In i granitstaden vandrade ynglingen i en krona av vinrankor, hans gula hår glittrande av myrra och hans lilafärgade rock sliten av törnbuskarna hos berget Sidrak som ligger tvärsöver den antika stenbron. Teloths folk är mörka och allvarliga, och bor i kantiga hus, och med  bister uppsyn frågade de främlingen varthän han kommo och vad hans namn var, samt vad han söka. Så yngligen svarade:

– Jag är Iranon, och kommer från Aira, en fjärran stad jag blott vagt kan erinra men söker att åter finna; jag sjunger sånger jag lärde mig i den fjärran staden, och mitt kall är att göra vackert med de minnena av barndomen. Min rikedom är i små minnen och drömmar, och jag hoppas sjunga i trädgårdar när månen är spröd och västanvinden vidrör lotusknopparna.

När Teloths folk hörde dessa ting viskade de sinsemellan; för i granitstaden där finns inget skratt och ingen sång; det allvarsamma folket kastar ibland blickar mot Karthanienkullarna i våren och tänker på lutorna i fjärran Oonai som resande låtit omtala. Och tänkande så, bjöd de främlingen att stanna och sjunga i staden på torget nedanför Mlin-tornet, trots att de ogillande färgen på hans medtagna rock; ej heller myrran i hans hår, eller hans kaplett av vinblad, eller ungdomen i hans gyllene röst. Vid kvällningen sjöng Iranon, och medelst han sjöng började en gammal man att be och en blind man sade sig skymta en halo över sångarens huvud. Men de flesta av Teloths folk gäspade, några de skrattade, och några de föll i sömn; för Iranon förtäljde ingenting användbart; sjungande endast hans minnen, hopp och drömmar.

– Jag minns eftermiddagsglöden, månen och mjuka sånger, och fönstret intill vilket jag rockades till sömns. Och genom fönstret låg gatan där de gyllene ljusen kom, där skuggorna dansade på hus av marmor. Jag minns rutan av månljus på golvet, som inte var som något annat ljus, och visionerna som dansade på månstrålarna när min mor sjöng för mig. Likväl, minns jag morgonsolen ljus över de mångfärgade sluttningarna i sommaren, och blommornas sötma buren utav södervinden som kom träden att sjunga.

– Åh, Aira, stad av marmor och beryll, så många är dina skönheter! Hur jag älskade de varma väldoftande lundarna längs hyalinglänsande Nithra, och vattenfallen hos lilla Kra som rann genom den gröna dalen! I de lundarna och dungarna vävde barnen blomsterkransar åt varandra, och i skymningen så drömde jag konstiga drömmar under Yath-träden på berget medan jag såg nedanför mig stadens ljus och den buktande Nithra reflekterade en remsa av stjärnor.

– Och i staden var palatsen av strimmig och tonad marmor, med gyllene kupoler och målade väggar, och gröna trädgårdar med himmelsblåa dammar och kristallklara fontäner. Ofta lekte jag i trädgårdarna och vadade i dammarna, och låg och drömde bland de bleka blommorna under träden. Ibland vid solnedgången klättrade jag den långa gatan upp till citadellen och det öppna torget, och tittade ned över Aira, den magiska staden av marmor och beryll, präktig i en skrud av gyllene flammor.

– Länge har jag trånat efter dig, Aira, för jag var blott ung när jag hamnade i exil; men min far var din kung, och jag ännu en gång till dig komma, för så har ödet förkunnat. Alltigenom sju länder har jag sökt dig, och en dag skall jag regera över dina lundar och trädgårdar, dina gator och palats, och sjunga inför människor som skall veta om vad jag sjunga, och inte skratta eller vända sina blickar bort. För jag är Iranon, som var prins i Aira.

Den natten lät folket i Teloth främligen att övernatta i ett stall, och till morgonen kom till honom en magistrat och förkunnade att han skulle inställa sig i skomakare Athok’s butik och bli till denne en lärling.

– Men jag är Iranon, sångaren, sade han, och jag har inte hjärta för skomakarens yrke.

– Alla i Teloth måste slita, replikerade magistraten, för sådan är lagen.

– Varför sliter ni om det inte för att leva och vara lyckliga? Och om ni sliter blott för att slita mera, när kommer lyckan er att finna? Ni sliter för att leva, men är inte livet också skönhet och sång? Och om ni lever utan sångare bland er, vart skall gå frukten från edert slit? Slit utan sång är som en olidlig resa utan slut. Vore inte döden rentav att föredra? Men magistraten var trumpen och kunde icke förstå, och tillrättavisade främlingen:

– Du är en underlig ungdom, och jag gillar varken ditt ansikte eller din röst. Orden du talat är blasfemi, för Teloths gudar har förkunnat att arbete och slit är bra. Våra gudar har lovat oss ett himmelrike av ljus bortom döden, där våran vila må vara utan ände, och kristallkyla medelst vi inte bekymras av tankar, eller våra ögon med skönhet. Gå du till skomakaren Athok, eller försvinn ut ur staden vid solnedgången; alla här måste tjäna och jobba, och sång det är trams.

Så Iranon gick från stallet, och gick över de smala stenbelagda gatorna bland de dystra kantiga husen av granit, sökandes något grönt, för allt var av sten. I folkets ansikten var sura miner, men på strandgatan invid floden Zuro i sten satt en ung pojke med sorgsna ögon blickande ned i vattnet för att skymta gröna blomstrande grenar nedspolade från kullarna av en stormflod. Och pojken sade så:

