Ditt namn förtjänar ett utropstecken: ty du är ju så kontroversiell, så populär och speciell; unik och värdefull som det står på ett reklamblad som oinbjudet trillar ned i brevinkastet med en bakgrund av en ful kvinna med vidrig hy sönderbränd efter timmar i solarium. På badhuset en gång så smög man sig in i solariet för det där spännande blåa ljuset såg så snällt och lent ut, precis som en elektrisk flugfälla drar åt sig flugor med ljus som sedan bränns till döds, attraherar solariet fjortisar som sedan bränns till döds.

Snitt över buken, ketchup på maten, drömmar mest-som bakgrundsljud; ett hus i vintermörkret, alla lamporna på där inne, man stirrar in från utsidan, från gatan kall och täckt av kvävande snö, inbrott på hjärnan, bryta sig in, och titta ut därinifrån, men det är ändå aldrig samma sak när man själv upplever det, för man vet att vad man än gör så kommer man aldrig att bli som dem andra, aldrig att bli normal, man saknar funktionsbeskrivning. Orden kommer likt sura uppstötningar upp i halsen, man kan inte stoppa deras flöde, deras outsägliga längtans dans, man ger efter, men det löser ingenting, man vågar ändå inte ta ett steg, varken bakåt eller framåt.

Man är totalt handikappad, lämnad paralyserad. Oroligt tittar man omkring sig men ser bara stirrande blickar som dissekeras precis som ett lik på ett oduktionsbord, omringat av en stark lukt av rengöringsmedel och förruttnelse. Vad är man själv, vad är man? Ens namn, ens personlighet, ett spel för gallerierna, ett dolt inre som man inte vill kännas vid, en obekväm sanning som man ofrånkomligen förnekar.

Du skall vara dig själv

Och vad är det? Vad är jag, var är du? Individer. Menlösa, svaga, och snart döda och bortglömda, en sekund. Vara sig själv? Vad består vi av utöver geléklumpar som formats av gener, miljö och upplevelser? Ingenting. Det går igen, samma gamla mönster. Uttryck dig själv i dina kläder. Nonsens. Man kan inte gå ut. Deras stirrande blickar. Man kan inte blotta sitt inre. Deras våldsbenägenhet, deras hat, deras förnedrande hånskratt. Man delar inte med sig av sig själv, för dem skulle ta varenda bit och förtära, skära, förkasta. Dem står där ute i korridoren utanför klassrummet, jag kan fortfarande höra sorlet av deras röster, fyllda av energi som nu väntar på att få utlopp. Dem kommer kasta sig över första bästa offer för att få sitt livs frustration att för ett par sekunder förhöjas i hatets dis.

Med en brödkniv skar den förryckte knarkaren sin enda vän när han trippade fjärran i skyn. I tårar blottlade han sitt inre, och fick smaka på loskor och hån, och det är så som alltid sker. Och även om man önskar att man var en stark personlighet som inte alls tog åt sig av alla deras blickar, deras ord som pilar i ryggen, att man inte ens tog åt sig av sin egen vedervärdiga fulhet som ständigt från spegeln tillbaka blickar, så är det ingenting man kan göra åt det. Det är medfött, en missbildning, en mental åkomma. Man vågar ens inte kasta blickar på vackra bröllopsklänningar man gärna vill bära, för man vet att det inte är vad som är väntat av en. Och på något vis, fast man alls inte önskar det var så, så känns det som om man måste åtminstone försöka att inte uppmärksammas av någon, att bli osynlig, att inte alltför mycket göra de sina besvikna, det känns som ett krav, ett nät av begär och förväntningar som dom har på en, och även om man vet att hur man är gör är man ett misslyckande, så vill man inte säga som det är, för dem skulle bli allt för sargade av dessa fakta.

Här talar vi inte om tårar, vi erkänner inga känslor, och vi bryr oss inte om någonting.