Kulingsberg låg en halvtimme med tunnelbanan från centrum, i en dal omgiven av höga bergskammar. Närhelst vinden var kraftig och kom från väst eller öst verkade dessa bergskammar som förstärkare, en förkastlig kanal som likt en vindtunnel till befolkningens förtret förvärrade all blåst. Det var detta som hade givit området dess namn, när någon kunglig här upprättat en utpost här någon gång under femtonhundratalet. I kväll så snöade det dessutom kopiöst, varför det var nästintill olidligt att längre perioder vistas utomhus. Lördag och med tre dagar till julafton satt de flesta hemma och ruvade, väntades på bättre tider, och bara ICA-butiken och Jörgens Restaurant hade öppet; de andra affärernas fönster var nedsläckta och tomma. Inte ens banken hade öppet.

Skrik och apliknande stön hördes från ungdomarna som i uttråkan satt och hängde i en flock runt fontänen, precis som chimpanser kring ett träd, letade småmynt och använda kondomer i det bakteriefyllda vattnet. Utanför lyste gatlyktorna sjukligt orange genom fönstren och ensamma bilar rörde sig genom snöyran då och då, vilse och på väg mot något hem, eller kanske ingenstans alls, bara drev som övergivna båtar för vågor och strömmar på en väldig ocean… Martin Bromander, också känd som Feta Martin av de som kände honom väl (och en del andra, men dessa vågade sällan yttra sig i hans närhet) slevade in de sista resterna av en tallrik stuvade makaroner medan Jimmy Berg (likväl känd som Slem-Jimmy för hans skicklighet att finna pornografi på Internet åt de mindre lyckligt lottade och hans feta hy) bevakade spektaklet med föga dold avsmak.

”Är du klar snart, eller?” sade han otåligt. ”Jag lovade Johan vi skulle vara där innan sju. Bara en kvart kvar nu.”

”Lugn, för fan”, sade Martin mellan skedarna med makaroner, några ramlandes ut här och där, ”vi hinner, det är lugnt. Inget att oroa dig för.”

”Han kanske blir sur.”

”Och? Gör det samma. Det är väl inte världens ände om Johan blir sur. Skulle väl inte vara första gången heller för den delen. Minns du inte avslutningsbalen i nian, du vet, när han drack den där bålen som jag hade spetsat, så att säga…”

Jimmy skrattade frappant med hans ansikte antog snart återigen med viss ansträngning en allvarlig min. ”Men det var länge sedan det, han är värre nu.”

”Äh, skitsnack. Han är en dryg jävel och det har han alltid varit, men inte fan är han farlig eller så. Vad skulle han kunna göra? Skjuta oss? Var inte löjlig. Det värsta han någonsin gjort är att ta en medvetslös brud på brösten. Längre än så skulle han fan inte våga gå.”

”Tyst och ät nu, så vi kan komma här ifrån någon gång.”

Martin sade inget mer, men snart var tallriken renskrapad. De betalade för sin mat och gick iväg. En lång gång som normalt kantades av affärer och glada reklamskyltar tedde sig nu mer som en övergiven skolkorridor. Fönster försatta och det enda ljuset det orangea hav som drev in från utanför, där snön styrde som en allsmäktig diktator, och en svagt blinkande nödutgångsskylt. De gick tysta mot dörren.

Det var minus femton grader och i vinden kändes det som minst trettio. Martin och Jimmy kunde inte säga ett ord till varandra, det var inte möjligt att höra något annat än vindens tjut. De gick upp för en trappa som var hal och isig och genom en tjock snödriva. Kalla våta fläckar grodde i deras strumpor där snön trängt igenom skorna och in genom byxorna. De svor för sig själva, deras andedräkt som rök, snart bortblåst. I mörkret under gatlyktors sken gick de så mot huset där Johan Asp bodde. Det var en bit att gå, men deras mod steg då de såg hur ljusa fyrkanter av hemmaljus uppenbarade sig ovanför träden; de hade nått det enorma långa artonvåningar höga skivhuset de letade efter.

Det låg på en skogsklädd höjd lite på sidan av, intill ett övergivet nedklottrat gammalt dagis där alla fönster var trasiga och snön nu låg tjock på golvet. Det kunde man till och med se från gatan. De gick upp till port 18G och andades tungt när dörren stängts bakom dem.

