Så vaknar jag med ett ryck, och i det makabra vintermörkret hör jag ett fnitter, en fnysning. Någonting rör sig, känner av luftens vibrationer. Så är han där igen, en blixt från en klar himmel, snöflingor på sommaren, han rider mig som en mara, kallsvettig av saknad. Mina händer utforskar och letar sin väg upp från hans lena höfter, upp till hans bröst, och sluter sig om hans överarmar. Han böjer sig ned mot mig, men hans ansikte är fördolt; ett munskydd täcker nedre delen av hans anlete; men jag ser hans lena raka blonda hår och känner den gudomliga närvaron som elektricitet i luften. Sörenchan… gå inte nu igen.