Nyarlathotep
Nyarlathotep… det krälande kaoset… jag är den siste… jag skall delge för det lyssnande intet...
Jag minns inte tydligt när det tog sin början, men det var månader sedan. Känslan av spänning var vidrig. Till en säsong av politiska och sociala omvälvningar tillades en förunderlig och grubblande farhåga av hemsk fysisk fara; en fara utbredd och alltomfattande, den sortens fara som bara kan föreställas i de mest förfärliga av nattens fantasmer. Jag minns att folk sprang omkring med bleka och oroliga miner, och viskade varningar och profetior ingen riktigt vågade att öppet och medvetet upprepa, eller ens tillkännagiva till sig själv att de hört. En monstruös känsla av skuld vilade över landet, och ut ur avgrunden mellan stjärnorna svällde kalla vindar som kom folk att skaka på mörka och ensliga platser. Det var en demonisk förvandling av säsongernas sekvens—höstvärmen klängde kvar fruktansvärt, och alla kände att världen, och kanske hela universum, hade passerat från de kända gudarnas och krafternas kontroll till kontrollen hos gudar och krafter som var okända.
Det var då som Nyarlathotep kom ut ur Egypten. Vem han var, kunde ingen förtälja, men han var en gammal infödd släkt, och liknade en farao. Folket böjde sig på knä inför honom, fast de inte visste varför. Han hade rest sig upp ur mörkret av tjugosju århundraden, och han hade hört meddelanden från platser bortom denna planeten. Till civilisationernas land kom Nyarlathotep, solbränd, smal och olycksbådande, alltid införskaffande konstiga instrument av glas och metall och ihopsättande dem till instrument ännu konstigare. Han talade mycket om vetenskapen—om elektriciteten, psykologin—och illustrerade krafter som skickade hans åskådare hem mållösa; något som växte hans berömmelse något oerhört.
Folk tipsade varandra att se Nyarlathotep, och rös. Och dit Nyarlathotep reste, försvann vila; för i småtimmarna ekade mardrömmarnas skrik. Aldrig tidigare hade mardrömsskrik varit ett sådant allmänt problem; nu önskade de vise männen nästan att de kunde förbjuda sovande i de mörka timmarna, så att städernas skrin må mindre hemsöka den bleka, medlidande månen när den glittrade över gröna vatten glidandes under broar och gamla sönderfallande spiror mot en sjuklig himmel.
Jag minns när Nyarlathotep kom till min stad—den gamla, den hemska, den vidriga staden av oräkneliga brott. Mina vänner hade berättat om honom, och den tilldragande fascinationen och lockelsen i hans förkunnelser, och jag brann med iver att få utforska hans yttersta mysterier. Min vän sade att de var hemska men imponerade bortom mina mest febrila föreställningar; och vad som kastades upp på skärmen i det mörklagda rummet förutsedde saker ingen utom Nyarlathotep vågade förutse; i fräsandet från hans gnistor togs det som aldrig tagits förut från folk, men som var synligt bara i deras ögon. Och jag hörde det insinueras att de som skådat Nyarlathotep tittade på ting andra inte kunde skåda.
Det var i den heta hösten som jag gick genom natten bland de rastlösa folkmassorna genom den kvava natten och upp genom ändlösa trappor till det kvävande rummet. Och skuggade på skärmen mot väggen, såg jag huvade silhuetter bland ruiner, och smutsiga, gulaktiga ondskefulla ansikten som tittade ut bortom kollapsade monument. Jag såg världen slåss mot svärtan, mot vågor av förstörelse från yttre rymden; snurrande, upprörande, uthärdande kämpande kring den fördunklande, kallnande solen. Och så lekte gnistorna oslagbart kring åskådarnas huvuden, och hår stod rakt upp, och skuggor mer groteska än jag kan förtälja kom fram och poserade över deras huvuden. Och när jag som var mer vetenskapligt lagd än de andra mumlade en trevande och skakade protest mot detta ”bedrägeri”, och ”statisk elektricitet”, skickade Nyarlathotep ut oss alla, ned för de svindlande trapporna till de fuktiga, heta och övergivna midnattens gator. Jag skrek högt att jag inte var rädd, och att jag aldrig kunde bli rädd, och andra skrek med mig för tröst. Vi svor oss emellan att staden var precis densamma som den alltid hade varit, och fortfarande levde; och när elljusen började falna och släckas skrek vi besvärjelser över elbolaget igen och igen, och skrattade åt de underliga minerna vi gjorde.
