Överallt, samma ständiga strävande, likt en okontrollerbar kraft, likt gravitationen rör sig världsalltet mot den oundvikliga undergången. Obönhörligt strömmar allting mot detta svarta hål, som ter sig likt en monstruös malström, runt, runt och runt; det finns inga beslut, ingen medveten kontroll; det är ingen som styr, alla är lämnade vind för våg, och bortom horisonten där solen går ner väntar natten som ett lurpassande odjur. Självkörande autonoma fordon, artificiella intelligenser, kretskort; ingenting överskådar det skeenedet, denna globala världskatastrof i ultrarapid, detta steg på vägen mot utplåningen. ”Medborgarlön”, säger någon jävla vänsterprasslande smygliberal som står och idkar droger i skuggan under en förfallen viadukt, ”det är vad vi vill se. Det kommer lösa de problem vi står inför.” Och fullt seriös stödjer således denna avart, denna frånfallna djävulsdyrkare som sållat sig till huvudfåran, till det acceptable, till det normala, ett projekt varav en av de tidiga initiativtagarna var ingen annan än charlatanen von Mises—nu är von Mises på randen till kommunism, av dessa vämjeliga förrädare att döma.

Solen går ned, och det tyr sig såsom barbarismen skall segra i de sista sekunderna innan det sista av mänsklighetens ljus släcks, och allting åter kommer ligga rofyllt och stilla, tomma ruiner under stjärnströdda skyar genom vars mörker blinkar förtvivlat och hopplöst den sista satelliten.