hör endast vattnet droppa sakta, känner den underliga doften som nog kommer av syran. Någonstans står dom bakom ett skyddsglas som man bara kan se igenom från ena sidan och studerar mig i minsta detalj. Inte för att jag är intressant, utan för att det är något naturligt. Så gör man med alla potentiella säkerhetsrisker. Och hur jag önskar att hon kom och räddade mig, var som helst! Jag står och fantiserar varje dag nu, jag känner hur plattan jag står på glider bort från den kontinent jag bör tillhöra. Vattnet under mina fötter och jorden blir till lera, svårare att stå. Linan den spänns och börjar skaka, hur jag undrar, finns hon? Svaret skulle nog vara att hon inte finns i verkligheten. Kanske någonstans inuti mig, ett tryck från någonstans djupt där inne, som en magmaplym mot ytan 250 miljoner år sedan.
Linan skakar mer, tiden är kommen. Dom vill nog inte att jag ska stå kvar, men jag tar mod till mig. Hon kan inte komma ut. Varför kämpar jag överhuvudtaget? Allting i onödan? Jag släpper taget, jag bryr mig inte längre, kanske väntar hon i en annan värld, den värld jag var avsedd att födas i. Jag är fel. Det här är inte jag och ingen kan hjälpa mig. Ni kommer inte att förstå, men det är helt okay det gör inte ens jag. Jag släpper så taget och faller handlöst mot syran där nere, jag känner hennes närvaro nu. Något så speciellt, något övernaturligt, något som trotsar alla dessa grånande och tråkiga formler som förklarar allt i våran värld, någon som är inte alls som andra vill att hon ska vara. Hon är stark, ack så stark, hon lyser som en stjärna inatt, precis som jag aldrig gjort. Jag faller handlöst men jag har gjort mitt val, kanske var det fel men det får jag nu betala för ändå. Misstag, urspårning.
Min fot är det första som når syran. Den är kall. Det svider lite. Sekunder senare är den överallt och jag badar i den. Jag försvinner under ytan och håller andan, känner hur det svider, lider. En vit blixt susar förbi. Jag öppnar munnen, vet inte varför, men jag gör det, och smakar av syran. Det är Coca-Cola. Inte alls syra. Jag simmar mot ytan där ljuset lyser stark nu från taket som är öppet. Där hör jag det igen, just det där speciella ljudet som inte går att ta miste på, så extravagant och briljerande. Jag ler. Hon ser. Från taket sänker hon sig ned på en stege, räcker ut sin hand och jag tar den och ler. Så far vi upp mot taket, jag sitter precis bakom, mitt unuti, jag ser en rygg; där har hon två granna svarta vingar, vart vi än bär spelar ingen roll. Vart hon än tar mig är jag säker på att hon kommer beskydda mig, allt annat är så oväsentligt.
Länge än så kommer vi inte. Det är här allting tar slut. Era ord tynar bort, jag vrider mig i skräck och smärta. Och allt det där, allt det där för kärleken och drömmarna, lekande ändock omöjliggjord av alla verkligheternas besynnerliga förskaffenheter. Hoppet det är svagt i dessa stressade dagar, folk kan inte länge komma överens om någonting, allting är bara jag, jag, jag. Individualismen sätter sina spår på samhällskroppen. Något är fel. Det är dags för medicin.
Eller så är det bara jag som är galen. Det är nog det mest troliga. Hur jag blev galen det vet jag inte riktigt, men jag tror det är sån jag alltid varit. Mitt sanna jag är ett galet jag. Hopp? Nej, det har jag icke, det är inte min väg, neråt vi ska gå, ner i tunnelbanan, ner under den, övergivna servicetunnlar där tunnelfolket bor. Hit ner ljus aldrig nå, vi lever i evigt mörker långt ner under staden, under vad som anses normalt. Konstigheter hör till vardagen. Ni kan tycka att vi är knäppa och sjuka i huvudet, men det betyder inte att du har rätt. Påminn er själva, det kanske är så att ni är dom galna, inte vi.
Kom ihåg, det är edert egenintresse som driver er, inte några universella mänskliga rättigheter. Vem bryr sig om mänskliga rättigheter så här i mänsklighetens skymning ändå? Snart kommer mörkret att sänka sig över världen och omforma världen; och ur dessa hemskheter kommer någonting nytt att resa sig, exakt vad bör jag låta vara osagt, jag har inte tillräckligt med kännedom. Men tillräckligt vet jag för att inse att slutet det är nära nu, veckor, månader, kanske år, om vi har tur. Vi lever på lånad tid, slutet kommer närmare för varje dag, vilket får varje dag att bli så svår att ta sig genom, en hel evighet av vettskrämd väntan.
Men naturligtvis inser jag resignerat att det finns ingenting jag kan göra, ingen sätt att komma undan, ingenstans att fly, det tjänar ingenting till. Vad mina ord betyder vet ingen, men hitta på något som låter bra, skratta och le, det gör mig glad. Alla mobiltelefonerna som ringer ständigt idag kommer att ligga tysta om år, alla teleledningar helt öde, inte den minsta trafik. Fåglar ligger döda här och var, inte längre hör man deras sång, här och där ett uttorkat skelett, och stilla döda städer, alla dessa miljoner lik som ligger och stinker i värmen...