Jag tror vi kände någonting komma ned från den grönaktiga månen, för när vi började att förlita oss på dess ljus drev vi in i underliga ofrivilliga marschformationer och tycktes medvetna om våra destinationer fastän vi inte vågade tänka på dem. En gång tittade vi på trottoaren och såg gatstenen lös, här och där övervuxna med gräs, och en knapp glänsande linje där spårvägen borde legat. Så såg vi en spårvagn, enslig och fönsterlös, förfallen och nästan helt på sidan. När vi tittade bortåt horisonten kunde vi inte skåda det tredje tornet intill floden, och såg att silhuetten av det andra kyrkotornet var trasigt vid toppen. Så delade vi upp oss i två smala kolonner, var och en dragen i en annan riktning. En försvann ned i den small gränd till vänster, lämnandes efter sig bara ekot efter ett chockat skrik. En annan försvann ned för en ogräsbevuxen tunnelbanenedgång med ett galet skratt. Min egen kolonn drogs ut mot öppen landsbygd; och jag kände då en kylig vindil som definitivt inte var från den varma hösten; då vi steg ut på den mörka heden såg vi runtomkring oss överallt det helvetiska månglittret från ondskefull snö. Spårlös, oförklarlig snö, svept åt blott åt ett håll, där låg en avgrund ännu mörkare för sina glittrande väggar. Kolonnen tycktes tunna ur då den drömskt vandrade ned i klyftan. Jag dröjde mig, för den svarta skåran i den grönbelysta snön var skräckinjagande, och jag tyckte mig höra efterklangen av oroande jämmer när mina följeslagare försvann; men min kraft att förmåga var obetydlig. Som om kallad av de som hade gått före mig, halvt flöt jag mellan de ofantliga snödrivorna, rysande och rädd, ned i det oföreställbaras blinda malström.
Skrikande medveten, dumt drömskt delirisk, bara gudarna som fanns kan berätta. Ett sjukt, känsligt skuggat skälvande i händer som inte är händer, och som virvlade blint förbi spöklika midnatter av ruttnande skapelse, kroppar av döda världar med sår som var städer, bårhusvindar som borstade bleka stjärnor och kvävande deras glöd. Bortom världarnas, bleka spöken av monstruösa ting; halv-skådade kolonner invid oheliga tempel som vilar på namnlösa klippor under rymden och stretar upp mot virriga vakuum ovanför ljusen och mörkrens sfärer. Och genom denna vidriga universums begravningsplats de förstämda galna trumslagen, och tunna, monotona gnället från blasfemiska flöjter från otänkbara, obelysta kammare bortom Tiden; det vämjeliga bultandet och pipandet till vilket dansar långsamt, klumpigt och absurt de gigantiska, tenebrösa ytterlighetens gudar—de blinda, röstlösa, tanklösa monstrum vars själ och budbärare är Nyarlathotep.
Jag minns inte tydligt när det tog sin början, men det var månader sedan. Känslan av spänning var vidrig. Till en säsong av politiska och sociala omvälvningar tillades en förunderlig och grubblande farhåga av hemsk fysisk fara; en fara utbredd och alltomfattande, den sortens fara som bara kan föreställas i de mest förfärliga av nattens fantasmer. Jag minns att folk sprang omkring med bleka och oroliga miner, och viskade varningar och profetior ingen riktigt vågade att öppet och medvetet upprepa, eller ens tillkännagiva till sig själv att de hört. En monstruös känsla av skuld vilade över landet, och ut ur avgrunden mellan stjärnorna svällde kalla vindar som kom folk att skaka på mörka och ensliga platser. Det var en demonisk förvandling av säsongernas sekvens—höstvärmen klängde kvar fruktansvärt, och alla kände att världen, och kanske hela universum, hade passerat från de kända gudarnas och krafternas kontroll till kontrollen hos gudar och krafter som var okända.
Det var då som Nyarlathotep kom ut ur Egypten. Vem han var, kunde ingen förtälja, men han var en gammal infödd släkt, och liknade en farao. Folket böjde sig på knä inför honom, fast de inte visste varför. Han hade rest sig upp ur mörkret av tjugosju århundraden, och han hade hört meddelanden från platser bortom denna planeten. Till civilisationernas land kom Nyarlathotep, solbränd, smal och olycksbådande, alltid införskaffande konstiga instrument av glas och metall och ihopsättande dem till instrument ännu konstigare. Han talade mycket om vetenskapen—om elektriciteten, psykologin—och illustrerade krafter som skickade hans åskådare hem mållösa; något som växte hans berömmelse något oerhört.
Folk tipsade varandra att se Nyarlathotep, och rös. Och dit Nyarlathotep reste, försvann vila; för i småtimmarna ekade mardrömmarnas skrik. Aldrig tidigare hade mardrömsskrik varit ett sådant allmänt problem; nu önskade de vise männen nästan att de kunde förbjuda sovande i de mörka timmarna, så att städernas skrin må mindre hemsöka den bleka, medlidande månen när den glittrade över gröna vatten glidandes under broar och gamla sönderfallande spiror mot en sjuklig himmel.