– Är inte du just den som magistraterna omtalar, som söker en vacker stad i ett fjärran land? Jag är Romnod, född i Teloths blod, men jag är inte van med granitstadens sätt, och längtar dagligen efter varma lundar och avlägsna land med skönhet och sång. Bortom Karthanienkullarna ligger Oonai, staden av lutor och dans, som folk viskar om, och säger är både förtjusande och hemsk. Dit skulle jag gå, vore jag gammal nog att hitta min väg, och dithän skall du gå, och du kan sjunga och ha folk lyssna till dig. Låt oss lämna staden Teloth, och färdas tillsammans bland vårens kullar. Du får visa mig sättet att resa på, och jag skall lyssna till dina sånger i aftonen när stjärnorna en efter en bringar drömmar till drömmarnas sinnen. Och kanske må det visa sig att staden av lutor och dans Oonai, är kanske också staden Aira du söker, för det har sagts att du inte känt Aira sedan gamla dagar, och namn kan ofta bytas. Låt oss gå då till Oonai, Iranon med det gyllene huvudet, där folket skall veta våran längtan och välkomna oss som bröder, utan ett ens skratta eller rynka sina pannor åt det vi säger.
Och Iranon svarade:
– Låt det vara så, lillen; om någon i denna stenplats trängtar efter skönhet måste han söka den bortom bergen; och jag skulle inte lämna dig att lida invid tröga Zuro. Men tro icke att den skönheten och förståelsen bor blott bortom Karthanienkullarna, eller i någon plats du kan finna på en dag, eller ett års, eller en femårsperiod. Förstå, när jag var liten som dig då bodde jag i dalen Narthos vid frysna Xari, där ingen ville lyssna till mina drömmar; och jag sade till mig själv att när jag blev äldre, skulle jag ta mig till Sinara på de söderliga sluttningarna, och sjönga för de leende dromedarförarna på marknadsplatsen. Men när jag reste till Sinara fann jag dromedarförarna bittra och vulgära, och såg att deras sånger var inte som mina. Så jag reste på en pråm ned för Xari till onyxommurade Jaren. Och soldaterna i Jaren skrattade åt mig och drev mig från portarna, så att jag vandrade till många städer. Jag har sett stora Stethelos som ligger nedanför den enorma forsarna, och har skådat myren där Sarnath fordom stod. Jag har varit till Thraa, Illarnek och Kadatheron vid den slingrade floden Ai, och har bott länge i Olathoe i landet Lomar. Men trots att jag ibland har haft lyssnare, har de alltid varit fåtaliga, så jag vet att välkomnande skall finna mig endast i Aira, staden av marmor och av beryll där min fader en gång varde kung. Så mot Aira skall vi färdas; fast det vore bra att besöka fjärran lutevälsignade Oonai på andra sidan Karthanienkullarna, som kanske trots allt är Aira, även om jag inte tror så. Aira’s skönhet är bortom föreställning, och ingen kan tala om den utan hänryckning, medans om Oonai viskar kamelförarna med skeva leenden.

Vid solnedgången gav sig Iranon och Romnod iväg från Teloth, och länge vandrade de bland de gröna kullarna och svala skogarna. Vägen var svår och tvivelaktig, och aldrig tycktes de närma sig Oonai, staden av lutor och dans; men i kvällningen, allt som stjärnorna kom fram, sjöng Iranon om Aira och dess skönhet, och Romnod lyssnade, så att efter ett tag de båda var glada. Dem åt mångfaldig frukt och röda bär, och märkte ej tidens förlöpande, fastän många år måste passerat förbi. Lilla Romnod var nu inte längre så liten, och talade med en mörk röst, istället för skärande; fast Iranon bestod den samme, med sitt gyllene hår med vinrankor och väldoftande kåda man hittade i skogarna. Så kom det sig att Romnod verkade äldre än Iranon, fast han hade varit mycket liten när Iranon funnit honom sökande gröna blommande grenar i Teloth invid den sega sten-strandade floden Zuro.

Så en natt när månen var full, kom de resande till ett bergskrön och tittade ned utöver de myllrande ljusen från Oonai. Bönder hade berättat att de närmade sig, och Iranon visste att detta inte var hans hemstad Aira. Ljusen från Oonai var inte som de hos Aira; för dem var vassa och bländande, medans Aira’s ljus sken mjukt och magiskt likt månskenet på golvet invid fönstret där Iranons mor en gång vaggat honom till sömns med sång. Men Oonai var en stad av lutor och dans, så Iranon och Romnod gick ned för de branta sluttningarna så att de månde finna folk som sång och dröm kunde bringa fröjd. Och när de kom in till staden fan de ros-bärande frossare och rumlare som hängde från hus till hus och lutade sig ut från fönster och balkonger, som lyssnade till Iranon’s sånger, och kastade honom blommor och applåderade när han var färdig. Så, för en sekund, trodde sig Iranon ha funnit de som tänkte och kände som han, även om staden inte var en hundradel så häpnadsväckande som Aira.

När morgonen kom tittade Iranon sig omkring med avsmak; för Oonai’s kupoler var inte gyllene i solens strålar, utan grå och sorgliga. Och folket i Oonai var bleka med frosseri, och tråkiga med vin, och helt olika de lysande folket av Aira. Men för att folk hade kastat honom blomster och uppskattat hans sånger stannade han, och med honom Romnod, som uppskattade frosseriet och bar i sitt mörka hår rosor och myrten. Ofta på nätterna sjöng Iranon för de festande, men han var alltid som förut krönt enbart i bergens vinrankor och återkallande Aira’s marmorgator och glänsande Nithra. I kungligheternas hall med väggar täckta av fresker sjöng han, på ett kristallpodium över ett golv som var en spegel, och då han sjöng bringade han bilder till sina lyssnare tills golvet tycktes reflektera gamla, sköna och halvminnen istället vinröda festarna som bekastade honom med rosor. Och kungen bad honom att lägga ifrån sig sin slitna lila rock, och klädde honom i siden och guld, med ringar av jade och armband av färgat elfenben, och huserade honom i en förgylld vältapetserad kammare i en säng av smakfullt karvat trä med sänghimmel av broderat silke. Således bodde Iranon i Oonai, lutornas och dansens stad.

