Det är någonting underligt som ligger i luften inatt, men jag kan inte med ord förklara vad det är. Ett tag så står jag där, tillbaka på en plats jag vet har någonting att göra med ett inte allt för positivt barndomsminne. Det är en lång rak korridor jag står i, av skåpen på den vänstra sidan och av böckerna på golvet nedanför kan man dra slutsatsen att det är en skola, kanske just en av de många skolor jag besökte under min skolgång. Ljuset i korridoren är dämpat, jag ser bara det gröna skenet från "exit" skylten vid ytterdörren vid korridorens ände. Det är tomt och öde och jag börjar sakta gå ner för korridoren, helt utan att bry mig om vart eller varför. Det är då man är som friast, inga skyldigheter och inga som helst krav. Man bara är, som ett väsen ifrån ovan. 

Jag står utanför skolbiblioteket och drar mig till minnes en bok jag tog därifrån och aldrig lämnade tillbaka. Det är lustigt när man besöker platser man minns från förr och får såna där små roliga tillbakablickar, som bara kommer flygande ur dimman när man minst anar dem. Jag tittar in i glasfönstret på bokhyllorna där inne, svagt belysta av månljuset som strilar in via ett atrium. En stor 70-tals skola med stora atrier överallt; på den tiden en verkligt inspirerande skolmiljö för barn att växa upp och trivas i. Nu är alla blommorna där ute döda, ersatta av tistlar och maskrosor. 

Längre ner i korridoren skymtar några dunkla gestalter. Jag går närmare, då en tyst röst viskar till mig. Jag hör inte vad som sägs, men jag tittar mot en dörr och där står Wäne och ler nöjt. Han säger ingenting, han bara står, han bara är. Jag vänder mig om och tittar neråt korridoren, där jag förut skymtade de andra gestalterna. Men ingen är kvar. Wäne är borta likaså. Återigen står jag ensam i spökskolan i den öde förorten, och jag är vaken, det vet jag. Jag hör fortfarande ventilationens trygga brummanden.
Jag fortsätter min vandring neråt korridoren och kommer fram till en byrå, stor och präktig i mörkt trä vars namn jag förträngt för länge sedan. På den står en spegel, en spegel med en ram av samma mörka träslag. Reflekterad i glaset är ett ansikte, men jag vet att det inte är jag. För ty sen när hade jag långt svart hår? Sen när var jag vacker? Inte ens en man. Alla frågor surrar kring, men jag ler nöjt ändå. Det är alltid en tröst att inte vara sig själv.

Jag skyndar ut genom ytterdörrarna, mot cykelställen och rökrutan utanför, därifrån alla ungdomarna blängde med alienerande blickar under alla åren av vantrivsel på denna misskötta skola. Det är stjärnklart inatt, det är vinter, och månen hänger på himlen så vacker och så from, precis som kärleken så ouppnåeligt fager. Det känns som att flyga, blott att titta på den fagra silverskärvan högt i skyn, och jag önskar jag hade kraften, vitaliteten, oh de granna vingarna! Vita, mjuka, lena och nätta fjädrar på mina vita, rena vingar! Så jag kunde lyfta, bara flyga min väg och sedan bara sitta där uppe och titta på! Inte bry mig, inte vara en del av samhället, bara sitta där för mig själv och fundera och tänka! Låta alla tokigheterna i mitt huvud bara vara stilla för en minut och koppla av, inte känna alla dessa krav. 


Jag går ner för min gata, snön är som bortblåst och endast stora vattenpölar består. Det har nyss regnat och hela världen den är tvättad, fri från gårdagens damm och solk. Allting känns så rätt där jag flanerar utan att tänka på allas vår meningslöshet, världens misslyckande och krigens ohyggligheter, och det är då som jag är fri. Någonstans hörs en skarp knall, som ett pistolskott som avfyrats i en deckare på teve. Jag stannar och spejar upp åt skyn, där en serie om tre vita streck skymtar, som kondensstrimmor från flygplan. Sedan hörs ljudet igen, dock får jag denna gång syn på vad det är. Meteoriter flyger genom jordens atmosfär – jag sväljer häftigt och fruktar det värsta. Slutet för jorden och allting därpå, aldrig insåg vi hur trivialt allt vi gjort var. Aldrig insåg vi hur fel allt vi sagt och gjort var; allting är om en timme inte ens ett minne. Den sista biten hem, förbi de galna grannarnas miserabla idioti, joggar jag lätt och blir andfådd, svag och lat som jag är. 

