Den kalla vinden som blåste in över fälten och den öde mörka skolgården kysste Christer Johanssons kind som en ömsint älskare som kanske ändock haft lite för mycket att dricka. Han tittade på klockan och noterade att den var sju minuter i sju på kvällen. Finkornig snö hade börjat falla över hela tillvaron, och han kände starkt vemod där han stod, ett vemod som förstärktes då han drog in ett djupt andetag via näsan och kände doften… doften av vinter, av kylan i sig, av de knastrande träden, av de bruna multnande löven och blommorna, av det leriga vattnet i bäcken som kunde han kanske hört om han rört sig lite mer åt det hållet… Vintern lag framöver nu, som en enorm oöverkomlig mur, likt en bergskedja. Och genom denna djungel av frysta växter och rovdjur vars hunger aldrig kunde tillfredsställas var han tvungen att navigera. Han suckade ljudligt där han stod.

 

”Fan suckar du över då?” frågade Joakim Petterson. Han bodde några hus längre ned på samma gata som Christer, och de båda kände varandra väl – jo, kanske skulle man faktiskt kunna kalla dem för vänner, ehuru de ofta umgicks på fritiden, även om Christer själv ofta fann att han tyckte deras relation ytlig. De hade varit in till stan en gång, förra månaden, och besökt en krog tillsammans; en krog där Joakims storebror jobbade. Det var därför de kommit in, de var ju bara sjutton och hade inte ens legitimation att visa upp. Christer hade känt sig mer än bara lite malplacerad på krogen, i diset som sprutade likt ångan från ett kraftverks skorstenar från krogpatronernas cigaretter, i skriket och skränet från otaliga alkoholpåverkade individer… Det slog honom då han stod där, att han helst av allt bara ville ge sig av, lämna hela skiten bakom sig.

 

”Tänkte på vintern, bara”, svarade Christer tyst. ”Du vet hur det är när det känns så där som om man står inför en vägg helt enkelt, eller som om man glider rutschkana rakt ned till helvetets portar.”

 

”Du tänker för mycket,” sade Joakim. ”Det är ditt problem. Du borde sluta med det, fattar du? Det gör dig inget bra alls. Du måste kunna roa dig lite också, ta för dig av livets goda. Jossan är där inne, varit där hela kvällen tydligen, och hon nämnde ditt namn…”

 

Christer log och såg förvånad ut. ”Mitt namn?”

 

”Jo, precis så. Hon hade tydligen varit i datasalen och suttit där med några vänner och gjort vad fan nu brudar gör på datorer, så det var därför vi inte såg dem tidigare. Men i alla fall så satt jag och drack en cola vid pingisbordet då jag hörde henne nämna ditt namn, och det var rätt uppspelta toner skall jag säga… Tror att du har en öppning där om du vill sätta in en stöt.” Joakim log sliskigt och flyttade lite av sin korta lugg åt sidan med ett svep. Under luggen låg finnarna tätt som ett vulkaniskt fält.

 

Christer tittade sig omkring osäkert. Världens fundament verkade brytas sönder. Den dagen de där populära tjejerna började omnämna honom själv i positiva tongångar var den dag grisar flög, eller hur nu det där uttrycket löpte. ”Smörja”, sade han slutligen. ”Vad de pratade om var naturligtvis vem de tyckte var fulast på skolan.”

 

”Nä, det tror jag inte på”, svarade Joakim, men Christer hade slutat lyssna. Det var ett ljud som han hörde, som förde hans tankar annorstädes, ett lätt dämpat surrande, som av en avlägsen fläkt i ett slutet rum. Christer såg att Joakim fortsatte snattra ett tag, ty hans mun rörde sig, men snart upphörde även det; någonting han såg kom Joakim, som stod vänd åt bäcken och den stora grusplanen och fälten bortom denna, att tappa hakan. Den hängde slappt. Christer väntade sig få se dregel komma krypande genom ena mungipan – innan Josefin Lagerström och hennes vänner kom ut genom dörren från Gården och stannade tvärt. De pekade på någonting bortom honom. Det där surrande ljudet hade växt sig starkare, märkte han, och han vände sig om.

