Aversionen mot att om saker man själv finna intressanta skriva kommer säkerligen av någon slags sekvens av händelser under barndomen. Men det slutgiltiga resultatet är ändå någonting som är önskvärt. Varför är det önskvärt? Det finns redan adekvata resurser som behandlar allting som tänkas kan, ehuru det medgives att detta inte på något sätt verkar stoppa infantila modebloggar eller fjortisar som gillar att skriva om sina fester och vad för smörja de önskar köpa för sina föräldrars pengar. Det finns heller ingen hejd på politiskt illitterata svin som gärna visar upp fula moderata partiknappar de fått tag på från någon sorglig individ som står och alltid under valtid står och kastar runt dessa utanför vallokaler där dem är som starkast, oftast i Danderyd eller Täby där de fina föräldrarna nog har en stor respektabel villa. Föräldrarna i sin tur är förkastliga parasiter på samhällskroppen – bankirer, jurister, mäklare (eller kanske rent av någonting så sinnessjukt som att jobba för Svenskt Näringsliv) och annat patrask som när dagen kommer skall upp mot väggen för sina synder och brott – som trots sin parasitära livsstil har mage att gnälla om hur deras ”surt förvärvade” riksdaler ingen klåfingrig stat skola besudla med kommunalgråa händer.

Det finns alldeles för många modebloggar. Det kräver en förklaring varför så många får för sig att detta är någonting som de behöver tala ut om för ingen speciell; och med ingen speciell så menar jag naturligtvis de enorma följen av felstavande dyrkare dem på något vis tycks attrahera, även om där inte finns en tillstymmelse till någonting originellt; dem kopierar från varandra och från smaklösa modemagasin på värsta vis, det gäller trots allt att passa in, att bli en i mängden som uttrycker sin individualitet genom kläder. Man får medge att det samhälle som det massmediala konsumtionssystemet med smart marknadsföring exekverades på ett sätt som onekligen var intelligent på det där lömskt respektlösa självmordsviset: sakta men säkert byggde man upp idéer om en individualism där man med exklusiva massproducerade kläder kan ”uttrycka sin personlighet” genom ett val av simpla klädesplagg och hur folk i tiderna innan (innan tiden strax efter andra världskriget) saknade ”färg” och ”livlighet” för deras kläder var praktiska investeringar istället för resultatet utav infantila impulser.

Så med omedveten hjälp från Freud försänkte Bernays den Onde världen i totalt mörker och ytlighet, när mänsklighetens interna själsliga mörker och alla vidriga impulser plötsligt släpptes fria, för profitens skull, för marknadens tillväxt, för Österrikiska ekonomers orgasmers skull. Samma psykotiska ande som i kriget släpptes löst för att förgöra fienden släpptes nu lös för att få hjulen i industrin att rulla på, och samtidigt omformades den mänskliga varelsen till en ynklig hedonist, en spritluktande lodis, en värdelös knarkare med krökt rygg och ömkliga våta ögon. Och nu repeteras samma mönster igen och igen för att bygga upp denna värld av modebesatta, lösaktiga, tankebefriade drägg vars enda intresse är att tillfredställa sin kropps allehanda oförklarliga nycker och idiosynkrasier. Det är skrämmande, mardrömsmörkt; framtiden tornar upp sig som ett ohyggligt monstrum med dolkliknande tänder minst trettio centimeter långa från var och en droppandes saliv, med enorma glosögon stirrande tomma och gula fulla av aggressivitet och hejdlös blodtörst.

Varför denna ström av gnäll? Varför inte? Vad mera önskas? Det måste sägas, även om det säkerligen sagts mången gång förut, det kan inte sägas för många gånger – till skillnad från moderättegångar och bilder på osmakliga urringningar – det måste upprepas, som Goebbels sade, upprepas tills ljuset går upp och det antagas som sanning och insikten tillslut komma folket till nytta. Först genom att förkasta detta vedervärdiga samhällssystem kan stegen mot det nya samhället tas.

Från min nacke radierar smärtan. Från mitt psyke radierar en helt annat smärta, en resignerad smärta över världens tillstånd och framtid, smärta över denna hopplöst förlorade existens på denna planet. Lås oss i stället fördriva tiden med några trevliga bilder.

Åh, en Kokutetsu-300-kei, vad rultigt-