Jag står i en lägenhet, som inte alls är mitt hem. Det är ett ställe som får mig att minnas min mors tandläkarklinik. Väggarna har såna där brungula mönster med blommor i egendomliga konfigurationer, och i en lysande grön soffa sitter tre personer jag aldrig sett förut. Dom sitter och stirrar spänt på teveskärmen, där en rosslig gammal mans röst levererar domen. Jag hoppas hela tiden att meteoriten inte var särskilt stor, så att vi kan klara oss undan ganska väl. Jag hoppas att den var blott 1-2 km stor, så vi kanske kan komma undan, bara en kontinent förlorad på andra sidan jordklotet.

"Vi har fortfarande inte fått lyckats nå fram till Hawaii, och det finns skäl att tro att ingenting återstår. Objektet slog ned för ungefär tio minuter sedan uppskattas av experter ha varit omkring 1.7km stort."
Katastrofen till trots andas jag lättat ut och ler. Vi har just lånat en väldig massa tid. Det här minskar ju risken för liknande händelser i framtiden, i alla fall så länge jag lever.


"Vad gör vi här? Kan du berätta det för mig?" Wäne står och pratar med vad som inte är jag. Vi står på en snötäckt stig genom en fruktansvärt tät skog, och ny snö faller från himlen i en aldrig sinande ström. Jag vet inte hur jag kom hit – men nu är jag här, jag bara är. 
"Inte vet jag," svarar jag, "det var du som lurade ut oss hit. Kan inte du svara på frågan istället, jag känner mig lite vilsen."
"Det här är ju nära ditt område, bara några kilometer från där du bor."
Inte så att det säger mig någonting, men sen när har jag avgjort någonting? Sen när har allt det triviala skräp som surrar runt inuti mitt huvud varit intressant? 

Tallarna som växer runt oss reser sig mot skyn som skyskrapor, dom andas makt och är på något udda sätt majestätiska, granna ting. Som alla människorna från förr står dom kvar som resliga monument som hela tiden vill påminna en om ens patetiska livssituation, om alla chanser man missat och avböjt blott för en sockerkick. Wäne börjar gå och jag följer efter, huttrande i vinterkylan, allmänt förvirrad och trött. 
"Du borde verkligen göra något åt ditt hår," yttrar Wäne tyst, just högt nog för mig att höra, och vänder sig sedan om. "Det ser rent för jävligt ut."
"Sen när bryr du dig ens?"
"Jag vet inte, men det ser hemskt ut. Det står åt alla håll."
"Hemskt, jag vet. Kanske du kan förklara varför vi är här?"
"Har du glömt redan, din dumme fan?"
"Tydligen."
"Vi är här och letar efter ett monster som några småglin jag mötte igår babblade om. Säkert rent skitsnack, men något måste man ju göra med sin tid."

"Okay", får jag ur mig, lite imponerad av att vara med i något sånt intressant som en monsterjakt. Hade jag aldrig någonsin väntat mig. Visst, det är lite skumt och så, men ändå spännande och ovanligt, något som inte är vanligt ute i de dödas städer. Flera ljusår härifrån flyger stjärnor och kometer genom evigheten, och de målar himlavalvet med sin närhet, en glöd som aldrig dör. Och långt där nere går jag nu på en stig under stjärnornas lyster, mina rampljus, stigen är min estrad, men ingen tittar på. Alla stolar är tomma, som en övergiven biograf efter filmindustrins sista rossliga andetag. Snöfallet minskar litet och vi stannar upp.
"Var fan är dom andra nu då?" ryter Wäne. "Har dom gått och gömt sig någonstans?" Han tar upp en walkie-talkie ur en väldigt rymlig ficka i sin pösiga dunjacka. "Hallå? Kom till stigen för fasen."
Ur skuggorna runt omkring oss kommer sex mörka gestalter, alla bärandes dunjackor, exakta kopior av Wänes. 