Det är inte känt hur länge Iranon dröjde sig i Oonai, men en dag Kungen tog till palatset några vilda, svirande dansare från Liranienöknen, och solbrända flöjtspelare Drinen i öst, och efter det kastade frossarna inte längre sina rosor så mycket mot Iranon som mot flöjtspelarna och dansarna. Och dag efter dag, den Romnod som en gång varit en liten pojke i granitgråa Teloth, blev hårdare, grövre och rödaktigare av vin; till han drömde mindre och mindre, och lyssnade med mindre uppskattning till Iranons sånger. Och fastän Iranon var ledsen, slutade han inte att sjunga, och kväll efter kväll berättade han åter sina drömmar om Aira, staden av marmor och av beryll. Så en natt kom det sig den rödaktiga och fetlagde Romnod snarkade lite för ljudligt bland hypnotiska silken i sin bankettsoffa och dog i kramper, medans Iranon den bleke och smale, sjöng för sig själv i sitt fjärran hörn. Och när Iranon hade gråtit över Romnods grav och strött den med gröna blommande grenar av det slag som Romnod fordom älskat, lade han åt sida sitt siden och överdåd och gick bortglömd ut ur Oonai, lutorna och dansensstad, klädd enbart i den slitna lila rocken i vilken han kommit, och krönt med nya färska vinrankor från bergen.

In i solnedgången vandrade Iranon, sökandes fortfarande sitt hemland och efter folk som skulle förstå hans sånger och drömmar. I alla Cydathria’s städer och i länderna bortom Bnazieöknen skrattade gladlynta barn åt hans gammaldags sånger och hans slitna lila rock; med Iranon förblev för alltid ung, och bar kranser i sitt gyllene hår medans han sjung sånger om Aira, det förgångnas sjönhet och framtidens hopp.

Så en natt kom han till en sliten tältsäng hos en åldrad fåraherde, krökryggad och smutsig, som höll fårhjordar på en stenig avsats ovanför ett kvicksandsträsk. Till denne man talade Iranon som till så många andra:

– Kan du berätta vart jag må finna Aira, staden av marmor och beryll, där rinner den spegelblanka Nithran och där lilla kra’s vattenfall sjunger för de gröna dalarna och kullarna övervuxna av Yath-träd?
Och fåraherden, hörandes, tittade länge och förundrat på Iranan, som om han erinrade sig någonting från mycket länge sedan, och noterade varje linje i främlingens ansikte, och hans gyllene hår, och hans krona av vinlöv. Men han var gammal, och skakade sitt huvud när han svarade:

– Å främling, jag har faktiskt hört namnet Aira, och de andra namnen vilka du talat om, men dem kom till mig ned från långa slitsamma år. Jag hörde dem i min ungdom, från läpparna hos en vän, en tiggarpojke med hängivenhet åt konstiga drömmar, som vävde långa sagor om månen och blommorna och västanvinden. Vi brukade skratta åt honom, för vi kände honom sedan hans födelse fastän han trodde sig en kunglig son. Han var snygg, kanske som du, fast full av dårskap och konstighet; och han rymde när han var liten för att hittade de som skulle lyssna med uppskattning till hans sånger och drömmar. Hur många gånger hade han inte sjungit för mig om land som aldrig funnits; om saker som aldrig kan vara! Om Aira talade han ofta, om Aira och floden Nithra, och vattenfallen vid lilla Kra. Där sade han att han fordom bott som en prins, fast häromkring kände vi honom sedan hans födsel. Ej heller fanns det någonsin en marmorstad som hette Aira, eller folk som kunde uppskatta dessa underliga sånger, förutom i drömmarna hos min gamla lekkamrat Iranan, som är borta.

Och i skymningen, allteftersom stjärnorna trädde fram en efter och månen kastade över träsket en glöd likt den som ett barn ser dallra på golvet medan han vaggas till sömns i kvällningen, vandrade ut i den dödliga kvicksanden en väldigt åldrad man i sliten lila rock, krönt av torkade vinblad och stirrandes rakt framåt som på de gyllene kupolerna i en skönhetens stad där drömmar är förstådda. Den natten dog någonting av ungdom och skönhet i den äldre världen.

Nyarlathotep… det krälande kaoset… jag är den siste… jag skall delge för det lyssnande intet...

Jag minns inte tydligt när det tog sin början, men det var månader sedan. Känslan av spänning var vidrig. Till en säsong av politiska och sociala omvälvningar tillades en förunderlig och grubblande farhåga av hemsk fysisk fara; en fara utbredd och alltomfattande, den sortens fara som bara kan föreställas i de mest förfärliga av nattens fantasmer. Jag minns att folk sprang omkring med bleka och oroliga miner, och viskade varningar och profetior ingen riktigt vågade att öppet och medvetet upprepa, eller ens tillkännagiva till sig själv att de hört. En monstruös känsla av skuld vilade över landet, och ut ur avgrunden mellan stjärnorna svällde kalla vindar som kom folk att skaka på mörka och ensliga platser. Det var en demonisk förvandling av säsongernas sekvens—höstvärmen klängde kvar fruktansvärt, och alla kände att världen, och kanske hela universum, hade passerat från de kända gudarnas och krafternas kontroll till kontrollen hos gudar och krafter som var okända.

Det var då som Nyarlathotep kom ut ur Egypten. Vem han var, kunde ingen förtälja, men han var en gammal infödd släkt, och liknade en farao. Folket böjde sig på knä inför honom, fast de inte visste varför. Han hade rest sig upp ur mörkret av tjugosju århundraden, och han hade hört meddelanden från platser bortom denna planeten. Till civilisationernas land kom Nyarlathotep, solbränd, smal och olycksbådande, alltid införskaffande konstiga instrument av glas och metall och ihopsättande dem till instrument ännu konstigare. Han talade mycket om vetenskapen—om elektriciteten, psykologin—och illustrerade krafter som skickade hans åskådare hem mållösa; något som växte hans berömmelse något oerhört.

Folk tipsade varandra att se Nyarlathotep, och rös. Och dit Nyarlathotep reste, försvann vila; för i småtimmarna ekade mardrömmarnas skrik. Aldrig tidigare hade mardrömsskrik varit ett sådant allmänt problem; nu önskade de vise männen nästan att de kunde förbjuda sovande i de mörka timmarna, så att städernas skrin må mindre hemsöka den bleka, medlidande månen när den glittrade över gröna vatten glidandes under broar och gamla sönderfallande spiror mot en sjuklig himmel.

