Liberalismens Sjukdom Sakteligen Förtära Vänsterpartiet
Det råder föga tvivel huruvida Vänsterpartiets oåterkalleliga degenerering fortsätter att accelerera. Återigen får Jonas Sjöstedt ut och begär nu att Lars Ohly lämnar över ledarfacklan. Det bör han inte göra, inte till Jonas Sjöstedt. Inför kritiken från de historielösa och tankebefriade fånarna kapitulerar man fullt. Det är fult att nämna kommunism. Det är den största ondskan om alla. Tårar fäller man inte för någon Berlin mur, det tycker Jonas Sjöstedt är hemskt, och de få skärvor Marxism som fortfarande klänger kvar måste snarast möjligast evakueras ur tarmkanalen. Sjöstedt skyggar inte med att han är vad som kallas en förnyare. Vad detta i konkreta termer innebär är att han är för en skarpare avstickare från det förgångna. Politiskt sett är Vänsterpartiet ett socialdemokratiskt parti idag – och det är i den riktningen som Sjöstedt vill föra partiets så kallade ”förnyelse”.
Sjöstedt gör sig ofta skyldig till infantila liberala floskler. När han så beskriver en kort visit i Minsk i Vitryssland, så tycker han att det känns ”grått” och ”som sovjet”. Som typiskt för sådana historiskt illitterata imbecilla individer väljer han att för politisk egennytta att sonika förkasta historiens lärdomar till förmån för simpla revisionistiska ställningstaganden vilka reflekterar den borgerliga statens högsta önskningar: en fullskalig förkastelse av revolution, våld, och storskalig systemförändring. Därför är det föga förvånande att Sjöstedts enfaldiga smutskastning av det förgångna består i vämjeliga uppkastelser i form av ”totalitärt” och ”diktatur”, nyanslösa och ansvarslösa idiotiska påståenden som saknar respekt och intresse för historiens komplexa kamp.
Således är det heller ej förvånande att Sjöstedt – som också gjort sig känd för sitt politiska engagemang i Socialist Party USA’s New York filial, som bland detta parti i övrigt är ökänd för att vara en socialdemokratisk bastion som av vissa falanger som bevarat sin revolutionära gnista bör uteslutas – att han tar parti för Litauen och i inlägg på sin blogg ondgör sig över deporterade kontrarevolutionärer och Nazi-sympatiserande brottslingar och annat patrask. Tvivelsutan finner han även synd om vedervärdiga Polska officerare som under krigstillstånd summariskt avrättats av både Wehrmacht och Röda Armén, även om dessa i allra högsta grad borgerliga element inte förtjänade någon nåd.
Några slutsatser kan dras vad gäller Vänsterpartiets politiska åskådningar:
1) En socialdemokratisk ekonomisk politik; Sjöstedt, likväl partiet i övrigt, vurmar för en Keynesisk politik, något som bör förkastas av alla till vänster om socialdemokrati; vissa starka högerfalanger finns vilka stödjer privatiseringar och mer liberal ekonomisk politik; se ”Vägval Vänster” och Stig Henrikssons Fagersta.
2) Sedan Schyman-eran och dess förkastliga liberaliseringar och omdaningar, har partiet anammat identitetspolitik för att bättre tillfredställa populistiska och temporära samhällsströmningar.