Jag minns när Nyarlathotep kom till min stad—den gamla, den hemska, den vidriga staden av oräkneliga brott. Mina vänner hade berättat om honom, och den tilldragande fascinationen och lockelsen i hans förkunnelser, och jag brann med iver att få utforska hans yttersta mysterier. Min vän sade att de var hemska men imponerade bortom mina mest febrila föreställningar; och vad som kastades upp på skärmen i det mörklagda rummet förutsedde saker ingen utom Nyarlathotep vågade förutse; i fräsandet från hans gnistor togs det som aldrig tagits förut från folk, men som var synligt bara i deras ögon. Och jag hörde det insinueras att de som skådat Nyarlathotep tittade på ting andra inte kunde skåda.
Det var i den heta hösten som jag gick genom natten bland de rastlösa folkmassorna genom den kvava natten och upp genom ändlösa trappor till det kvävande rummet. Och skuggade på skärmen mot väggen, såg jag huvade silhuetter bland ruiner, och smutsiga, gulaktiga ondskefulla ansikten som tittade ut bortom kollapsade monument. Jag såg världen slåss mot svärtan, mot vågor av förstörelse från yttre rymden; snurrande, upprörande, uthärdande kämpande kring den fördunklande, kallnande solen. Och så lekte gnistorna oslagbart kring åskådarnas huvuden, och hår stod rakt upp, och skuggor mer groteska än jag kan förtälja kom fram och poserade över deras huvuden. Och när jag som var mer vetenskapligt lagd än de andra mumlade en trevande och skakade protest mot detta ”bedrägeri”, och ”statisk elektricitet”, skickade Nyarlathotep ut oss alla, ned för de svindlande trapporna till de fuktiga, heta och övergivna midnattens gator. Jag skrek högt att jag inte var rädd, och att jag aldrig kunde bli rädd, och andra skrek med mig för tröst. Vi svor oss emellan att staden var precis densamma som den alltid hade varit, och fortfarande levde; och när elljusen började falna och släckas skrek vi besvärjelser över elbolaget igen och igen, och skrattade åt de underliga minerna vi gjorde.
Jag tror vi kände någonting komma ned från den grönaktiga månen, för när vi började att förlita oss på dess ljus drev vi in i underliga ofrivilliga marschformationer och tycktes medvetna om våra destinationer fastän vi inte vågade tänka på dem. En gång tittade vi på trottoaren och såg gatstenen lös, här och där övervuxna med gräs, och en knapp glänsande linje där spårvägen borde legat. Så såg vi en spårvagn, enslig och fönsterlös, förfallen och nästan helt på sidan. När vi tittade bortåt horisonten kunde vi inte skåda det tredje tornet intill floden, och såg att silhuetten av det andra kyrkotornet var trasigt vid toppen. Så delade vi upp oss i två smala kolonner, var och en dragen i en annan riktning. En försvann ned i den small gränd till vänster, lämnandes efter sig bara ekot efter ett chockat skrik. En annan försvann ned för en ogräsbevuxen tunnelbanenedgång med ett galet skratt. Min egen kolonn drogs ut mot öppen landsbygd; och jag kände då en kylig vindil som definitivt inte var från den varma hösten; då vi steg ut på den mörka heden såg vi runtomkring oss överallt det helvetiska månglittret från ondskefull snö. Spårlös, oförklarlig snö, svept åt blott åt ett håll, där låg en avgrund ännu mörkare för sina glittrande väggar. Kolonnen tycktes tunna ur då den drömskt vandrade ned i klyftan. Jag dröjde mig, för den svarta skåran i den grönbelysta snön var skräckinjagande, och jag tyckte mig höra efterklangen av oroande jämmer när mina följeslagare försvann; men min kraft att förmåga var obetydlig. Som om kallad av de som hade gått före mig, halvt flöt jag mellan de ofantliga snödrivorna, rysande och rädd, ned i det oföreställbaras blinda malström.
Skrikande medveten, dumt drömskt delirisk, bara gudarna som fanns kan berätta. Ett sjukt, känsligt skuggat skälvande i händer som inte är händer, och som virvlade blint förbi spöklika midnatter av ruttnande skapelse, kroppar av döda världar med sår som var städer, bårhusvindar som borstade bleka stjärnor och kvävande deras glöd. Bortom världarnas, bleka spöken av monstruösa ting; halv-skådade kolonner invid oheliga tempel som vilar på namnlösa klippor under rymden och stretar upp mot virriga vakuum ovanför ljusen och mörkrens sfärer. Och genom denna vidriga universums begravningsplats de förstämda galna trumslagen, och tunna, monotona gnället från blasfemiska flöjter från otänkbara, obelysta kammare bortom Tiden; det vämjeliga bultandet och pipandet till vilket dansar långsamt, klumpigt och absurt de gigantiska, tenebrösa ytterlighetens gudar—de blinda, röstlösa, tanklösa monstrum vars själ och budbärare är Nyarlathotep.