 

Vad det än var, så var det stort, och hängde i luften ovanför en skogsdunge som klängde på slutningen ovanför det lilla fältet vilket legat i träde de senaste två åren. Christer tänkte klart att det hängde, ty föremålet, vilket såg ut att vara minst femtio meter långt och cirka tjugo meter ovan mark, såg ut att dingla som vore det upphängt i trådar från någon scen; på dess tak satt en stark röd lampa, på undersidan var motsvarande lampa grön; och den senare kastade sin sjukt gröna färg över träden nedanför.

 

”Vad fan i helvete är det där?” sade Christer, mest för att övertyga sig själv om att han inte drömde. Ingen annan sade ett ord utan höll sina blickar häftade på den där saken. Den rörde sig, långsamt, med det där torra vind-lika surrandet, först över träden, sedan över församlingsgårdens röda byggnad; sedan spann den plötsligt och oväntat snabbt ett halvt varv, varefter den kom rakt emot skolgården.

 

”Ett… ett jävla UFO!” sade en av tjejerna i Jossans gäng. ”Jävla aliens är här!” Hon vände, hennes långa bruna hår fastnade nästan i dörren när den slog igen efter henne. Christer hörde hennes skrik där inne. ”UFO, UFO!” skrek hon. ”Kom och kolla för i helvete!”

 

Det var en enorm cigarr, dess yta glänste i ljuset som kastades utav dess egna lampor. Ytan var helt slät, inte en enda ojämnhet stod att finna. Dess båda ändar var rundade och koniska. Ingenting fanns att gå på för att avgöra huruvida det fanns en akter eller för. Den rörde sig långsamt över några träd nere vid bäcken och tycktes styra sin väg rakt mot dem, och det var inte långt kvar till skolgården hade nåtts. Sättet den rörde på sig var kusligt och förtrollande, hastigheten kunde inte vara särskilt stor, och ändå verkade den avverka ansenliga avstånd kvickt. Det var just den där känslan som av att titta på en orkan eller en tromb svepa in över staden, som att det hela bara var en dröm, och själva rörelsen var overkliga, kanske omöjliga, på något sätt.

 

”Den är ju på riktigt,” sade en pojke som nu anslutit till troppen som stod precis vid dörren, ”ett riktigt jävla UFO!”

 

”Är den på väg hit?” frågade en ängslig röst som Christer hörde tydligt över sorlet.

 

Christer vände sig om igen, och följde Joakim, som precis börjat röra sig mot dörren med snabba steg. De anslöt till de andra, vilka snart skyndade sig in och ställde sig i de stora fönstren som vätte mot skolgårdens asfaltsplan med dess utritade vita konturer av en mindre basketplan och spejade ut i mörkret.

 

Vid dörren tvekade Christer och vände sig om ännu en gång. Han kastade en sista blick på den enorma tingesten som kom svävande över gården. Den hade passerat över taket på dagiset där nere, surrandes över den undanskymda sandlådan bakom redskapsskjulet, nått halvvägs över grusplanen och – hur långt var det kvar? Hundra meter,  kanske, hundrafemtio, lite mer än halva dess längd; och där stod fortfarande en av tjejerna kvar där ute. Ingen tycktes ha märkt henne.

 

”Kom in!” skrek Christer mot henne. Hon tycktes inte höra. Han skrek en gång till, men ej heller det frambringade någon respons, varför han tog sats och skulle springa fram och rycka tag i henne och slita henne med sig till dörren-

 

Men just som han förberedde det, tog Joakim tag i hans axel.

 

”Nej”, sade Joakim. ”Titta.”

 

Någonting hade förändrats på föremålet. Den koniska fören – eller aktern, vad det nu än var – hade sjunkit in och blivit till en rund öppning, kanske tre-fyra meter bred. Inga detaljer syntes innanför öppningen, ty ljuset var vitt och starkt som i en operationssal. Det gröna ljuset från lampan inunder hade fokuserat på tjejen som stod förtrollade på asfaltsplanen.

