In i granitstaden vandrade ynglingen i en krona av vinrankor, hans gula hår glittrande av myrra och hans lilafärgade rock sliten av törnbuskarna hos berget Sidrak som ligger tvärsöver den antika stenbron. Teloths folk är mörka och allvarliga, och bor i kantiga hus, och med  bister uppsyn frågade de främlingen varthän han kommo och vad hans namn var, samt vad han söka. Så yngligen svarade:

– Jag är Iranon, och kommer från Aira, en fjärran stad jag blott vagt kan erinra men söker att åter finna; jag sjunger sånger jag lärde mig i den fjärran staden, och mitt kall är att göra vackert med de minnena av barndomen. Min rikedom är i små minnen och drömmar, och jag hoppas sjunga i trädgårdar när månen är spröd och västanvinden vidrör lotusknopparna.

När Teloths folk hörde dessa ting viskade de sinsemellan; för i granitstaden där finns inget skratt och ingen sång; det allvarsamma folket kastar ibland blickar mot Karthanienkullarna i våren och tänker på lutorna i fjärran Oonai som resande låtit omtala. Och tänkande så, bjöd de främlingen att stanna och sjunga i staden på torget nedanför Mlin-tornet, trots att de ogillande färgen på hans medtagna rock; ej heller myrran i hans hår, eller hans kaplett av vinblad, eller ungdomen i hans gyllene röst. Vid kvällningen sjöng Iranon, och medelst han sjöng började en gammal man att be och en blind man sade sig skymta en halo över sångarens huvud. Men de flesta av Teloths folk gäspade, några de skrattade, och några de föll i sömn; för Iranon förtäljde ingenting användbart; sjungande endast hans minnen, hopp och drömmar.

– Jag minns eftermiddagsglöden, månen och mjuka sånger, och fönstret intill vilket jag rockades till sömns. Och genom fönstret låg gatan där de gyllene ljusen kom, där skuggorna dansade på hus av marmor. Jag minns rutan av månljus på golvet, som inte var som något annat ljus, och visionerna som dansade på månstrålarna när min mor sjöng för mig. Likväl, minns jag morgonsolen ljus över de mångfärgade sluttningarna i sommaren, och blommornas sötma buren utav södervinden som kom träden att sjunga.

– Åh, Aira, stad av marmor och beryll, så många är dina skönheter! Hur jag älskade de varma väldoftande lundarna längs hyalinglänsande Nithra, och vattenfallen hos lilla Kra som rann genom den gröna dalen! I de lundarna och dungarna vävde barnen blomsterkransar åt varandra, och i skymningen så drömde jag konstiga drömmar under Yath-träden på berget medan jag såg nedanför mig stadens ljus och den buktande Nithra reflekterade en remsa av stjärnor.

– Och i staden var palatsen av strimmig och tonad marmor, med gyllene kupoler och målade väggar, och gröna trädgårdar med himmelsblåa dammar och kristallklara fontäner. Ofta lekte jag i trädgårdarna och vadade i dammarna, och låg och drömde bland de bleka blommorna under träden. Ibland vid solnedgången klättrade jag den långa gatan upp till citadellen och det öppna torget, och tittade ned över Aira, den magiska staden av marmor och beryll, präktig i en skrud av gyllene flammor.

– Länge har jag trånat efter dig, Aira, för jag var blott ung när jag hamnade i exil; men min far var din kung, och jag ännu en gång till dig komma, för så har ödet förkunnat. Alltigenom sju länder har jag sökt dig, och en dag skall jag regera över dina lundar och trädgårdar, dina gator och palats, och sjunga inför människor som skall veta om vad jag sjunga, och inte skratta eller vända sina blickar bort. För jag är Iranon, som var prins i Aira.

Den natten lät folket i Teloth främligen att övernatta i ett stall, och till morgonen kom till honom en magistrat och förkunnade att han skulle inställa sig i skomakare Athok’s butik och bli till denne en lärling.