"Vi måste sprida ut oss om vi ska hitta den," börjar Wäne berätta, "gå i grupper om två och så kontaktar jag er senare, så får vi se om vi hittar något." Han pekar på mig och säger "Du kommer med mig."
De sex gestalterna försvinner återigen in i skogens dunkel, Wäne och jag fortsätter våran resa genom skogen, där snön fortfarande faller. Det är som att gå i en ravin, granarna tornar upp sig brant på vardera sidan. Vi går och går och verkar inte komma någonstans; allt ter sig som en repris av en repris. 
"Varför tror du det finns monster här?" frågar jag slutligen. Tystnad kan vara skadligt i allt för stora doser, det är så oerhört irriterande att bara gå eller stå utan att säga någonting. Wäne brukar inte ha något problem med det, men så är han ju lite "egen". En själslig metamorfos. 
"Jag har sett dem," svarar han, "dom har gått förbi mitt hus om natten. Jag har hört dem och sett spåren dom lämnat i snön, som av klövar. Alla spåren leder hit till den här skogen. Det är här dom finns."
"Varför är det så viktigt att komma hit då? Ska vi fånga dem?"
"Nej. Jag vill se hur dom ser ut."

Vilket enfaldigt svar. Någonstans i skogens dunkel hörs ett tjut, ett skrämt skri. 
"Sch," viskar han. Vi stannar upp och någonstans i mörkret hör man hur någonting rör sig fram bland granarnas grenar. Någonting kraftfullt och starkt, en vedervärdig best med siktet inställt på människokött. Snön faller fortfarande och visar inga som helst tecken på att ge upp. Tingesten som gömmer sig i mörkret bland grenarna är nära, blott meter ifrån oss. Vi håller andan, väntar, hoppas på att det skall ge sig iväg. En gren knäcks på andra sidan stigen och en grå skugga svischar över stigen framför oss, men märker oss inte. Grenar knäcks, monstrena avlägsnar sig. Någonstans i den mörka skogens dunkel genljuder ett genomträngande skrik, varpå blodet fryser till is. 
"Vi borde kanske gå tillbaka nu," säger Wäne. "Det ser inte så bra ut."
"Wow, det menar du inte."
"Var inte så jävla sarkastisk. Det gör ingenting bättre."
Vi vänder om och börjar gå tillbaka samma väg vi kom. Snön har slutat falla men våra spår har sedan länge dolts. Flera skrik hörs i skogen, och Wäne ökar takten. Han springer, dock klarar han inte av att hålla särskilt hög fart, och stannar efter ett tag upp och samlar andan. Jag kommer ifatt honom just som en av de sex typerna som försvann in i skogen tidigare kommer springande vettskrämd. 
"Dom tog allihopa!" skriker han och springer ned för stigen.

Wäne hakar på och börjar springa. Själv har jag inte bråttom, en underlig känsla av välmående kommer över mig som ett varmt omfamnande täcke en sömnlös natt. Någonstans i skogen hör jag hur dom rör sig, monstrena, men jag bryr mig inte det minsta. Ni kan säga vad ni vill – jag var inte rädd, inte då i alla fall. Det stör mig inte alls att aldrig få skymta monstren; vissa saker gör man bäst i att glömma. Som alla ens drömmar.