”Jävla pissväder,” sade Jimmy irriterat och skakade av snö från sin jacka. ”Jag hatar att gå ut i sådant här jävla väder.”

”Nu är vi inne i värmen igen i alla fall,” konstaterade Martin drygt. ”Undrar hur snart han har oss ute i kylan igen. Har du med dig disketten?”

”Jo, det är klart jag har. Inte fan skulle jag gått hemifrån utan det aset begärt. Det skulle ju se bra ut, eller hur?”

Martin tryckte på knappen och hissdörren öppnade sig genast. De gick in.

På femtonde våningen bodde Johan Asp. Han var en småaktig spinkig gestalt som från sina dagar som moboffer i Kulingsbergsskolan hade önskat bli en del av den organiserade brottsligheten. Han hade kort snaggat hår och ett ohyggligt fult ansikte med skarpa konturer och tomma ögon. Finnar dekorerade hans sextonåriga hy på de allra flesta ställen, och det var alla utom han själv uppenbart att han aldrig skulle bli något annat än en velande och tafatt småtjuv. När han öppnade dörren och släppte in Martin och Jimmy sade han ingenting, som om han trodde att polisen skulle bekymra sig med att övervaka någon vars mest avancerade kriminella verksamhet var försäljandet av pornografiska bilder till barn på lågstadiet. När dörren stängts satte sig Johan och stirrade på sina två gäster med en sur min.

”Ni har disketten med er, hoppas jag?” sade han slutligen med en vedervärdig ton, nästan som han försökte härma Carl Bildt. Disketten ifråga innehöll ett automatiserat program som sökte efter och laddade ned enskilda pornografiska bilder från diverse källor, något som skulle göra Johans arbete mycket enklare. Han skulle inte längre behöva betala andra ungdomar att dra ned saker, något som utgjorde en stor del av hans utgifter. Den enda andra utgifter var betalningar av bussresor till en illa beryktad småstad – by kanske var ett bättre ord, eller håla – fem-sex mil utanför XXX, där internetuppkoppling var en dyrbar och sällsynt vara och barnen av affärernas välgång att döma var tekniskt efterblivna och egendomligt lättlurade.

”Självklart,” sade Jimmy och tog upp den ur fickan. Disketter användes sällan nuförtiden. Det var faktiskt Johan som insisterade på att bruka disketter. Kanske var det för hans dator var så gammal och därför att hans CD-läsare inte längre fungerade. Trots hans smaklösa borgerliga uttal och översittarmanér var Johan Asp av föga imponerande börd, ty han bodde för det mesta ensam i en lägenhet hans far betalade. Hans far slet på något sågverk i ett närliggande industriområde men spenderade de flesta nätter hos en ’kvinnlig bekant’, och hans mor hade han inte sett eller hört ifrån sedan hans elfte födelsedag.

”Mycket bra”, sade Johan adligt när hans händer tillslut lades om disketten. ”Duktigt, mycket duktigt, det skall du få en belöning för. Vad var det vi hade sagt? Fyra hundra?”

”Fem.”

”Fyrahundra femtio?”

”Nej, femhundra.”

Johan suckade och gick till en liten ask som stod intill en uråldrig vinylspelare. Ur denna fick han tillslut upp en femhundrakronorssedel, vilken han med viss tveksamhet räckte över till Jimmy.

”Vill ni ha något? Kaffe?”

Martin kunde inte motstå frestelsen. ”Kaffe låter bra,” sade han. Jimmy tittade stint på honom, och när Johan gick ut i köket tog han ett par steg närmare Martin.

”Jag ville ju komma härifrån—”

”Ge dig nu, ha inte sådan jävla brått. Jag vill fan inte gå ut i kylan utan lite kaffe i kroppen.”

”Du är ju bara sjutton år gammal, är du kaffeberoende redan?”

”Självklart. Som alla respektabla män är jag en diger konsument av det finaste kaffe som pengar kan köpa.” Hans röst var tillgjord, han försökte härma Johans uttal. Det gick inte så bra.

”Aja,” svarade Jimmy resignerat. ”Det är ju faktiskt kallt som fan ute, så det kan väl inte skada.”