– Men jag är Iranon, sångaren, sade han, och jag har inte hjärta för skomakarens yrke.

– Alla i Teloth måste slita, replikerade magistraten, för sådan är lagen.

– Varför sliter ni om det inte för att leva och vara lyckliga? Och om ni sliter blott för att slita mera, när kommer lyckan er att finna? Ni sliter för att leva, men är inte livet också skönhet och sång? Och om ni lever utan sångare bland er, vart skall gå frukten från edert slit? Slit utan sång är som en olidlig resa utan slut. Vore inte döden rentav att föredra? Men magistraten var trumpen och kunde icke förstå, och tillrättavisade främlingen:

– Du är en underlig ungdom, och jag gillar varken ditt ansikte eller din röst. Orden du talat är blasfemi, för Teloths gudar har förkunnat att arbete och slit är bra. Våra gudar har lovat oss ett himmelrike av ljus bortom döden, där våran vila må vara utan ände, och kristallkyla medelst vi inte bekymras av tankar, eller våra ögon med skönhet. Gå du till skomakaren Athok, eller försvinn ut ur staden vid solnedgången; alla här måste tjäna och jobba, och sång det är trams.

Så Iranon gick från stallet, och gick över de smala stenbelagda gatorna bland de dystra kantiga husen av granit, sökandes något grönt, för allt var av sten. I folkets ansikten var sura miner, men på strandgatan invid floden Zuro i sten satt en ung pojke med sorgsna ögon blickande ned i vattnet för att skymta gröna blomstrande grenar nedspolade från kullarna av en stormflod. Och pojken sade så:

– Är inte du just den som magistraterna omtalar, som söker en vacker stad i ett fjärran land? Jag är Romnod, född i Teloths blod, men jag är inte van med granitstadens sätt, och längtar dagligen efter varma lundar och avlägsna land med skönhet och sång. Bortom Karthanienkullarna ligger Oonai, staden av lutor och dans, som folk viskar om, och säger är både förtjusande och hemsk. Dit skulle jag gå, vore jag gammal nog att hitta min väg, och dithän skall du gå, och du kan sjunga och ha folk lyssna till dig. Låt oss lämna staden Teloth, och färdas tillsammans bland vårens kullar. Du får visa mig sättet att resa på, och jag skall lyssna till dina sånger i aftonen när stjärnorna en efter en bringar drömmar till drömmarnas sinnen. Och kanske må det visa sig att staden av lutor och dans Oonai, är kanske också staden Aira du söker, för det har sagts att du inte känt Aira sedan gamla dagar, och namn kan ofta bytas. Låt oss gå då till Oonai, Iranon med det gyllene huvudet, där folket skall veta våran längtan och välkomna oss som bröder, utan ett ens skratta eller rynka sina pannor åt det vi säger.
Och Iranon svarade:
– Låt det vara så, lillen; om någon i denna stenplats trängtar efter skönhet måste han söka den bortom bergen; och jag skulle inte lämna dig att lida invid tröga Zuro. Men tro icke att den skönheten och förståelsen bor blott bortom Karthanienkullarna, eller i någon plats du kan finna på en dag, eller ett års, eller en femårsperiod. Förstå, när jag var liten som dig då bodde jag i dalen Narthos vid frysna Xari, där ingen ville lyssna till mina drömmar; och jag sade till mig själv att när jag blev äldre, skulle jag ta mig till Sinara på de söderliga sluttningarna, och sjönga för de leende dromedarförarna på marknadsplatsen. Men när jag reste till Sinara fann jag dromedarförarna bittra och vulgära, och såg att deras sånger var inte som mina. Så jag reste på en pråm ned för Xari till onyxommurade Jaren. Och soldaterna i Jaren skrattade åt mig och drev mig från portarna, så att jag vandrade till många städer. Jag har sett stora Stethelos som ligger nedanför den enorma forsarna, och har skådat myren där Sarnath fordom stod. Jag har varit till Thraa, Illarnek och Kadatheron vid den slingrade floden Ai, och har bott länge i Olathoe i landet Lomar. Men trots att jag ibland har haft lyssnare, har de alltid varit fåtaliga, så jag vet att välkomnande skall finna mig endast i Aira, staden av marmor och av beryll där min fader en gång varde kung. Så mot Aira skall vi färdas; fast det vore bra att besöka fjärran lutevälsignade Oonai på andra sidan Karthanienkullarna, som kanske trots allt är Aira, även om jag inte tror så. Aira’s skönhet är bortom föreställning, och ingen kan tala om den utan hänryckning, medans om Oonai viskar kamelförarna med skeva leenden.