Jag minns när Nyarlathotep kom till min stad—den gamla, den hemska, den vidriga staden av oräkneliga brott. Mina vänner hade berättat om honom, och den tilldragande fascinationen och lockelsen i hans förkunnelser, och jag brann med iver att få utforska hans yttersta mysterier. Min vän sade att de var hemska men imponerade bortom mina mest febrila föreställningar; och vad som kastades upp på skärmen i det mörklagda rummet förutsedde saker ingen utom Nyarlathotep vågade förutse; i fräsandet från hans gnistor togs det som aldrig tagits förut från folk, men som var synligt bara i deras ögon. Och jag hörde det insinueras att de som skådat Nyarlathotep tittade på ting andra inte kunde skåda.

Det var i den heta hösten som jag gick genom natten bland de rastlösa folkmassorna genom den kvava natten och upp genom ändlösa trappor till det kvävande rummet. Och skuggade på skärmen mot väggen, såg jag huvade silhuetter bland ruiner, och smutsiga, gulaktiga ondskefulla ansikten som tittade ut bortom kollapsade monument. Jag såg världen slåss mot svärtan, mot vågor av förstörelse från yttre rymden; snurrande, upprörande, uthärdande kämpande kring den fördunklande, kallnande solen. Och så lekte gnistorna oslagbart kring åskådarnas huvuden, och hår stod rakt upp, och skuggor mer groteska än jag kan förtälja kom fram och poserade över deras huvuden. Och när jag som var mer vetenskapligt lagd än de andra mumlade en trevande och skakade protest mot detta ”bedrägeri”, och ”statisk elektricitet”, skickade Nyarlathotep ut oss alla, ned för de svindlande trapporna till de fuktiga, heta och övergivna midnattens gator. Jag skrek högt att jag inte var rädd, och att jag aldrig kunde bli rädd, och andra skrek med mig för tröst. Vi svor oss emellan att staden var precis densamma som den alltid hade varit, och fortfarande levde; och när elljusen började falna och släckas skrek vi besvärjelser över elbolaget igen och igen, och skrattade åt de underliga minerna vi gjorde.

Jag tror vi kände någonting komma ned från den grönaktiga månen, för när vi började att förlita oss på dess ljus drev vi in i underliga ofrivilliga marschformationer och tycktes medvetna om våra destinationer fastän vi inte vågade tänka på dem. En gång tittade vi på trottoaren och såg gatstenen lös, här och där övervuxna med gräs, och en knapp glänsande linje där spårvägen borde legat. Så såg vi en spårvagn, enslig och fönsterlös, förfallen och nästan helt på sidan. När vi tittade bortåt horisonten kunde vi inte skåda det tredje tornet intill floden, och såg att silhuetten av det andra kyrkotornet var trasigt vid toppen. Så delade vi upp oss i två smala kolonner, var och en dragen i en annan riktning. En försvann ned i den small gränd till vänster, lämnandes efter sig bara ekot efter ett chockat skrik. En annan försvann ned för en ogräsbevuxen tunnelbanenedgång med ett galet skratt. Min egen kolonn drogs ut mot öppen landsbygd; och jag kände då en kylig vindil som definitivt inte var från den varma hösten; då vi steg ut på den mörka heden såg vi runtomkring oss överallt det helvetiska månglittret från ondskefull snö. Spårlös, oförklarlig snö, svept åt blott åt ett håll, där låg en avgrund ännu mörkare för sina glittrande väggar. Kolonnen tycktes tunna ur då den drömskt vandrade ned i klyftan. Jag dröjde mig, för den svarta skåran i den grönbelysta snön var skräckinjagande, och jag tyckte mig höra efterklangen av oroande jämmer när mina följeslagare försvann; men min kraft att förmåga var obetydlig. Som om kallad av de som hade gått före mig, halvt flöt jag mellan de ofantliga snödrivorna, rysande och rädd, ned i det oföreställbaras blinda malström.

Skrikande medveten, dumt drömskt delirisk, bara gudarna som fanns kan berätta. Ett sjukt, känsligt skuggat skälvande i händer som inte är händer, och som virvlade blint förbi spöklika midnatter av ruttnande skapelse, kroppar av döda världar med sår som var städer, bårhusvindar som borstade bleka stjärnor och kvävande deras glöd. Bortom världarnas, bleka spöken av monstruösa ting; halv-skådade kolonner invid oheliga tempel som vilar på namnlösa klippor under rymden och stretar upp mot virriga vakuum ovanför ljusen och mörkrens sfärer. Och genom denna vidriga universums begravningsplats de förstämda galna trumslagen, och tunna, monotona gnället från blasfemiska flöjter från otänkbara, obelysta kammare bortom Tiden; det vämjeliga bultandet och pipandet till vilket dansar långsamt, klumpigt och absurt de gigantiska, tenebrösa ytterlighetens gudar—de blinda, röstlösa, tanklösa monstrum vars själ och budbärare är Nyarlathotep.

Allting fortsatte eskalera som ett stigande, hysteriskt crescendo; tills en dag de skygglappar som alltid skyddat oss från att bli varse världens faktiska natur plötsligt och obönhörligt slets ifrån oss. Vi glimtade avgrunden; djup, oändlig, tröstlöst packad med outsäglig sorg och lidande och smärta; och vi skådade så vår egen och världens natur; ett monstruöst skämt som redan tidigt blev misshagligt, men som likt en fästing hållit sig kvar vid våran sjunkande förnedrade kadaverkropp. Vi såg så tydligt det blinda mordstinna tortyrförnimmandet som alltid jagat oss, de ändlösa vågorna av outsägliga tragedier och bestialisk förnedring; och från de stilla vindsvepta slätterna till de karga, glasbestyckade kulturödsliga städerna var allting överbelamrat med samma vämjelse, samma äckel, samma totala mörker.