De satt ned vid köksbordet. Utanför föll snön fortfarande. Rummet var upplyst av en ensam ljusstake vid fönstret som däri speglades och skapade en obehaglig stämning i Jimmys huvud. Det var minnen av svunna epoker som gjorde sig påminda, om tiden som flytt och allting som han inte hunnit med, alla de liv han aldrig levt. Minnet av en luciamorgon för sex år sedan i synnerhet formade sig tydligt. En skymt av någonting i hans mammas ficka, en liten stenidol. Ett ansikte hugget med precision och skicklighet, ett mänskligt ansikte hemsökt av obarmhärtig skräck. Han rycktes tillbaka från sina förryckta tankar av Johans röst.

”Hur är det med er nu för tiden då, grabbar? Går det som det alltid gjort, inte alls? Står det still i era små förlorade liv?”

”Nejdå,” svarade Martin kvickt, ”inte mer än i ditt liv hursomhelst.”

”Jag har i alla fall en flickvän”, svarade Johan.

”Det har jag också”, lade sig Jimmy i.

”Porr på datorn räknas inte, det vet du mycket väl.”

”Det är väl vad din flickvän också är? Ett imaginärt fragment någonstans.”

”Nej, hon finns. Hon jobbar på ett dagis i XX, ni vet den där lilla hålan där jag kränger så mycket gods.”

Jimmy såg på Johan med tvivel och avsmak i en rörig blandning. ”Du skämtar? Är hon äldre?”

”Äldre än du tror, en riktig mogen klenod.”

Skratt vid bordet. ”Skämt å sido, jag vet inte hur gammal hon är, men det är klart över de tjugo. Tydligen hade hennes farsa en liten stuga ute i skogen där, vi stannade där en natt, och… om vi kan uttrycka det så, så kom jag till skott.”

”Sluta ljug nu, du brer på värre än Martin brer sina smörgåsar.” Martin tittade ogillande på Jimmy efter den taktlösa interjektionen.

”Jag ljuger inte, vad tror ni om mig? Att jag är en ansvarslös och ovederhäftig sökare som gör allt för att få enfaldig respekt?”

”Det låter som en sann karakterisering.”

”Äh!” utbrast Johan plötsligt. ”Skitsnack. Ni vet att jag inte är sådan som ljuger.” Det var dock sant, och det var kanske det som var det mest bestörtande. Johan var otrevlig och småaktig, men han hade aldrig haft för vana att ljuga och trixa med verkligheten, hans historieskrivning var oftast någorlunda ackurat. ”Men det var faktiskt något annat jag hoppats tala med er om, som är lite besläktat så att säga. Det hände vid den där stugan i skogen.”

”Jasså?” frågade Jimmy intresserat. Kanske dolde sig något mera intresserande än tarvliga historier om sexuella prestationer bakom det som Johan försökte förtälja.

”Jo, det var så här… någon gång under natten den helgen så gick jag upp på natten för att pissa. Det tryckte på något förjävligt i blåsan. Det fanns ju ingen toalett där, utan bara ett utedass, och det var en bit dit, så jag gick bara utanför dörren för att uträtta min plikt. Så jag står där och låter det flöda då jag hör ett kusligt ljud i natten, ett avlägset trummande och orgiastiskt skrikande som bärs mot mig av vinden eller något.”

”Jag skulle inte vilja pissat där”, sade Martin.

”Nej, inte jag heller, om jag hade vetat vad som skulle hända hade jag nog fan hellre pissat på mig,” sade Johan och uttryckte i sin blick viss irritation över att ha blivit avbruten. ”Men nu stod jag trots allt redan ute i det fria och kunde ju inte gärna resa tillbaka i tiden. När dammluckan så hade stängts tittade jag mig omkring och sökte en källa till den där blasfemiska musiken eller vad det nu var. Och jag såg det – en röd eld dansade på en närliggande kulle, bland döda barrträdsstammar och stora stenblock, flyttblock som det kallas, fast jag misstänker att det inte var isen som flyttade dit dem… och det var små svarta skepnader som svepte runt i dans, skrek och hoppade som galningar… någon kuslig sekt eller något som utförde sina vettlösa ritualer i det där kallhygget på den där höjden.

”Jag var lite smårädd, för man vet ju aldrig vad sådana där galningar kan ta sig till, men samtidigt fanns hos mig en stark nyfikenhet. Jag gick in i stugan och hittade efter ett tag en kikare. Med dennas hjälp bejakade jag att det var människor som dansade där uppe. Omgiven av ringen av eld satt en vettskrämd sate fastbunden och försökte lönlöst bryta sig loss.”