Vid solnedgången gav sig Iranon och Romnod iväg från Teloth, och länge vandrade de bland de gröna kullarna och svala skogarna. Vägen var svår och tvivelaktig, och aldrig tycktes de närma sig Oonai, staden av lutor och dans; men i kvällningen, allt som stjärnorna kom fram, sjöng Iranon om Aira och dess skönhet, och Romnod lyssnade, så att efter ett tag de båda var glada. Dem åt mångfaldig frukt och röda bär, och märkte ej tidens förlöpande, fastän många år måste passerat förbi. Lilla Romnod var nu inte längre så liten, och talade med en mörk röst, istället för skärande; fast Iranon bestod den samme, med sitt gyllene hår med vinrankor och väldoftande kåda man hittade i skogarna. Så kom det sig att Romnod verkade äldre än Iranon, fast han hade varit mycket liten när Iranon funnit honom sökande gröna blommande grenar i Teloth invid den sega sten-strandade floden Zuro.

Så en natt när månen var full, kom de resande till ett bergskrön och tittade ned utöver de myllrande ljusen från Oonai. Bönder hade berättat att de närmade sig, och Iranon visste att detta inte var hans hemstad Aira. Ljusen från Oonai var inte som de hos Aira; för dem var vassa och bländande, medans Aira’s ljus sken mjukt och magiskt likt månskenet på golvet invid fönstret där Iranons mor en gång vaggat honom till sömns med sång. Men Oonai var en stad av lutor och dans, så Iranon och Romnod gick ned för de branta sluttningarna så att de månde finna folk som sång och dröm kunde bringa fröjd. Och när de kom in till staden fan de ros-bärande frossare och rumlare som hängde från hus till hus och lutade sig ut från fönster och balkonger, som lyssnade till Iranon’s sånger, och kastade honom blommor och applåderade när han var färdig. Så, för en sekund, trodde sig Iranon ha funnit de som tänkte och kände som han, även om staden inte var en hundradel så häpnadsväckande som Aira.

När morgonen kom tittade Iranon sig omkring med avsmak; för Oonai’s kupoler var inte gyllene i solens strålar, utan grå och sorgliga. Och folket i Oonai var bleka med frosseri, och tråkiga med vin, och helt olika de lysande folket av Aira. Men för att folk hade kastat honom blomster och uppskattat hans sånger stannade han, och med honom Romnod, som uppskattade frosseriet och bar i sitt mörka hår rosor och myrten. Ofta på nätterna sjöng Iranon för de festande, men han var alltid som förut krönt enbart i bergens vinrankor och återkallande Aira’s marmorgator och glänsande Nithra. I kungligheternas hall med väggar täckta av fresker sjöng han, på ett kristallpodium över ett golv som var en spegel, och då han sjöng bringade han bilder till sina lyssnare tills golvet tycktes reflektera gamla, sköna och halvminnen istället vinröda festarna som bekastade honom med rosor. Och kungen bad honom att lägga ifrån sig sin slitna lila rock, och klädde honom i siden och guld, med ringar av jade och armband av färgat elfenben, och huserade honom i en förgylld vältapetserad kammare i en säng av smakfullt karvat trä med sänghimmel av broderat silke. Således bodde Iranon i Oonai, lutornas och dansens stad.