Gatlyktorna flämtade, och allting föll så i mörker. Och vi alla föll där vi stod; i köerna, på trottoaren; i skolor, i sängar, i städer, på landet. Bilar stannade tvärt, passagerarstinna bussar likt öppna köttfyllda frysar med sina dörrar väsande och öppnande—överallt sköljde en våg av varseblivandet över oss. Vi såg verkligheten som den var, denna fruktlösa lidandets lustgård där bara galenskap och förnekelsen hållit oss halvt vid liv. Men dammen hade till slut brustit, och vetskapen om de blinda kosmiska mekanismer som den ändlösa tortyren alstrade blev ett snäpp för mycket. Så vi föll, överallt; landandes på rumpor som ömmade men utan att det ens uppmärksamma.

Vi såg bara en sak; den svärmande svärtan där våra sinnen tillslut nått vägs ände och inga intryck längre kunde mottagas. Vi kände inte längre någonting; vi hade fått överslag. Proppen i våra hjärnor hade gått. Vi tittade på varandra och tänkte ingenting. Vi hade slutat att existera som människor, som varelser. Vi var inte längre individer. Vi var alla en och samma, samma medvetenhet. Vi väntade på den barmhärtiga sömnen som skulle frid till jorden härjade yta skänka, och hoppades att självmedvetenheten, det evolutionära snedsteget som ledde till allt annat lidande aldrig skulle åter manifesteras. Det var medvetenheten som var den ursprungliga synden, den första stenen som kastats, det första fönstret som krossats. Allting annat följde därpå, och dörren skulle nu åter stängas.

Och barnafödandet det upphörde således.

Det faller sig som så att vi således lever i en retrospektionens tidevarv; här, där ingen framtid finns, kan man bara finna glimtar av värme i det försvunna; det som inte längre finns. Den förgångnas utopier lever vidare, som minnesstenar till tidsepoker där man vågade drömma; nu finns det enkom drömmar om vilka mardrömmar som kommer. Inte ens de förvirrade själar som på något vis intalat sig att morgondagen har någonting att visa upp som vi inte redan nu kan skåda på något vis och finna repulsivt, inte ens de kan beskriva någonting att faktiskt se fram emot. Självkörande bilar rakt ned i helvetetshål; en automatiserad röst i varje telefonsamtal; deras drömmar om framtiden är bara mardrömmar förskönade med dyrbara klädesplagg. Deras självsäkra tro är ett hyckleri vars grund och botten är att jämföra med religiösa vanföreställningar; de lovar denna fantasi, denna ’singularitet’; men framtiden är bara ett stort svart ensamt hål. Alienationen, atomiseringen, fragmenteringen, kommer oförändrat att fortgå. Ramarna, utanpåverket, ser inte längre likadant ut; men allting annat är och förblir detsamma. Golven är sönderätna av termiter, och fönstren har fallit i bitar; glaset ligger på trottoaren. Kalla vintervindar blåser in genom hålen i fasaden. Vi står alla lika nakna inför denna mardröm.

 

Såtillvida vi vet att någonting måste göras, kommer vi ändock aldrig att göra det. Istället, tittar vi tillbaka. Vi minns tider då det inte var riktigt lika akut, då allting inte var lika hopplöst; då vi visste att framtiden faktiskt fanns. Men världen är en lekplats för kalla, känslolösa reptilhjärnor; borgerskapet och algoritmerna; tekniken vissa ser som så ’omhuldande’ är bara samma gamla skit om igen; ett nummer, en kvantifiering; de talar om data som objektiv matematik—men vem väljer vad som numreras, vad som kvantifieras? En sjukhuskorridor klassificerad som ’rum’ och du har inte längre lika många patienter i väntrummet.

 

Ned med allt! Ned med lagar! Ned med samhället! Lag och ordning—Nej fy fan! Åt helvete med skiten! Död åt eliten! Ingenting av värdo i branden skall gå förlorat!

Den kalla vinden som blåste in över fälten och den öde mörka skolgården kysste Christer Johanssons kind som en ömsint älskare som kanske ändock haft lite för mycket att dricka. Han tittade på klockan och noterade att den var sju minuter i sju på kvällen. Finkornig snö hade börjat falla över hela tillvaron, och han kände starkt vemod där han stod, ett vemod som förstärktes då han drog in ett djupt andetag via näsan och kände doften… doften av vinter, av kylan i sig, av de knastrande träden, av de bruna multnande löven och blommorna, av det leriga vattnet i bäcken som kunde han kanske hört om han rört sig lite mer åt det hållet… Vintern lag framöver nu, som en enorm oöverkomlig mur, likt en bergskedja. Och genom denna djungel av frysta växter och rovdjur vars hunger aldrig kunde tillfredsställas var han tvungen att navigera. Han suckade ljudligt där han stod.

 

”Fan suckar du över då?” frågade Joakim Petterson. Han bodde några hus längre ned på samma gata som Christer, och de båda kände varandra väl – jo, kanske skulle man faktiskt kunna kalla dem för vänner, ehuru de ofta umgicks på fritiden, även om Christer själv ofta fann att han tyckte deras relation ytlig. De hade varit in till stan en gång, förra månaden, och besökt en krog tillsammans; en krog där Joakims storebror jobbade. Det var därför de kommit in, de var ju bara sjutton och hade inte ens legitimation att visa upp. Christer hade känt sig mer än bara lite malplacerad på krogen, i diset som sprutade likt ångan från ett kraftverks skorstenar från krogpatronernas cigaretter, i skriket och skränet från otaliga alkoholpåverkade individer… Det slog honom då han stod där, att han helst av allt bara ville ge sig av, lämna hela skiten bakom sig.

 

”Tänkte på vintern, bara”, svarade Christer tyst. ”Du vet hur det är när det känns så där som om man står inför en vägg helt enkelt, eller som om man glider rutschkana rakt ned till helvetets portar.”

 

”Du tänker för mycket,” sade Joakim. ”Det är ditt problem. Du borde sluta med det, fattar du? Det gör dig inget bra alls. Du måste kunna roa dig lite också, ta för dig av livets goda. Jossan är där inne, varit där hela kvällen tydligen, och hon nämnde ditt namn…”

 

Christer log och såg förvånad ut. ”Mitt namn?”