”Människoffer, är det vad du försöker säga? Någon galen sekt offrar människor till imaginära gudar i skogarna där norrut?” Jimmy verkade nästan tala med sig själv. Konstaterade faktum. Martin tittade ut genom fönstret. Snöyran tycktes plötsligt mer hemsökande än förut. Som om det fanns en mening i varje snöfylld il och virvel, ett slags varsel om ond närvaro. Han antog att det var nerverna som spökade.

”Någonting åt det hållet, ja, det är vad jag tror”, fortsatte Johan. ”Dagen efter frågade jag henne om det var något konstigt i området, om det fanns legender eller så.” Han gjorde ett uppehåll och sippade försiktigt i sig lite kaffe.

”Och?” frågade Jimmy otåligt.

”Det gjorde det, naturligtvis. Det mest allvarliga var visst att det då och då kom norrmän från andra sidan gränsen som letade efter billiga affärer, ni vet hur det är med prisinflation däröver, i alla fall så var det som så att en hel del av dem hade försvunnit spårlöst. Polisen var orolig och hade undersökt saken, men det fanns inga misstankar om brott. Det hade sagts att de nog bara gått vilse och dött ute i vildmarken. Det är långt till närmaste stad därifrån, och det är inte mycket till stad hursomhelst. Därtill hade det funnits vissa legender om djävulskap där ute i skogarna, obscene ritualer och offer till demoniska gudar och så vidare. Tydligen hade de funnits i hundratals år men hade gått under jorden och fördrivits av kristna inflyttade någon gång under artonhundratalets mitt som menade att sådan hediskt dyrkande var ogudaktigt. Men de finns kvar där i byn. Det är nog därför den har så dåligt rykte.”

”Du ljuger.”

”Brukar jag ljuga? Det var rätt läskigt. Jag var rädd. Skulle jag säga det om jag inte menade det?”

Hans röst var skakig. Det var inte bara det han sade utan sättet han sade det på, tonen i hans röst, som gav historien det lilla extra som gjorde den skräckinjagande.

”Men har du något bevis?”

”Det finns gamla böcker fulla av historier om den där hålan och vad som försiggick där i det förgångna, det kan inte vara svårt att hitta något om det. Det har stått i tidningen någon gång tror jag, det där med norrmännen som försvunnit i skogarna. Dessutom… dagen efter så gick jag upp på höjden med min flickvän. Hon var tveksam och ville inte riktigt, men jag tjatade. Och jag hittade något där…” Han lade upp den på bordet. En liten figur av sten, kanske femton centimeter hög; en människa som satt på huk och visade sitt skräckslagna ansikte, men från mungiporna stack långa dolkliknande tänder ut, och näsan var lite fel den med, något djuriskt låg över den hela, och Jimmy han kände väl igen den. Den var, bortom minsta tvivel, exakt likadan som den han sett sticka upp ur sin mors ficka den där luciamorgonen.

De tre tittade spänt på den.

”Den ser äcklig ut”, sade Martin. ”Någonting med den är jävligt äckligt.” Han visste inte om det var de apliknande armarna som han inte kunde hjälpa tänka sig som något annat än framben. Johan och Jimmy instämde. Någonting med den var ohyggligt och vedervärdigt, men ingen av de tre kunde formulera på vilket sett eller varför. Det var småsaker som var fel, men den bisarra helhet de formade var det helt exceptionellt vidriga, som om något i dess utseende spelade på nedärvda kollektiva minnen, en slags historisk skräck som fanns utanför det individuella psyket och inte kunde förstås därav.

”Jag har sett en sådan där förut,” sade Jimmy. ”Det var på luciadagen, sex år sedan.”

Johan skulle just öppna munnen och fråga då ett ännu mer bisarrt händelseförlopp tog sin början. Från taket sänkte sig en fin vit tråd. Alla tre fick syn på den samtidigt men tycktes ovilliga att nämna den, de satt som förstelnade och såg hur den tillslut räckte ned till stenfiguren och slog en loop kring den. Sedan flög tråd och stenfigur upp mot taket. De såg upp, och fick alla syn på vad där var samtidigt. De skrek till.