Det är inte känt hur länge Iranon dröjde sig i Oonai, men en dag Kungen tog till palatset några vilda, svirande dansare från Liranienöknen, och solbrända flöjtspelare Drinen i öst, och efter det kastade frossarna inte längre sina rosor så mycket mot Iranon som mot flöjtspelarna och dansarna. Och dag efter dag, den Romnod som en gång varit en liten pojke i granitgråa Teloth, blev hårdare, grövre och rödaktigare av vin; till han drömde mindre och mindre, och lyssnade med mindre uppskattning till Iranons sånger. Och fastän Iranon var ledsen, slutade han inte att sjunga, och kväll efter kväll berättade han åter sina drömmar om Aira, staden av marmor och av beryll. Så en natt kom det sig den rödaktiga och fetlagde Romnod snarkade lite för ljudligt bland hypnotiska silken i sin bankettsoffa och dog i kramper, medans Iranon den bleke och smale, sjöng för sig själv i sitt fjärran hörn. Och när Iranon hade gråtit över Romnods grav och strött den med gröna blommande grenar av det slag som Romnod fordom älskat, lade han åt sida sitt siden och överdåd och gick bortglömd ut ur Oonai, lutorna och dansensstad, klädd enbart i den slitna lila rocken i vilken han kommit, och krönt med nya färska vinrankor från bergen.

In i solnedgången vandrade Iranon, sökandes fortfarande sitt hemland och efter folk som skulle förstå hans sånger och drömmar. I alla Cydathria’s städer och i länderna bortom Bnazieöknen skrattade gladlynta barn åt hans gammaldags sånger och hans slitna lila rock; med Iranon förblev för alltid ung, och bar kranser i sitt gyllene hår medans han sjung sånger om Aira, det förgångnas sjönhet och framtidens hopp.

Så en natt kom han till en sliten tältsäng hos en åldrad fåraherde, krökryggad och smutsig, som höll fårhjordar på en stenig avsats ovanför ett kvicksandsträsk. Till denne man talade Iranon som till så många andra:

– Kan du berätta vart jag må finna Aira, staden av marmor och beryll, där rinner den spegelblanka Nithran och där lilla kra’s vattenfall sjunger för de gröna dalarna och kullarna övervuxna av Yath-träd?
Och fåraherden, hörandes, tittade länge och förundrat på Iranan, som om han erinrade sig någonting från mycket länge sedan, och noterade varje linje i främlingens ansikte, och hans gyllene hår, och hans krona av vinlöv. Men han var gammal, och skakade sitt huvud när han svarade:

– Å främling, jag har faktiskt hört namnet Aira, och de andra namnen vilka du talat om, men dem kom till mig ned från långa slitsamma år. Jag hörde dem i min ungdom, från läpparna hos en vän, en tiggarpojke med hängivenhet åt konstiga drömmar, som vävde långa sagor om månen och blommorna och västanvinden. Vi brukade skratta åt honom, för vi kände honom sedan hans födelse fastän han trodde sig en kunglig son. Han var snygg, kanske som du, fast full av dårskap och konstighet; och han rymde när han var liten för att hittade de som skulle lyssna med uppskattning till hans sånger och drömmar. Hur många gånger hade han inte sjungit för mig om land som aldrig funnits; om saker som aldrig kan vara! Om Aira talade han ofta, om Aira och floden Nithra, och vattenfallen vid lilla Kra. Där sade han att han fordom bott som en prins, fast häromkring kände vi honom sedan hans födsel. Ej heller fanns det någonsin en marmorstad som hette Aira, eller folk som kunde uppskatta dessa underliga sånger, förutom i drömmarna hos min gamla lekkamrat Iranan, som är borta.

