Dina elokventa uttryck är bara skal. De är bara meningslösa, billiga kulisser. I grund och botten har du ingenting att säga som inte redan sagts, ingen känsla att fördela som inte redan fördelats tidigare och bättre. Men ändå insisterar du på att spy ur dig denna vämjeliga smörja. Som om det fanns någon som ville lyssna. Som om det fanns någon som ens brydde sig. Och om det nu ens fanns det, vad gjorde det saken bättre? Dina ord skulle bara tynga deras tillvaro. Bara dra ned dem i samma djup, samma misär. Så håll din käft. Försök i alla fall. Säg ingenting mer. Dra dig tillbaka och ruva i hemlighet tills modet vuxit sig starkt och fast och tvekan jagats bort av de råa, ruttnande känslorna som hållits fångna. Du kan ändå inte betyda någonting, eller ändra på någonting.