Det är en värld av ohyggliga oförrätter och brott. En värld av saknad, misär och vämjeligheter. Det finns ingenting att njuta utav, ingenting att glädjas åt, bara fruktan, rädsla och ångest. Det som är vackert är det konstanta, det pulserande levande, det icke-mänskliga. Stadens flöden som outtröttliga floder utav blod, ett virrvarr av kontaktledningar och järnvägsviadukter, gångbroar i sliten betong över breda motorvägar belamrade utav aggressiv trafik. En pendeltågsstation, en smäktande hetta, ett minne av en svunnen tid… Ett minne av den svunna tiden vars framtid alltid är känd… en lättnad, de svarta stormmolnen klarna för en sekund upp och låta solen penetrera till marken…

Månskensnatt, en ensam stjärna kallt blå, ett kosmos, stjärnglans och glamour är det helt öde och dött, inte ett liv. Kanske där en utdöd planet inpå en stjärna vilken stundom skall explodera vackert och storslaget, där en gång fanns liv; men ej längre rör sig någonting, ej längre smeker vindar blad och blommor… ej längre surrar bin, ej längre gråter några barn…

Vackert… men farligt, man törs ej längta ens efter någonting. Att drömma är att be om besvikelse… Ännu en hjärndöd tonårsligist på en moped, ännu en hjärndöd mobilzombie som på en förfrågan från en främling om nakenbilder helt sonika accepterar och utmanar ödet. Klippavsatser, gravplatser; röken från ett krematorium, stanken av förruttnelse och sorgeblommor… Det ända som växer är hatet, ilskan… Småsinta jävlar vars tomma urholkade ögonhålor ändå glor som om det fanns någonting att beskåda…