Avföring åt tordyvlarna
Maini, Blacky & Solki
”Sitt inte där som någon jävla slashas”, sa Maini grinigt till Black Pig som satt och slöade i soffan. ”Varför går du inte ut? Det är varmt och soligt och hur skönt som helst ute.”
”Är det därför som du legat och sölat nedanför luftkonditioneringen hela dagen?” svarade Blacky.
”Hörrudu, det där har faktiskt ingenting med saken att göra. Jag har nämligen fått order av doktorn att undvika stark värme, så det så! Det gäller mitt svaga hjärta.”
”Svaga hjärta? Är det så man kallar lathet numera? Om du har ett svagt hjärta kan det bara vara ditt eget fel, så mycket skräpmat som du äter.”
”Och det skall komma från dig? Du vet ju inte vad du snackar om Blacky. Och vad fan är det som luktar snus?”
”Det är Punky som har lämnat några prillor under bordet.”
”Vad fan är det med er egentligen? Dagens ungdom… förslöade soffpotatisar, ni är som permanent inredning i vardagsrummen, fastsvetsade i golvet framför televisionsapparaten! Och ni kan inte ens förmå er ta och stoppa använda snusprillor i sopptunnan där de hör hemma!”
”Soptunnan är full.”
”Och vems fel är det?”
”Ditt.”
”Mitt? Och hur i helvete går det ihop Blacky? Jag tog för fasiken ut soporna förra veckan! Och nu är det helt fullt igen menar du? Det ante mig så uppsvälld och slösaktiga som ni är.”
”Men jag skulle tömma soporna igår men då fanns det inga nya soppåsar att ersätta med. Jag kände mig som om jag gått till Disneyland när jag gick in i garaget och letade. Där fanns bilar och saker – som du köpt Maini – men inte en enda soppåse.”
”Det är väl inte mitt fel. Det är inte mitt ansvar. Jag sa åt Solki att köpa soppåsar i förrgår men har verkade lite slirig då, så han mindes nog inte. Alltså kan vi konstatera att Solki är den som skall beskyllas, inte jag.”
Och det var precis då som den försynte griskultingen Solki rullade in i vardagsrummet på sin skateboard.
”Pratar du skit om mig igen nu Maini?” frågade han och log som om han visste hemligheter och bara väntade på rätt tillfälle att sprida dem vida kring som de mest illasinnade rykten.
”Nej, inte alls”, sa Maini. ”Jag bara konstaterade faktumet att du förglömt ditt uppdrag, det som jag bad dig göra i förrgår, nämligen att köpa soppåsar.”
Solki suckade surt. ”Maini, jag gjorde faktiskt det, och om du inte varit så oerhört glömsk, i det närmaste dement, så hade du vetat vad som hände med dem. Minigris och Dum-Dum frågade igår om de fick ta dina fina sopsäckar, och du sade att javisst, visst kunde dom få ta dem.”
”Vad fan skulle dem med soppåsar till?”
”Dom skulle röja upp i Dum-Dums spritlager och ge ut gratissprit utanför Systembolaget i Punk City.”
”Men det är ju olagligt!” skrek Maini förtvivlat. ”Så kan dem ju inte göra! Det kommer ju bli rena upploppen!”
”Det gick visst fint så vitt jag förstår”, svarade så Solki på sitt kloka vis, och Maini blev missnöjd med detta intellektuella tillbakavisande, varför han suckade som en kaffekanna som närmar sig bristningsgränsen på en alltför het stekplatta.
”Man kan ju inte bara gå och ge ut sprit utanför systemet till A-lagarna där, det fattar du väl! Socialt ansvar, vet du vad det är?”
”Nej, men jag har en känsla av att du inte heller vet det.”
Så förmedlade Black Pig sitt ogillande av dessa infantila dramer med en ohygglig avgrundsdjup suck. För den oinitierade åskådaren skulle det tett sig som om suckande och kvidande gnälljud var grisarnas primära språkyttringar.
”Vad fan är det nu då Blacky?” var Mainis svar på tal.
”Måste ni stå här och gagga? Är det bara för ni saknar riktiga liv eller vad?”
”Nu tar vi det jävligt lugnt här Blacky. Så där säger man inte till sin far.”
Black Pig hoppade ur soffan och makade sig snabbt iväg mot garaget, varefter hördes slirande. Lukten av bränt gummi spred sig ända in till vardagsrummet. Maini tog örat för ansiktet och led tyst inombords.
”Han är omöjlig den där,” sade han till Solki, ”det går bara inte längre. Det här måste få ett slut. Jag orkar inte.”