 

Christer backade resignerat från dörren och lät den stängas. Den kalla natten slöts ute. Folk pratade där inne, nervöst och krystat mellan djupa rädslans andetag. Utanför såg de alla flickan ena stunden, och den andra var hon plötsligt borta.

 

Föremålet hade stannat ovanför asfaltsplanen. Ljusen hade släkts. Den bara svävade där, bara var, som månen och stjärnorna, en oskiljbar del av himlavalvets dekoration. Men flickan, hon var lika mycket borta; hon materialiserade sig inte plötsligt igen där hon stod alldeles nyss.

 

Ur sorlet kom en röst, ”Tror ni att dem tog henne? För experiment?”

 

För experimenten, tänkte Christer, kanske. Det var väl precis det som alltid förväntades, att några ondsinta eller i varje fall kallt likgiltiga utomjordingar sög upp folk hit och dit för att utföra diverse moraliskt tveksamma experiment, när det inte var ren slakt förstås. Sådan såg populärkulturen ut; Christer tänkte på ryktena om stympade massakrerade boskap som somliga virrpannor ville till att vara utomjordingarnas verk.

 

”Vi måste härifrån!” skrek någon. En annan röst manade till tystnad och lugn.

 

 En av de vuxna som spenderade kvällarna på gården, Bengt Andersson, kom gående från toaletterna. Antigen hade han varit där inne länge, eller så hade förloppet med föremålets närmande tagit mycket mindre tid än det känts som.

 

”Vad ser ni så rädda för, vad har hänt?” sade han med uppriktigt perplex ton i sin lätt hesa röst. Han var kanske trettiofem år gammal och hans hår hade redan börjat tunnas ur. Säkerligen, tänkte Christer, var det stressen av att hantera ungdomarna som frammanade detta. ”Ni ser ju ut som om ni sett något otroligt.”

 

Ingen sade något. En av tjejerna pekade ut i mörkret mot gårdsplanen.

 

Bengt följde fingrarnas riktning med ögonen, och tillslut gick det upp för han att någonting inte riktigt stod rätt till där ute på gårdsplanen. Ögonbrynen höjdes i stram häpnad. ”Vad är det där?” Han hade sett den mörka skuggan som inte riktigt platsade in.

 

”Ett jävla UFO,” sade Joakim. ”Ett äkta fucking-jävla UFO.”

 

Bengt tog ett grepp om dörren och började öppna den. Joakim drog honom tillbaka.

 

”Saken har redan sugit upp en brud”, sa han kvickt, ”jag tror inte det är särskilt smart att gå ut dit.”

 

”Sugit upp?” Bengt tittade på Joakim med dissekerande ögon. ”Vad fan menas med det?”

 

”Hon stod där ute ena stunden… sedan var hon borta”, svarade Joakim.

 

”Vi såg det allihopa, vi såg det ske…” sade en flicka som stod bakom Joakim. Christer kände inte igen henne. ”Framför våra ögon…”, fortsatte hon, ”vi gjorde ingenting för att stoppa dem…”

 

”Nä”, sade Bengt, ”vad kunde ni gjort? Varför hänger den där saken bara där som ett sataniskt luftskepp?”

 

”Den väntar”, svarade Joakim. Ingen sade någonting mer. I det han sade hade Joakim träffat en öm punkt. Precis som han sade, låg en känsla av spänd förväntan över hela sällskapet, och det slog dem alla på samma gång att det där föremålet där ute väntade, frågan var bara på vad.

 

 

De rörde sig så småningom inåt huset. In längs korridorerna mot biblioteket. Christer var den första som gick in där; ett sluttande plan ledde upp till den stora glätta trädörren, vilken han något ansträngt öppnade. I biblioteket var det mörkt och tyst, klockan ovanför receptionen visade på åtta. Joakim kom in efter honom.

 

”Vart ska du?”

 

”Ingenstans,” svarade Christer. ”Inte vad jag vet i alla fall. Ville bara gå någonstans för mig själv.”