 

”Jo, precis så. Hon hade tydligen varit i datasalen och suttit där med några vänner och gjort vad fan nu brudar gör på datorer, så det var därför vi inte såg dem tidigare. Men i alla fall så satt jag och drack en cola vid pingisbordet då jag hörde henne nämna ditt namn, och det var rätt uppspelta toner skall jag säga… Tror att du har en öppning där om du vill sätta in en stöt.” Joakim log sliskigt och flyttade lite av sin korta lugg åt sidan med ett svep. Under luggen låg finnarna tätt som ett vulkaniskt fält.

 

Christer tittade sig omkring osäkert. Världens fundament verkade brytas sönder. Den dagen de där populära tjejerna började omnämna honom själv i positiva tongångar var den dag grisar flög, eller hur nu det där uttrycket löpte. ”Smörja”, sade han slutligen. ”Vad de pratade om var naturligtvis vem de tyckte var fulast på skolan.”

 

”Nä, det tror jag inte på”, svarade Joakim, men Christer hade slutat lyssna. Det var ett ljud som han hörde, som förde hans tankar annorstädes, ett lätt dämpat surrande, som av en avlägsen fläkt i ett slutet rum. Christer såg att Joakim fortsatte snattra ett tag, ty hans mun rörde sig, men snart upphörde även det; någonting han såg kom Joakim, som stod vänd åt bäcken och den stora grusplanen och fälten bortom denna, att tappa hakan. Den hängde slappt. Christer väntade sig få se dregel komma krypande genom ena mungipan – innan Josefin Lagerström och hennes vänner kom ut genom dörren från Gården och stannade tvärt. De pekade på någonting bortom honom. Det där surrande ljudet hade växt sig starkare, märkte han, och han vände sig om.

 

Vad det än var, så var det stort, och hängde i luften ovanför en skogsdunge som klängde på slutningen ovanför det lilla fältet vilket legat i träde de senaste två åren. Christer tänkte klart att det hängde, ty föremålet, vilket såg ut att vara minst femtio meter långt och cirka tjugo meter ovan mark, såg ut att dingla som vore det upphängt i trådar från någon scen; på dess tak satt en stark röd lampa, på undersidan var motsvarande lampa grön; och den senare kastade sin sjukt gröna färg över träden nedanför.

 

”Vad fan i helvete är det där?” sade Christer, mest för att övertyga sig själv om att han inte drömde. Ingen annan sade ett ord utan höll sina blickar häftade på den där saken. Den rörde sig, långsamt, med det där torra vind-lika surrandet, först över träden, sedan över församlingsgårdens röda byggnad; sedan spann den plötsligt och oväntat snabbt ett halvt varv, varefter den kom rakt emot skolgården.

 

”Ett… ett jävla UFO!” sade en av tjejerna i Jossans gäng. ”Jävla aliens är här!” Hon vände, hennes långa bruna hår fastnade nästan i dörren när den slog igen efter henne. Christer hörde hennes skrik där inne. ”UFO, UFO!” skrek hon. ”Kom och kolla för i helvete!”

 

Det var en enorm cigarr, dess yta glänste i ljuset som kastades utav dess egna lampor. Ytan var helt slät, inte en enda ojämnhet stod att finna. Dess båda ändar var rundade och koniska. Ingenting fanns att gå på för att avgöra huruvida det fanns en akter eller för. Den rörde sig långsamt över några träd nere vid bäcken och tycktes styra sin väg rakt mot dem, och det var inte långt kvar till skolgården hade nåtts. Sättet den rörde på sig var kusligt och förtrollande, hastigheten kunde inte vara särskilt stor, och ändå verkade den avverka ansenliga avstånd kvickt. Det var just den där känslan som av att titta på en orkan eller en tromb svepa in över staden, som att det hela bara var en dröm, och själva rörelsen var overkliga, kanske omöjliga, på något sätt.

 

”Den är ju på riktigt,” sade en pojke som nu anslutit till troppen som stod precis vid dörren, ”ett riktigt jävla UFO!”

 

”Är den på väg hit?” frågade en ängslig röst som Christer hörde tydligt över sorlet.

 

Christer vände sig om igen, och följde Joakim, som precis börjat röra sig mot dörren med snabba steg. De anslöt till de andra, vilka snart skyndade sig in och ställde sig i de stora fönstren som vätte mot skolgårdens asfaltsplan med dess utritade vita konturer av en mindre basketplan och spejade ut i mörkret.

 

Vid dörren tvekade Christer och vände sig om ännu en gång. Han kastade en sista blick på den enorma tingesten som kom svävande över gården. Den hade passerat över taket på dagiset där nere, surrandes över den undanskymda sandlådan bakom redskapsskjulet, nått halvvägs över grusplanen och – hur långt var det kvar? Hundra meter,  kanske, hundrafemtio, lite mer än halva dess längd; och där stod fortfarande en av tjejerna kvar där ute. Ingen tycktes ha märkt henne.

 

”Kom in!” skrek Christer mot henne. Hon tycktes inte höra. Han skrek en gång till, men ej heller det frambringade någon respons, varför han tog sats och skulle springa fram och rycka tag i henne och slita henne med sig till dörren-

 

Men just som han förberedde det, tog Joakim tag i hans axel.

 

”Nej”, sade Joakim. ”Titta.”

 

Någonting hade förändrats på föremålet. Den koniska fören – eller aktern, vad det nu än var – hade sjunkit in och blivit till en rund öppning, kanske tre-fyra meter bred. Inga detaljer syntes innanför öppningen, ty ljuset var vitt och starkt som i en operationssal. Det gröna ljuset från lampan inunder hade fokuserat på tjejen som stod förtrollade på asfaltsplanen.

 

Christer backade resignerat från dörren och lät den stängas. Den kalla natten slöts ute. Folk pratade där inne, nervöst och krystat mellan djupa rädslans andetag. Utanför såg de alla flickan ena stunden, och den andra var hon plötsligt borta.

 

Föremålet hade stannat ovanför asfaltsplanen. Ljusen hade släkts. Den bara svävade där, bara var, som månen och stjärnorna, en oskiljbar del av himlavalvets dekoration. Men flickan, hon var lika mycket borta; hon materialiserade sig inte plötsligt igen där hon stod alldeles nyss.