Jag vet att det där inte är jag. Jag står och tittar in i spegeln i flera minuter, mitt eländiga svarta hår som står åt alla håll och de där mörka fläckarna under mina ögon. Jag tror jag skulle behöva sova lite mer, jag ser ut som sju svåra år. I min hand vilar en kniv, jag vet inte varifrån den kom. Den är bara där, helt plötsligt, som om magi fick den att plötsligt dyka upp. Den är röd av blod. Det syns klart och tydligt. Men jag minns inte någonting, annat än att vem som än är i spegeln inte är jag. Jag låter mina fingrar smeka knivens egg, och det börjar blöda. Det är väl sånt här de kallar rakbladsbarn, när man står och fingrar på vassa föremål efter att ha skådat evigheten där nere i avgrunden. Avgrunden som kallas för samhället.
Plötsligt förbryts allting, och jag sitter på golvet i ett rum utan fönster. I taket hänger en stor vit lampa, som stulen från ett solarium, och den lyser ned på mig, grillar mig. Väggarna är vitkaklade och är varma när man rör dem. Längs en av väggarna, jag vet inte åt vilket håll för det finns ingenting annat i rummet att relatera till, finns en träbänk ämnad som sittplats. Av någon vrickad anledning har jag svarta högklackade lackstövlar, en kråskjol och en konstig svart T-tröja med namnet Wäne på. 

Någonting klämmer runt min hals, och jag känner förundrat efter. Ett lackhalsband som det står någonting på med stora bokstäver i guld. Jag känner på dem för att försöka tyda vad där står. Jag uppfattar bara en enda bokstav, men det räcker gott och väl för att lösa hela gåtan. "Weiner", står det. Jag suckar och hastar mig upp från golvet. Ranglar iväg mot träbänken i mina högklackade stövlar, varifrån dem kom har jag inget minne utav. Taket ser ut att bestå av mjukt gult skumgummi, likaså är dörren pläderad från insidan, som för att minska resonansen. 
Jag sätter mig ned och tänker förskräckt att det här måste vara ett fängelse av något slag. Om det är det, hur länge ska jag sitta här? Vänta på att domen skall falla och käftarna skall slå igen runt mig? Jag sitter ett tag och leker med fingrarna i förväntan. Jag önskar det fanns en klocka i rummet, så jag kanske skulle kunna bilda mig en uppfattning om kanske inte var, men när jag är. 

Jag känner en våldsam hungerkramp i magen och viker mig dubbel, fruktar det värsta, att jag måste använda toalett. Men det finns ingen sån i rummet. Det är just då, i den hemskaste av tider, som dörren far upp och han står där, i grå kostym och med blodröd slips. Han rättar till sina glasögon med högerhanden och under den vänstra där håller han en redig pärm hårt. Det är Wäne, återigen står han framför mig som den trogne tjänaren han är, med sina korpulenta anletsdrag och buskiga ögonbryn. Han sätter sig ned på träbänken bredvid mig, varpå jag ryggar tillbaka av fruktan. I hans ögon ser jag alla helvetets eldar, miljarder uppå miljarder plågade själar, skrikande för fulla halsar i all evighet. 
Han tittar på mig, och jag känner mig så liten och underlägsen. I hans mun skymtar jag kaffebefläckade och gulnade tänder, när han öppnar den för att spy galla över mig.

"Otur", börjar han tyst och andas ut. "Otur att det skulle sluta så här för dig. Men du vet, det är sånt här som händer om man söker hjälp för psykiska problem. Jag vet att du har svårt att sova, att du har en väldig massa emotionella problem, och det skall vi råda bot på." Han skummar snabbt igenom pärmen, stannar på en del sidor ett längre tag, sedan slår han ihop den med en smäll. 
"Vi skulle vilja testa något nytt", säger Wäne stolt. "Det är en ny metod från staterna ser du, lär fungera med väldigt bra resultat. Lägg dig bara ned raklång här så ska vi se till att börja." Jag vet inte varför jag gör som han säger, hoppas kanske bara bli bra, bli frisk, rätta mig i ledet. Han sträcker en av sina händer bakom ryggen, och jag tittar på honom förskräckt. 

Sedan är det som om tiden står still. Han trycker en kniv mot mitt bröst, precis ovanför hjärtat, och som det gör ont! Han ler som en mordisk demon och det glöder i hans ögon. Jag stelnar till och andas ansträngt, varpå han lägger en hand över min panna. "Det går över, det går över snart ska du se," säger han. En salt tår rinner utför hans kind och droppar ned på min T-tröja, rakt ner där kniven sticker in i mig, mellan n och e i hans namn. Jag gråter och hans pressar långsamt knivens egg längre in i mig. Det känns som jag skall explodera. Tröjan missfärgas runt såret. 