 

”Du är en underlig jävel, du. Vad ska du hit och göra? Förresten… kanske kan vi komma ut här. Stora fönster och allt, och en bit ifrån asfaltsplanen.”

 

”Hur vet du ens att föremålet är kvar där? Det kanske är ovanför våra huvuden just nu.”

 

”Äh, jag tycker du har en jävla negativ inställning. Vi måste väl ändå ha lite hopp i en sådan här svår situation, inte sant? Kan ju inte gärna bara ge upp och sätta oss och vänta på att bli uppsugna som den där bruden, va? Så kan vi ju inte ha det.”

 

”Gå ut då”, sade Christer, ” om du nu är i sådan brådska att möta vad de där utomjordingarna har att erbjuda. De bjuder dig nog på en trevlig buffé, eller vad tror du?”

 

”Cynismen klär dig inte Christer. Vi kanske kan ta oss ut genom ett av fönstren i biologisalen, det måste vara den del av högstadiebyggnaden som ligger längst ifrån där föremålet är.”

 

”Och vart sedan?”

 

”Men gud, sluta vara så förbannat neggo! Upp i skogen eller något. Tror du den där saken kan komma in bland träden? Nä, skiten skulle krascha, säkert som aldrig. Sedan springer vi som fan tills vi kommer till något hus, det finns en hel del äldre hus häromkring med källare och skit. Och kanske vapen. Jaktgevär, hagelbössor, det här är ju nästan ute på landet.”

 

”Och vad tror du dessa jaktgevär skulle vara mot det där föremålet? Vi kan ju lika gärna kasta sten på det.”

 

”Skitsamma. Det är inte resultatet som räknas. Vi måste göra någonting.” Joakim gick därifrån, sade ingenting ytterligare. Han skulle väl konferera med några andra, vilka kanske inte hade en fullt så negativ inställning, i alla fall i hans mening. Christer gick tyst fram till fönstren. Härifrån såg man inga tecken på föremålet. Golvet var en plastmatta, och det var inte svårt att smyga, men han föreställde sig ändå att dessa utomjordingar (eller vad fan de nu var) säkerligen hade någon form av värmekameror som kunde se vart alla befann sig. Varför, egentligen, hade dem inte bara sugit upp dem alla genom taket eller något?

 

En grå sedan, möjligen en SAAB, stod parkerad utanför rektorsexpeditionen. Han undrade om någon var fast därinne med, kanske flera till och med. Det var säkert värt att undersöka. Så han gick till glasdörren som från biblioteket nådde en liten entrékorridor som delades med ett kontor inne på rektorsexpeditionen, men fann till sitt missnöje att dörren till den senare var låst. Han inspekterade omgivningen, men det fanns ingenting av värde.

 

Han gick till glasdörren som öppnade sig mot parkeringsplatsen istället. Han sköt opp den tunga dörren, lutade sig ut, och tittade uppåt. Ingenting syntes. Tegelväggen och det utskjutande taket syntes, men ovanför det bara rymden i all evighet. Skogarna runtomkring låg öde, belysningen var släckt, tillika den i elljusspåret; strömavbrott. Säkert föremålets verk.

 

Hursomhelst, då han bedömde situationen som säker, tog han beslutet att ta sig, via parkeringsplatsen, till rektorsexpeditionen. Han tog några försiktiga steg, höll sig till rabatten längs väggen, så att han skyddades av skuggan (även om han antog att det säkert inte gjorde mycket skillnad) tills han nådde expeditionsdörrarna, vilka han öppnade utan problem. I entréhallen var det tyst och öde, men en dörr stod på glänt och ett svagt sken lös därinifrån. Han tog några smygande steg (fast dunsen av dörren som stängdes bakom honom kunde nog ingen i närheten undgå att höra, glasväggen skakade besvärande som sådana ofta gör) mot ljuskällans rum, och tittade runt hörnet. Vad han såg var på en gång förvånande och på en gång inte. Rektorn stod lutad över skrivbordet och letade igenom en pappersfolder i ljuset av en ficklampa som hölls, inte utav rektorn själv, utan svävade helt fritt i luften framför någonting som mest såg ut som en kulblixt som fastnat mitt i rummet. Det var ett klot av ljus, som skiftade i färg från eldigt ljus-orange till rött och vidare till grönt och blått i långsamma cykler, ett klott vars ljus var skarpt blott i en enda liten kärna som ej kunde vara större än ett sandkorn. Däromkring var luften emellertid ändå briljerad, som av ett svagt av en lykta i kompakt dimma, ett gasmoln brinnandes någon kemisk eld – det var i alla fall orden som dök upp i Christers huvud. Rektorn stannade upp i sitt bläddrande då han blev varse Christers närvaro.