 

Ur sorlet kom en röst, ”Tror ni att dem tog henne? För experiment?”

 

För experimenten, tänkte Christer, kanske. Det var väl precis det som alltid förväntades, att några ondsinta eller i varje fall kallt likgiltiga utomjordingar sög upp folk hit och dit för att utföra diverse moraliskt tveksamma experiment, när det inte var ren slakt förstås. Sådan såg populärkulturen ut; Christer tänkte på ryktena om stympade massakrerade boskap som somliga virrpannor ville till att vara utomjordingarnas verk.

 

”Vi måste härifrån!” skrek någon. En annan röst manade till tystnad och lugn.

 

 En av de vuxna som spenderade kvällarna på gården, Bengt Andersson, kom gående från toaletterna. Antigen hade han varit där inne länge, eller så hade förloppet med föremålets närmande tagit mycket mindre tid än det känts som.

 

”Vad ser ni så rädda för, vad har hänt?” sade han med uppriktigt perplex ton i sin lätt hesa röst. Han var kanske trettiofem år gammal och hans hår hade redan börjat tunnas ur. Säkerligen, tänkte Christer, var det stressen av att hantera ungdomarna som frammanade detta. ”Ni ser ju ut som om ni sett något otroligt.”

 

Ingen sade något. En av tjejerna pekade ut i mörkret mot gårdsplanen.

 

Bengt följde fingrarnas riktning med ögonen, och tillslut gick det upp för han att någonting inte riktigt stod rätt till där ute på gårdsplanen. Ögonbrynen höjdes i stram häpnad. ”Vad är det där?” Han hade sett den mörka skuggan som inte riktigt platsade in.

 

”Ett jävla UFO,” sade Joakim. ”Ett äkta fucking-jävla UFO.”

 

Bengt tog ett grepp om dörren och började öppna den. Joakim drog honom tillbaka.

 

”Saken har redan sugit upp en brud”, sa han kvickt, ”jag tror inte det är särskilt smart att gå ut dit.”

 

”Sugit upp?” Bengt tittade på Joakim med dissekerande ögon. ”Vad fan menas med det?”

 

”Hon stod där ute ena stunden… sedan var hon borta”, svarade Joakim.

 

”Vi såg det allihopa, vi såg det ske…” sade en flicka som stod bakom Joakim. Christer kände inte igen henne. ”Framför våra ögon…”, fortsatte hon, ”vi gjorde ingenting för att stoppa dem…”

 

”Nä”, sade Bengt, ”vad kunde ni gjort? Varför hänger den där saken bara där som ett sataniskt luftskepp?”

 

”Den väntar”, svarade Joakim. Ingen sade någonting mer. I det han sade hade Joakim träffat en öm punkt. Precis som han sade, låg en känsla av spänd förväntan över hela sällskapet, och det slog dem alla på samma gång att det där föremålet där ute väntade, frågan var bara på vad.

 

 

De rörde sig så småningom inåt huset. In längs korridorerna mot biblioteket. Christer var den första som gick in där; ett sluttande plan ledde upp till den stora glätta trädörren, vilken han något ansträngt öppnade. I biblioteket var det mörkt och tyst, klockan ovanför receptionen visade på åtta. Joakim kom in efter honom.

 

”Vart ska du?”

 

”Ingenstans,” svarade Christer. ”Inte vad jag vet i alla fall. Ville bara gå någonstans för mig själv.”

 

”Du är en underlig jävel, du. Vad ska du hit och göra? Förresten… kanske kan vi komma ut här. Stora fönster och allt, och en bit ifrån asfaltsplanen.”

 

”Hur vet du ens att föremålet är kvar där? Det kanske är ovanför våra huvuden just nu.”

 

”Äh, jag tycker du har en jävla negativ inställning. Vi måste väl ändå ha lite hopp i en sådan här svår situation, inte sant? Kan ju inte gärna bara ge upp och sätta oss och vänta på att bli uppsugna som den där bruden, va? Så kan vi ju inte ha det.”

 

”Gå ut då”, sade Christer, ” om du nu är i sådan brådska att möta vad de där utomjordingarna har att erbjuda. De bjuder dig nog på en trevlig buffé, eller vad tror du?”

 

”Cynismen klär dig inte Christer. Vi kanske kan ta oss ut genom ett av fönstren i biologisalen, det måste vara den del av högstadiebyggnaden som ligger längst ifrån där föremålet är.”

 

”Och vart sedan?”

 

”Men gud, sluta vara så förbannat neggo! Upp i skogen eller något. Tror du den där saken kan komma in bland träden? Nä, skiten skulle krascha, säkert som aldrig. Sedan springer vi som fan tills vi kommer till något hus, det finns en hel del äldre hus häromkring med källare och skit. Och kanske vapen. Jaktgevär, hagelbössor, det här är ju nästan ute på landet.”

 

”Och vad tror du dessa jaktgevär skulle vara mot det där föremålet? Vi kan ju lika gärna kasta sten på det.”

 

”Skitsamma. Det är inte resultatet som räknas. Vi måste göra någonting.” Joakim gick därifrån, sade ingenting ytterligare. Han skulle väl konferera med några andra, vilka kanske inte hade en fullt så negativ inställning, i alla fall i hans mening. Christer gick tyst fram till fönstren. Härifrån såg man inga tecken på föremålet. Golvet var en plastmatta, och det var inte svårt att smyga, men han föreställde sig ändå att dessa utomjordingar (eller vad fan de nu var) säkerligen hade någon form av värmekameror som kunde se vart alla befann sig. Varför, egentligen, hade dem inte bara sugit upp dem alla genom taket eller något?

 

En grå sedan, möjligen en SAAB, stod parkerad utanför rektorsexpeditionen. Han undrade om någon var fast därinne med, kanske flera till och med. Det var säkert värt att undersöka. Så han gick till glasdörren som från biblioteket nådde en liten entrékorridor som delades med ett kontor inne på rektorsexpeditionen, men fann till sitt missnöje att dörren till den senare var låst. Han inspekterade omgivningen, men det fanns ingenting av värde.

