Och det svenska språket växer sig alltmer främmande; och man tänker förstrött att det kanske vore en bra idé att träna på det hela; om inte annat så blott för att upprätthålla ens förmåga att bruka detta utomjordiska språk. Det sägs att modersmål sitter djupt; men ändock är det enkelt att glömma helt uppenbara saker som varje människa vilken regelbundet brukar språket borde kunna. Helt vardagliga ord försvinner så plötsligt ut ens vokabulär, och man stammar när man talar (de fåtaliga gånger då så sker). Ibland glömmer man helt hur man uttalar vissa ord; det är som ett främmande språk, det slinker och halkar på tungan, man snubblar fram otydlighet efter otydlighet…

Men sist kommer man till den oförnekliga realisationen att det gör väl ändå ingenting om man glömmer detta språket man aldrig talar. Vad gör det för skillnad? Någonting man inte har användning för kan man väl gott vara utan? Allting dränks i ett hav av tröstlösa infantila modebloggar. Mammabloggar. Kvittande döende fåglar. Ned med det hela, ned med ansiktet i den illaluktande gyttjan.