 

”Vad fan gör du här?” frågade han. Hans röst var resignerad men arg, stressad. I ljuset var hans ansikte härjat och svettdroppar ringlade sig ned från hans panna och blandades med enstaka fragment av tårar, rann sedan vidare ned via hans djupa skåror till mungipor. Han fortsatte bläddra, vände ned sin blick, sedan stannade han igen.

 

”Ge dig av,” sade han. ”Ge dig av medan de låter dig. Annars kommer de tag dig som de tog den där flickan, och som de tog Jonas.”

 

”Jonas? Kemiläraren?”

 

Rektorn nickade. Ljusskenet blev starkare. Ficklampan hängde kvar, orörlig. Så kände han någonting inuti sitt huvud, som en bortglömd vindsdörr som öppnades för första gången på oräkneliga år mitt i en storm, och sände ett kallt korsdrag genom alltihopa, blåste upp dammet från trasiga slitna trägolv.

 

Gå, sade rösten i hans huvud. Det var egentligen inte en röst, inte ens en inre mental dialog; det var någonting utanför som plötsligt trängde sig in, en forcerad idé. Inget tvivel rådde varifrån den kom; ljusskenet.

 

”Ibland,” började rektorn tala med en skälvande röst, ”gör man saker, du vet, saker man inte riktigt vill, bara för att man måste, för att det är det enda man kan göra. Eller hur? Man vill inte, man vill inte alls, men… man måste. Det bara händer. Man tänker inte ens på det. Står där och så har det hela hänt och det är knappt man minns något.” Han gjorde ett uppehåll. ”Men lite senare, så tänker man tillbaka på det där, och då inser man hur fel man gjort och… så kommer känslan av skuld lika tydlig som smärtan i benet efter ett fall där man stukat fotleden.”

 

”Vad har du gjort?”

 

Hans ansikte förvreds av en ofrivillig sammandragning, en infernalisk spasm som spred sig snart till hela hans ansikte; hans mun öppnades, hans ögon slöts, och så kom skrattet som en flodvåg som dränkte hela tillvaron. Det var den fördömdes skratt, den hopplöse, resignerade galningens skratt. Christer backade ut från kontoret, tillbaka till korridoren; ljusskenet var stilla, men plötsligt – just som han skulle vända sig och gå ut mot dörren – så svävade det uppåt, genom taket som en kulblixt och var borta. Christer sprang ut, och tittade sig inte om, utan sprang rakt på, upp i skogen, över stenhällar och uppvända rötter, hemåt. Senare kom han inte att minnas någonting av sin flykt, ty han måste tillfällig förlorat förståndet när han såg ett starkt vitt sken spys över världen bakom honom – från skolan. Men han tittade inte tillbaka, för säkert som aldrig, skulle han gjort det skulle även han ha förintats, precis som Lots fru.

 

Vad som hände med de andra eleverna som var på gården den kvällen blev aldrig klarlagt. Rektorn gick ut till vedboden vid sitt hus strax utanför samhällets gräns och sköt sig själv i huvudet med ett jaktgevär. Skolan var stängd ett tag. Undersökningar ägde rum. Men ingenting gick att få fram, ingenting som visade vad som hade hänt. 32 personer hade försvunnit utan spår. Det spekulerades… men spekulationerna var så långt från sanningen man kunde komma.