Det bör poängteras där utöver att Sjöstedt är besviken med Kuba och hoppas glatt på ytterligare liberala reformer, ondgör sig över tidningar, propagerar öppet för flerpartistat. Jonas Sjöstedt säger i denna anda att tidningarna är så tråkiga, ity de där ”fyllda med propaganda”; något som tycks gå Sjöstedt förbi alldeles är att detta är ett faktum som inte är unikt för Kuba, ej heller de länder vilka Sjöstedt utan uttömmande ekonomisk, politisk och klassanalys förkastar som ”diktaturer”; kan där finnas någon som kan påstå att media i allmänhet pumpar ut någonting annat än propaganda? Politisk vinkling i nyhetsrapportering är lika ofrånkomligt som det är icke-önskvärt – från den rätta sidan vill säga. Därutöver uttrycker han en positiv inställning till den amerikanske presidenten Barack Obama, som sina fina retoriska lögner till trots fört en politik som omöjligen kan kallas annat än regressiv, höger och förkastlig; och hoppas att presidenten skall förmå Kuba öppna upp som en sluten mussla; men i en värld av fiender, vem vill komma ut ur sitt skal? Även om USA’s president inte var en anti-kommunistisk fanatiker – även gentemot korrupta revisionister som i Kuba, vilka inte utgör ett hot mot någon förutom i Amerikanska politikers feberaktiga mardrömmar – så skulle det inte vara politiskt möjligt att föra en annan politik gentemot Kuba, för de vidriga brottslingarna i den exil-Kubanska rörelsen och deras starka lobbying skulle försäkra sig om att det var ett politiskt självmord.
Addera därtill det faktum att Jonas Sjöstedt också är oförmögen att på djupare plan dissekera 2011-års skeenden i Nordafrika och Mellanöstern; han positionerar det hela som en självklar kamp mellan en rättfärdig sida för demokrati, slut på diktatur och ”social rättvisa”, även om det i t.ex. Libyen inte varit någon tydlig klassdifferentiering i dispyterna; där både lojalisterna som stödjer Qadaffi och de förkastliga rebellerna stöds av både borgerliga, småborgerliga och sektioner av arbetarklassen. Viktigt att poängtera vad relaterar de Libyska rebellerna är att blotta tre veckor efter utbrottet av fientligheter, styrdes det hela så till den grad av väst-vänliga och kapitalistiska element att en privat centralbank upprättades; därefter anställdes även som oljeminister en brottsling från Oman, för att få pengaflödet i fart, och för att förse västmakterna och deras krigshär i landet med återbetalning för deras deltagande på deras sida; och vad konflikten i Libyen utan tvivel faktiskt kan kallas, är ett inbördeskrig vari internationella krigsbrottslingar nu deltar.
Det är viktigt att poängtera, även, att det inte finns någon slags mänsklig omtanke som driver det imperialistiska systemet. Närhelst det tjänar dunkla syften och tystar inrikesangelägenheter är det passande att anamma just denna position; det vill säga att man för att rädda människoliv och för de så kallade ”mänskliga rättigheterna” ger sig in med jaktplan, båtar och missiler; men detta är uteslutande en cynisk fasad, en vämjelig lek vars syfte är att kreera internt politiskt stöd för de exploaterande äventyr man hoppas kunna ge sig ut på. FN är också en del av det imperialistiska världskapitalistiska systemet, ett av dess internationella kollaborativa organ; vari även Internationella Valutafonden, Världsbanken och Europeiska Unionen och dess exekutiva organ – Europeiska Kommissionen – är en annan del.
Slutsatsen är således att Jonas Sjöstedt står för en ytterligare högervridning i en lång rad av sådana, gående tillbaka ända till 40-talet. Denna gradvisa vridning har idag givit oss det resultat, tillsammans med den gängse högertendens som varit tydlig sedan sextio- och sjuttiotalet, och accelererat betydligt sedan 1990 – att vad som heter ”Socialdemokratiska arbetarepartiet” är ett renodlat ekonomiskt liberalt parti, besudlat av ovälkomna karriärister, och att vad som heter ”Vänsterpartiet” är ett socialdemokratiskt parti, och att de från sekteristiska splittringar födda partier med namnet ”Svenska Kommunistiska Partiet” och ”Kommunistiska Partiet” (tidigare KPML(r)) blivit lika det som under sextiotalet var Vänsterpartiet, i mindre skala. De accepterar numera den borgerliga ”demokratin” som oumbärlig, och SKP tycks mer besatta av konspirationstrams än arbetarpolitik.
Därmed konstaterat att den politiska situationen i Sverige är horribel och i sin helhet förkastlig, och att Jonas Sjöstedt som ledare för Vänsterpartiet kommer representera ett ytterligare förfall, även från den nivå som Lars Ohly och Gudrun Schyman lämnat det på.