Även om du glömt ditt namn kan du hitta hem
Aversionen mot att om saker man själv finna intressanta skriva kommer säkerligen av någon slags sekvens av händelser under barndomen. Men det slutgiltiga resultatet är ändå någonting som är önskvärt. Varför är det önskvärt? Det finns redan adekvata resurser som behandlar allting som tänkas kan, ehuru det medgives att detta inte på något sätt verkar stoppa infantila modebloggar eller fjortisar som gillar att skriva om sina fester och vad för smörja de önskar köpa för sina föräldrars pengar. Det finns heller ingen hejd på politiskt illitterata svin som gärna visar upp fula moderata partiknappar de fått tag på från någon sorglig individ som står och alltid under valtid står och kastar runt dessa utanför vallokaler där dem är som starkast, oftast i Danderyd eller Täby där de fina föräldrarna nog har en stor respektabel villa. Föräldrarna i sin tur är förkastliga parasiter på samhällskroppen – bankirer, jurister, mäklare (eller kanske rent av någonting så sinnessjukt som att jobba för Svenskt Näringsliv) och annat patrask som när dagen kommer skall upp mot väggen för sina synder och brott – som trots sin parasitära livsstil har mage att gnälla om hur deras ”surt förvärvade” riksdaler ingen klåfingrig stat skola besudla med kommunalgråa händer.
Det finns alldeles för många modebloggar. Det kräver en förklaring varför så många får för sig att detta är någonting som de behöver tala ut om för ingen speciell; och med ingen speciell så menar jag naturligtvis de enorma följen av felstavande dyrkare dem på något vis tycks attrahera, även om där inte finns en tillstymmelse till någonting originellt; dem kopierar från varandra och från smaklösa modemagasin på värsta vis, det gäller trots allt att passa in, att bli en i mängden som uttrycker sin individualitet genom kläder. Man får medge att det samhälle som det massmediala konsumtionssystemet med smart marknadsföring exekverades på ett sätt som onekligen var intelligent på det där lömskt respektlösa självmordsviset: sakta men säkert byggde man upp idéer om en individualism där man med exklusiva massproducerade kläder kan ”uttrycka sin personlighet” genom ett val av simpla klädesplagg och hur folk i tiderna innan (innan tiden strax efter andra världskriget) saknade ”färg” och ”livlighet” för deras kläder var praktiska investeringar istället för resultatet utav infantila impulser.
Så med omedveten hjälp från Freud försänkte Bernays den Onde världen i totalt mörker och ytlighet, när mänsklighetens interna själsliga mörker och alla vidriga impulser plötsligt släpptes fria, för profitens skull, för marknadens tillväxt, för Österrikiska ekonomers orgasmers skull. Samma psykotiska ande som i kriget släpptes löst för att förgöra fienden släpptes nu lös för att få hjulen i industrin att rulla på, och samtidigt omformades den mänskliga varelsen till en ynklig hedonist, en spritluktande lodis, en värdelös knarkare med krökt rygg och ömkliga våta ögon. Och nu repeteras samma mönster igen och igen för att bygga upp denna värld av modebesatta, lösaktiga, tankebefriade drägg vars enda intresse är att tillfredställa sin kropps allehanda oförklarliga nycker och idiosynkrasier. Det är skrämmande, mardrömsmörkt; framtiden tornar upp sig som ett ohyggligt monstrum med dolkliknande tänder minst trettio centimeter långa från var och en droppandes saliv, med enorma glosögon stirrande tomma och gula fulla av aggressivitet och hejdlös blodtörst.
Varför denna ström av gnäll? Varför inte? Vad mera önskas? Det måste sägas, även om det säkerligen sagts mången gång förut, det kan inte sägas för många gånger – till skillnad från moderättegångar och bilder på osmakliga urringningar – det måste upprepas, som Goebbels sade, upprepas tills ljuset går upp och det antagas som sanning och insikten tillslut komma folket till nytta. Först genom att förkasta detta vedervärdiga samhällssystem kan stegen mot det nya samhället tas.
Från min nacke radierar smärtan. Från mitt psyke radierar en helt annat smärta, en resignerad smärta över världens tillstånd och framtid, smärta över denna hopplöst förlorade existens på denna planet. Lås oss i stället fördriva tiden med några trevliga bilder.
Åh, en Kokutetsu-300-kei, vad rultigt-
Ingenting.
Kan du inte säga någonting av värde, borde du kanske inte säga någonting alls. Förvisso har allting redan sagts… följaktligen… behöver ingen säga någonting.
Om du tolererar det här...
Det var så länge sedan man skrev någonting överhuvudtaget på svenska att det ter sig mer och mer som ett språk man övergivit; men, dem mest horribla mardrömmarna uppenbarar sig frappant när man av en eller annan anledning förirrar sig till de förryckta sidor på Internet där imbecilla insnöade egocentriska degenererade avarter av den mänskliga arten spyr ur sig, dag som natt, den mest självcentrerade och självupphöjande smörjan. Man knappt hinna läsa en tredjedels paragraf innan uppkastningarna tar sin början och det får inte sitt slut förrän ens ögon åter igen vilar på någonting mer tolerabelt. Det svenska språket har så brutalt våldtagits av dessa illitterata avskum att dess forna glans är nu ingenstans längre närvarande.
Ännu mer bestörtande är att dessa tankeförlamade bestar vars närvaro besudlar denna världen med oförlåtlig och bottenlös dumhet därtill visa en kärlek att inför världen visa sina ohyggliga anleten, och vad mer förvånande äro, att där finnes folk som sådana kretiner dyrka. Skjut en fjortis, rädda allas våran framtid.