Och i skymningen, allteftersom stjärnorna trädde fram en efter och månen kastade över träsket en glöd likt den som ett barn ser dallra på golvet medan han vaggas till sömns i kvällningen, vandrade ut i den dödliga kvicksanden en väldigt åldrad man i sliten lila rock, krönt av torkade vinblad och stirrandes rakt framåt som på de gyllene kupolerna i en skönhetens stad där drömmar är förstådda. Den natten dog någonting av ungdom och skönhet i den äldre världen.

Nyarlathotep… det krälande kaoset… jag är den siste… jag skall delge för det lyssnande intet...

Jag minns inte tydligt när det tog sin början, men det var månader sedan. Känslan av spänning var vidrig. Till en säsong av politiska och sociala omvälvningar tillades en förunderlig och grubblande farhåga av hemsk fysisk fara; en fara utbredd och alltomfattande, den sortens fara som bara kan föreställas i de mest förfärliga av nattens fantasmer. Jag minns att folk sprang omkring med bleka och oroliga miner, och viskade varningar och profetior ingen riktigt vågade att öppet och medvetet upprepa, eller ens tillkännagiva till sig själv att de hört. En monstruös känsla av skuld vilade över landet, och ut ur avgrunden mellan stjärnorna svällde kalla vindar som kom folk att skaka på mörka och ensliga platser. Det var en demonisk förvandling av säsongernas sekvens—höstvärmen klängde kvar fruktansvärt, och alla kände att världen, och kanske hela universum, hade passerat från de kända gudarnas och krafternas kontroll till kontrollen hos gudar och krafter som var okända.

Det var då som Nyarlathotep kom ut ur Egypten. Vem han var, kunde ingen förtälja, men han var en gammal infödd släkt, och liknade en farao. Folket böjde sig på knä inför honom, fast de inte visste varför. Han hade rest sig upp ur mörkret av tjugosju århundraden, och han hade hört meddelanden från platser bortom denna planeten. Till civilisationernas land kom Nyarlathotep, solbränd, smal och olycksbådande, alltid införskaffande konstiga instrument av glas och metall och ihopsättande dem till instrument ännu konstigare. Han talade mycket om vetenskapen—om elektriciteten, psykologin—och illustrerade krafter som skickade hans åskådare hem mållösa; något som växte hans berömmelse något oerhört.

Folk tipsade varandra att se Nyarlathotep, och rös. Och dit Nyarlathotep reste, försvann vila; för i småtimmarna ekade mardrömmarnas skrik. Aldrig tidigare hade mardrömsskrik varit ett sådant allmänt problem; nu önskade de vise männen nästan att de kunde förbjuda sovande i de mörka timmarna, så att städernas skrin må mindre hemsöka den bleka, medlidande månen när den glittrade över gröna vatten glidandes under broar och gamla sönderfallande spiror mot en sjuklig himmel.

Jag minns när Nyarlathotep kom till min stad—den gamla, den hemska, den vidriga staden av oräkneliga brott. Mina vänner hade berättat om honom, och den tilldragande fascinationen och lockelsen i hans förkunnelser, och jag brann med iver att få utforska hans yttersta mysterier. Min vän sade att de var hemska men imponerade bortom mina mest febrila föreställningar; och vad som kastades upp på skärmen i det mörklagda rummet förutsedde saker ingen utom Nyarlathotep vågade förutse; i fräsandet från hans gnistor togs det som aldrig tagits förut från folk, men som var synligt bara i deras ögon. Och jag hörde det insinueras att de som skådat Nyarlathotep tittade på ting andra inte kunde skåda.