Det var en omöjlighet, men ändå var det där, en obeveklig verklighet som all deras världsliga förståelse förnekade, som trotsade allt förnuft. Taket vimlade av vita nystan av garn, som då och då tillfälligt skiftade färg till grått med inslag av sjukliga svarta fläckar, som nekros efter bett från giftiga djur. De var som spindlar, feta runda kroppar och långa skrangliga ben, och det var hundratals av dem, hela taket fyllt, ett myller som i ett getingbo. Någon sa något, men ingen lyssnade. Ingen hade öron för något annat än det svaga irrandet och rafsandet av tusentals spindelben mot det vita betongtaket. Så sköt ett fint nät av vad som såg ut som garn ut från den myllrande massan, och den slöt sig omkring Johan. Han tittade förskräckt med en underlig vädjan om hjälp på Martin och Jimmy, men han visste likaväl som dem att de inget kunde göra. Flera nät sköts ut, och snart var han som en mumie, och de där ettriga bestarna i taket började hissa honom upp från marken med oerhörd styrka och snabbhet.

Det var då som Martin och Jimmy slogs av det som de egentligen borde insett tidigare. De måste fly. Men det är inte alltid lätt att vara snabbtänkt när tankeprocesserna paralyserats av skräck och vågor av illamående frammanande av att se det omöjliga, se det som det mänskliga sinnet inte är byggt för att uppfatta.

De sprang mot dörren, fick upp den, och skyndade ned för korridoren mot hissen. När de närmade sig hissen såg de till sin förskräckelse hur golvet och taket och själva hissdörrarna också de krälade med den myllrande massan av vämjeliga garnspindlar.

”Skickats för att ta tillbaka det som stulits!” skrek en röst som nog var Johans från lägenheten. Dörren slog igen. Sedan följde skrik av smärta och gräslig ånger, innan en dödlig tystnad lade sig just som sand sjunker till botten av en å.

Hissen var blockerad. Garnspindlarna var på frammarsch från hissen, så de tog av åt andra hållet, mot trapporna. Martin var först och fick kvickt (speciellt med tanke på hans betydande korpulens) upp den tunga ståldörren. De tittade ned. Garnspindlar. En rytmiskt vibrerande flod som välde sig uppåt och framåt. Deras enda utväg var att ta sig uppåt, till taket. Kanske skulle de kunna nå någon av de andra trapporna därifrån, som förhoppningsvis skulle vara fri från de förkastliga styggelserna.

Uppåt tog så färden av, och de kom snart till taket. Dörren var, turligt nog, olåst. Den gick upp lätt.

Blåsten på taket av det artonvåningar höga huset var olidlig. Som förut kunde de inget höra annat än vinden. Snön blåste och världen nedanför var antigen en svart avgrund ur vilken då och då materialiserade sig vajande trädtoppar, eller ett suddigt orange helvete. De gick mot en av de andra serviceingångarna på det långa taket, med kläder fladdrande och kinder rödbitna. Martin gick först. Efter ett tag kände han sig ensam.

Han vände sig om. Jimmy låg i snön bakom honom, rörde sig knappt. Martin gick fram mot honom, men så såg han hur Jimmy satt fast i ett av de förbannade näten. Han ryggade tillbaka, men stärkte sig genom att förneka att något sådant som dessa garnspindlar kunde existera. Han sträckte sig, och i några sekunder lyckades deras fingertoppar mötas. Sedan studsade Jimmy iväg. Synen var bisarr, overklig, omöjlig. Nätet var elastiskt, verkade det, för plötsligt sköts han iväg som en projektil i en slangbella, och Martin såg till sin förskräckelse hur hans vän försvann i ett moln av snö, svagt orange av ljuset från gatlyktorna.

Skickats för att ta tillbaka det som stulits, sade en röst i hans huvud. Det var inte bara stenfiguren som avsågs, det förstod han nu. Han gick sakta till en andra trappuppgång och gick ned till artondevåningsplanet och tog hissen ned. Han var inte rädd längre. Han mindes något som Jimmy hade berättat en gång, någonting som hade att göra med hans föräldrar. Han hade aldrig träffat sina biologiska föräldrar… adopterad som liten… och nu hade det som stulits blivit taget tillbaka dit där det hörde hemma… hemma. Något Martin längtade efter. Han skyndade sig med snabba steg och var snart bortom den öde parkeringen nedanför höghuset. Snön yrde och snart var han inte synlig mer.

Lejonhuvud ger peppande tjejtips som inga män kommer att ha något att klaga på. Vad väntar du på? Hitta kvinnan inom dig!