 

Han gick till glasdörren som öppnade sig mot parkeringsplatsen istället. Han sköt opp den tunga dörren, lutade sig ut, och tittade uppåt. Ingenting syntes. Tegelväggen och det utskjutande taket syntes, men ovanför det bara rymden i all evighet. Skogarna runtomkring låg öde, belysningen var släckt, tillika den i elljusspåret; strömavbrott. Säkert föremålets verk.

 

Hursomhelst, då han bedömde situationen som säker, tog han beslutet att ta sig, via parkeringsplatsen, till rektorsexpeditionen. Han tog några försiktiga steg, höll sig till rabatten längs väggen, så att han skyddades av skuggan (även om han antog att det säkert inte gjorde mycket skillnad) tills han nådde expeditionsdörrarna, vilka han öppnade utan problem. I entréhallen var det tyst och öde, men en dörr stod på glänt och ett svagt sken lös därinifrån. Han tog några smygande steg (fast dunsen av dörren som stängdes bakom honom kunde nog ingen i närheten undgå att höra, glasväggen skakade besvärande som sådana ofta gör) mot ljuskällans rum, och tittade runt hörnet. Vad han såg var på en gång förvånande och på en gång inte. Rektorn stod lutad över skrivbordet och letade igenom en pappersfolder i ljuset av en ficklampa som hölls, inte utav rektorn själv, utan svävade helt fritt i luften framför någonting som mest såg ut som en kulblixt som fastnat mitt i rummet. Det var ett klot av ljus, som skiftade i färg från eldigt ljus-orange till rött och vidare till grönt och blått i långsamma cykler, ett klott vars ljus var skarpt blott i en enda liten kärna som ej kunde vara större än ett sandkorn. Däromkring var luften emellertid ändå briljerad, som av ett svagt av en lykta i kompakt dimma, ett gasmoln brinnandes någon kemisk eld – det var i alla fall orden som dök upp i Christers huvud. Rektorn stannade upp i sitt bläddrande då han blev varse Christers närvaro.

 

”Vad fan gör du här?” frågade han. Hans röst var resignerad men arg, stressad. I ljuset var hans ansikte härjat och svettdroppar ringlade sig ned från hans panna och blandades med enstaka fragment av tårar, rann sedan vidare ned via hans djupa skåror till mungipor. Han fortsatte bläddra, vände ned sin blick, sedan stannade han igen.

 

”Ge dig av,” sade han. ”Ge dig av medan de låter dig. Annars kommer de tag dig som de tog den där flickan, och som de tog Jonas.”

 

”Jonas? Kemiläraren?”

 

Rektorn nickade. Ljusskenet blev starkare. Ficklampan hängde kvar, orörlig. Så kände han någonting inuti sitt huvud, som en bortglömd vindsdörr som öppnades för första gången på oräkneliga år mitt i en storm, och sände ett kallt korsdrag genom alltihopa, blåste upp dammet från trasiga slitna trägolv.

 

Gå, sade rösten i hans huvud. Det var egentligen inte en röst, inte ens en inre mental dialog; det var någonting utanför som plötsligt trängde sig in, en forcerad idé. Inget tvivel rådde varifrån den kom; ljusskenet.

 

”Ibland,” började rektorn tala med en skälvande röst, ”gör man saker, du vet, saker man inte riktigt vill, bara för att man måste, för att det är det enda man kan göra. Eller hur? Man vill inte, man vill inte alls, men… man måste. Det bara händer. Man tänker inte ens på det. Står där och så har det hela hänt och det är knappt man minns något.” Han gjorde ett uppehåll. ”Men lite senare, så tänker man tillbaka på det där, och då inser man hur fel man gjort och… så kommer känslan av skuld lika tydlig som smärtan i benet efter ett fall där man stukat fotleden.”

 

”Vad har du gjort?”

 

Hans ansikte förvreds av en ofrivillig sammandragning, en infernalisk spasm som spred sig snart till hela hans ansikte; hans mun öppnades, hans ögon slöts, och så kom skrattet som en flodvåg som dränkte hela tillvaron. Det var den fördömdes skratt, den hopplöse, resignerade galningens skratt. Christer backade ut från kontoret, tillbaka till korridoren; ljusskenet var stilla, men plötsligt – just som han skulle vända sig och gå ut mot dörren – så svävade det uppåt, genom taket som en kulblixt och var borta. Christer sprang ut, och tittade sig inte om, utan sprang rakt på, upp i skogen, över stenhällar och uppvända rötter, hemåt. Senare kom han inte att minnas någonting av sin flykt, ty han måste tillfällig förlorat förståndet när han såg ett starkt vitt sken spys över världen bakom honom – från skolan. Men han tittade inte tillbaka, för säkert som aldrig, skulle han gjort det skulle även han ha förintats, precis som Lots fru.

 

Vad som hände med de andra eleverna som var på gården den kvällen blev aldrig klarlagt. Rektorn gick ut till vedboden vid sitt hus strax utanför samhällets gräns och sköt sig själv i huvudet med ett jaktgevär. Skolan var stängd ett tag. Undersökningar ägde rum. Men ingenting gick att få fram, ingenting som visade vad som hade hänt. 32 personer hade försvunnit utan spår. Det spekulerades… men spekulationerna var så långt från sanningen man kunde komma.

Allt och alla är så fruktansvärt äckliga och vidriga. Man vill bara dra sig tillbaka in i skalet och aldrig komma ut igen.

 

 

HAN ÄR INTE NOBELPRISTAGARE. PRISET I EKONOMI UTDELAS AV RIKSBANKEN OCH HAR INGENTING MED NOBELPRISET ATT GÖRA. GÖR OM, GÖR RÄTT, ERA JÄVLAR. DEN DÄR FÖRBANNADE IDIOTEN VET INTE VAD FAN HAN SLÖDDRAR OM.

Och ingenting kommer någonsin att bli bättre. Det är alltid samma smörja. Om och om igen. Ingenting alls.