Det var i den heta hösten som jag gick genom natten bland de rastlösa folkmassorna genom den kvava natten och upp genom ändlösa trappor till det kvävande rummet. Och skuggade på skärmen mot väggen, såg jag huvade silhuetter bland ruiner, och smutsiga, gulaktiga ondskefulla ansikten som tittade ut bortom kollapsade monument. Jag såg världen slåss mot svärtan, mot vågor av förstörelse från yttre rymden; snurrande, upprörande, uthärdande kämpande kring den fördunklande, kallnande solen. Och så lekte gnistorna oslagbart kring åskådarnas huvuden, och hår stod rakt upp, och skuggor mer groteska än jag kan förtälja kom fram och poserade över deras huvuden. Och när jag som var mer vetenskapligt lagd än de andra mumlade en trevande och skakade protest mot detta ”bedrägeri”, och ”statisk elektricitet”, skickade Nyarlathotep ut oss alla, ned för de svindlande trapporna till de fuktiga, heta och övergivna midnattens gator. Jag skrek högt att jag inte var rädd, och att jag aldrig kunde bli rädd, och andra skrek med mig för tröst. Vi svor oss emellan att staden var precis densamma som den alltid hade varit, och fortfarande levde; och när elljusen började falna och släckas skrek vi besvärjelser över elbolaget igen och igen, och skrattade åt de underliga minerna vi gjorde.

Jag tror vi kände någonting komma ned från den grönaktiga månen, för när vi började att förlita oss på dess ljus drev vi in i underliga ofrivilliga marschformationer och tycktes medvetna om våra destinationer fastän vi inte vågade tänka på dem. En gång tittade vi på trottoaren och såg gatstenen lös, här och där övervuxna med gräs, och en knapp glänsande linje där spårvägen borde legat. Så såg vi en spårvagn, enslig och fönsterlös, förfallen och nästan helt på sidan. När vi tittade bortåt horisonten kunde vi inte skåda det tredje tornet intill floden, och såg att silhuetten av det andra kyrkotornet var trasigt vid toppen. Så delade vi upp oss i två smala kolonner, var och en dragen i en annan riktning. En försvann ned i den small gränd till vänster, lämnandes efter sig bara ekot efter ett chockat skrik. En annan försvann ned för en ogräsbevuxen tunnelbanenedgång med ett galet skratt. Min egen kolonn drogs ut mot öppen landsbygd; och jag kände då en kylig vindil som definitivt inte var från den varma hösten; då vi steg ut på den mörka heden såg vi runtomkring oss överallt det helvetiska månglittret från ondskefull snö. Spårlös, oförklarlig snö, svept åt blott åt ett håll, där låg en avgrund ännu mörkare för sina glittrande väggar. Kolonnen tycktes tunna ur då den drömskt vandrade ned i klyftan. Jag dröjde mig, för den svarta skåran i den grönbelysta snön var skräckinjagande, och jag tyckte mig höra efterklangen av oroande jämmer när mina följeslagare försvann; men min kraft att förmåga var obetydlig. Som om kallad av de som hade gått före mig, halvt flöt jag mellan de ofantliga snödrivorna, rysande och rädd, ned i det oföreställbaras blinda malström.

Skrikande medveten, dumt drömskt delirisk, bara gudarna som fanns kan berätta. Ett sjukt, känsligt skuggat skälvande i händer som inte är händer, och som virvlade blint förbi spöklika midnatter av ruttnande skapelse, kroppar av döda världar med sår som var städer, bårhusvindar som borstade bleka stjärnor och kvävande deras glöd. Bortom världarnas, bleka spöken av monstruösa ting; halv-skådade kolonner invid oheliga tempel som vilar på namnlösa klippor under rymden och stretar upp mot virriga vakuum ovanför ljusen och mörkrens sfärer. Och genom denna vidriga universums begravningsplats de förstämda galna trumslagen, och tunna, monotona gnället från blasfemiska flöjter från otänkbara, obelysta kammare bortom Tiden; det vämjeliga bultandet och pipandet till vilket dansar långsamt, klumpigt och absurt de gigantiska, tenebrösa ytterlighetens gudar—de blinda, röstlösa, tanklösa monstrum vars själ och budbärare är Nyarlathotep.