"Lugnt och fint", säger han när jag kvider av smärta, "lugnt och fint, så ja, allt skall bli bra någon gång ska du se." Min kropp blir kall, jag stelnar till, försöker spjärna emot men mina armar ids inte lyssna! Längre in kommer den. Sedan en ljusblixt, en explosion i färger, nyårsafton, Majbrasor, alla de somrar som jag glömt! Jag ser allt sämre, allting suddas ut, blandas. Färger. Röda blixtar far förbi, toner ringer i mina öron. 
Sedan släcks ljuset och allting blir tyst. 


I det tomma rummet balanserar jag så fortfarande. Ibland händer det att jag skymtar ljus, när maten kommer in. Den står ett tag där borta, men då jag inte vågar röra mig ur fläcken står den kvar tills de tar den bort. Mat håller sig inte hur länge som helst. Det kanske mest imponerande är det faktum att jag fortfarande står här. Borde jag inte fallit ned livlös för länge sedan? Jag varken sover eller äter, varken lever eller ler, ändock står jag kvar som en stel och orörlig porslinsdocka. 

Precis som vanligt står jag där, helt ovetande om tiden. Kanske har jag varit här i år, kanske blott månader, veckor, inte vet jag. Linan den är tunn och den svajar lätt då min balans är rätt dålig. Hela världen blir ett skimmer när ljus strålar in, först blir jag förvånad sedan lite rädd. Stunden är kommen, domen skola falla! De ljud jag hör känns på något sätt bekanta, men jag står fast och jag har ingenting att hålla nära. Sen blir hela rummet tyst, där nere bubblar syran som Coca-Cola. Fortfarande badar allting i ljus. 

Så är någon där, som från en dröm, en romantisk villfarelse, med en intergalaktisk vespa, ack sådan tur, sådan livskraft helt oförstörbar. En hand sträcks ut mot mig, jag undrar vad som väntar, men tänker inte efter, bara sträcker min hand ut och möter vad det nu är, här. Vi lyfter så upp, uppåt taket, som öppnar sig! Där utanför finns världen, den värld jag aldrig såg eller iddes besöka, och nu ligger den långt där nere, nedanför mina fötter! Och det känns precis som om jag skulle kunna göra vad som helst, jag är friare än jag någonsin kommer bli. Hon ler och skrattar glatt, vitaliteten jag aldrig haft, vitaliteten jag aldrig var, hon och jag är densamma. Verkligheten som skottsalvor från maskingevär far här och var, men hon lovar och svär att skydda mig. Och det känns så bra, för jag litar på henne, inte för att jag vet så värst mycket, utan för att jag är villig att ta den risken. Om något händer så spelar det ingen roll, jag är nöjd, allt är bra med mig, jag ler. Jag skrattar till och med. Aldrig så här fri!

Så står jag där igen. Det svarta rummet ligger öde och jag ser ingenting. Hör endast vattnet droppa sakta, känner den underliga doften som nog kommer av syran. Någonstans står dom bakom ett skyddsglas som man bara kan se igenom från ena sidan och studerar mig i minsta detalj. Inte för att jag är intressant, utan för att det är något naturligt. Så gör man med alla potentiella säkerhetsrisker. Och hur jag önskar att hon kom och räddade mig, var som helst! Jag står och fantiserar varje dag nu, jag känner hur plattan jag står på glider bort från den kontinent jag bör tillhöra. Vattnet under mina fötter och jorden blir till lera, svårare att stå. Linan den spänns och börjar skaka, hur jag undrar, finns hon? Svaret skulle nog vara att hon inte finns i verkligheten. Kanske någonstans inuti mig, ett tryck från någonstans djupt där inne, som en magmaplym mot ytan 250 miljoner år sedan.

Linan skakar mer, tiden är kommen. Dom vill nog inte att jag ska stå kvar, men jag tar mod till mig. Hon kan inte komma ut. Varför kämpar jag överhuvudtaget? Allting i onödan? Jag släpper taget, jag bryr mig inte längre, kanske väntar hon i en annan värld, den värld jag var avsedd att födas i. Jag är fel. Det här är inte jag och ingen kan hjälpa mig. Ni kommer inte att förstå, men det är helt okay det gör inte ens jag. Jag släpper så taget och faller handlöst mot syran där nere, jag känner hennes närvaro nu. Något så speciellt, något övernaturligt, något som trotsar alla dessa grånande och tråkiga formler som förklarar allt i våran värld, någon som är inte alls som andra vill att hon ska vara. Hon är stark, ack så stark, hon lyser som en stjärna inatt, precis som jag aldrig gjort. Jag faller handlöst men jag har gjort mitt val, kanske var det fel men det får jag nu betala för ändå. Misstag, urspårning.

Min fot är det första som når syran. Den är kall. Det svider lite. Sekunder senare är den överallt och jag badar i den. Jag försvinner under ytan och håller andan, känner hur det svider, lider. En vit blixt susar förbi. Jag öppnar munnen, vet inte varför, men jag gör det, och smakar av syran. Det är Coca-Cola. Inte alls syra. Jag simmar mot ytan där ljuset lyser stark nu från taket som är öppet. Där hör jag det igen, just det där speciella ljudet som inte går att ta miste på, så extravagant och briljerande. Jag ler. Hon ser. Från taket sänker hon sig ned på en stege, räcker ut sin hand och jag tar den och ler. Så far vi upp mot taket, jag sitter precis bakom, mitt unuti, jag ser en rygg; där har hon två granna svarta vingar, vart vi än bär spelar ingen roll. Vart hon än tar mig är jag säker på att hon kommer beskydda mig, allt annat är så oväsentligt. 

Länge än så kommer vi inte. Det är här allting tar slut. Era ord tynar bort, jag vrider mig i skräck och smärta. Och allt det där, allt det där för kärleken och drömmarna, lekande ändock omöjliggjord av alla verkligheternas besynnerliga förskaffenheter. Hoppet det är svagt i dessa stressade dagar, folk kan inte länge komma överens om någonting, allting är bara jag, jag, jag. Individualismen sätter sina spår på samhällskroppen. Något är fel. Det är dags för medicin. 
Eller så är det bara jag som är galen. Det är nog det mest troliga. Hur jag blev galen det vet jag inte riktigt, men jag tror det är sån jag alltid varit. Mitt sanna jag är ett galet jag. Hopp? Nej, det har jag icke, det är inte min väg, neråt vi ska gå, ner i tunnelbanan, ner under den, övergivna servicetunnlar där tunnelfolket bor. Hit ner ljus aldrig nå, vi lever i evigt mörker långt ner under staden, under vad som anses normalt. Konstigheter hör till vardagen. Ni kan tycka att vi är knäppa och sjuka i huvudet, men det betyder inte att du har rätt. Påminn er själva, det kanske är så att ni är dom galna, inte vi. 

Kom ihåg, det är edert egenintresse som driver er, inte några universella mänskliga rättigheter. Vem bryr sig om mänskliga rättigheter så här i mänsklighetens skymning ändå? Snart kommer mörkret att sänka sig över världen och omforma världen; och ur dessa hemskheter kommer någonting nytt att resa sig, exakt vad bör jag låta vara osagt, jag har inte tillräckligt med kännedom. Men tillräckligt vet jag för att inse att slutet det är nära nu, veckor, månader, kanske år, om vi har tur. Vi lever på lånad tid, slutet kommer närmare för varje dag, vilket får varje dag att bli så svår att ta sig genom, en hel evighet av vettskrämd väntan. 
Men naturligtvis inser jag resignerat att det finns ingenting jag kan göra, ingen sätt att komma undan, ingenstans att fly, det tjänar ingenting till. Vad mina ord betyder vet ingen, men hitta på något som låter bra, skratta och le, det gör mig glad. Alla mobiltelefonerna som ringer ständigt idag kommer att ligga tysta om år, alla teleledningar helt öde, inte den minsta trafik. Fåglar ligger döda här och var, inte längre hör man deras sång, här och där ett uttorkat skelett, och stilla döda städer, alla dessa miljoner lik som ligger och stinker i värmen...