Man blir förtvivlad av att se förskräckliga utomjordiska ansikten i tidningar och överallt; den har något konstigt namn som låter halvadligt, med andra ord precis det slags namn man väntar sig att en galen moderat skall ha. Samtidigt som utomjordingen gör bort sig genom att inte dölja att den mottagit bjudresor som riktiga människor™ skulle gjort, kommer en bestialisk moderat–socialmoderat menar jag, ut i Aftonhoran och menar att det är fullt normalt och att ingenting är fel, moralisk eller juridiskt, med vad som gjorts. Antagligen för att även denna tingest, som hade ett ganska underligt förnamn, också är en utomjording.

Dessa sjuka saker är alla utomjordingar. Främlingar från andra planeter som kommer hit för att våldföra sig på samhället och förgifta historiens gång med dödliga misslyckandets pollen. På alla sätt och till vilket pris som helst försöker dem bevara sin privilegierade samhällsposition. Det understår dem inte att taka nej till fina bjudresor till Frankrike, där de får dinera på dyra restauranter och dricka dyra viner årgång 1928 för cirka tiotusen euro.

På tal om den förkastliga valutan euro, varenda jävel som av någon okänd anledning där addera ett icke-existerande v, ”evro”, måste få sig ett kock stryk. Eller någonting åt det hållet, för att demonstrera att sådant bisarrt uttal inte är acceptabelt, lika lite som det är acceptabelt att kalla detta århundrade för ”tjugohundratalet”. Det må gå an att kalla det ”nittonhundra”, men ”tjugohundra”, det fungerar bara inte, och dem som ändå säger så, skola få sina munnar tvättade med cyanid och svavelsyra.

DEN HELVETISKA VÄRLDEN HAR GJORT MIG FÖRTVIVLAD!

En vårvind blåser in förändring, en mardröm hemsöker vartenda hörn av din hjärna, som en inbrottstjuv som letar igenom gamla lådor efter dyrbara familjeklenoder att sälja på den… på den fria marknaden. Där står han, nu, älskad av Wall Street och de blodtörstiga barbarerna; bankirerna; han är visst ingen ”tråkig socialist” och han hatar när folk vägrar byta fil, en tillväxtonanerande psykopat med en religiös tilltro på marknaden, varje dag offrar han tiotusentals anställda på marknadens altar, för att tillfredställa denna nyckfulla best som närhelst förtroendet vacklar kan sin kropp plötsligt börja skifta form och struktur som vore det en agiterad Shoggoth. ”Marknaden har alltid rätt” säger han och salen ejakulerar i jubel från de välbeställda psykopaterna, här på NASDAQ, psykopaternas härjningssal numero uno.

Björn Wahlroos heter mannen, och det är för han och hans gelikar som dödsstraffet uppfanns och det är på dem som det mest effektivt brukas, och det snarast nog, för annars lär dem nog förgöra jordelivet inom något hundratal år. Han vet i sitt mörkblåa hjärta att marknaden är ”den största skapelsen på jorden och vad livet handlar om”, här finns ingen plats för evolutionsteori eller ens förryckta religiösa vanföreställningar; här rör sig bara strömmar av pengar fram och åter, här har man orgier med valutor i högar och billiga horor för att maximera intäkterna, ingenting slösas, allting är investering och vinst, återbäring, aktieutdelning.

Fjortisar sitter nu även i riksdagen; hjärndöda moderatavskum, ungdomliga idealistjävlar som också dem ejakulerar högan sky när marknaden nämns; dess automatiska korrigeringar, Milton Friedman, Hayek, kanske till och med Friedmans än sjukare son får vara med på ett hörn, anarkokapitalism, friheten; staten det är ondskan och det enda som kan utöva någon form av tvång; kapitalets väg, det är frihetens väg, så sluddrar han på, spyr ur sig vidriga floskler med en väldig fart, och går sedan hem för att betitta förkastliga televisionsprogram såsom ”Yes, Prime Minister”, som han så mycket gillar ity det har den rätta liberala humorn; sedan läser han kanske tidningen ENTREPRENÖR, där han får smaka goda liberala bracklögner i noga tilltagna doser, varefter han avslutar med ett glas dyr Whiskey och ett par sidor av den idiotiska brackhumorboken ”Så Sänkte Jag Sovjet”. Han ber så till marknaden för större välstånd och mer succé på börsen, och säger sina tack till de stora marknadsmessiorna där ute som möjliggjorde denna samhällsordning; privat egendomen, det är allt vad vi har att tacka för allting, det är bra, det tycker han, och får stånd av blotta tanken på Ayn Rands åldrade nunna som ruttnar bortglömd på en bor i en övergiven sjukhuskällare någonstans på andra sidan Atlanten.

Hjärndöda liberaler lobotomerar med lokalbedövning l–de fanskapen slutar aldrig, dem fanskapen ger sig aldrig; deras sjukdom sprider sig i samhällskroppen. Den enda vägens politik är att storma palatset, göra med borgerskapet som gjordes med den ryska tsaren och hans undersåtar och familj 1917. I Afghanistan drar nu svenska soldater runt och begår krigsbrott, jo, själva närvaron allena är krigsbrott i sig; och när det väl så händer att någon svensk ditsänd stackare tillslut dör, får man hoppas att Carl Bildt den fula slippriga dryga röven får stå och se dum ut i TV, och att folkopinionen ännu mer svänger emot honom och hans fula glasögon, han och hans sjuka fru.

Nej, upp mot väggen med dem, up mot väggen! Exekutionsplutonerna måste göras redo, dessa avskum, dessa kriminella avarter av det värsta slaget, upp mot väggen med dem! Låt dem stå där och huttra i kylan så ser vi nog tillslut att dem är ynkryggar som vi alla andra, och alla dessa förbannade entreprenörer är blott sjuka parasiter som dyrkar sig själva. Dom må runka till spegelbilder av sig själva dag och natt, och dem må ha övertygat sig själva att dem äro allt välstånds själva kärna, men det gör saken på inget vis ackurat. Dom tror att allt som skiter ut är guld, att varje imbecillt infall där dem placerar ytterligare intermediära parasitsektorer mellan diverse industrigrenar, producenter eller distributörer är någonting viktigt, som ej utan varas kan. Deras satans städfirma kan gärna försvinna. Deras jävla jobbcoacher, familjebutiker, överflödiga stormarknader, externa köpcentrum, modedesignerfirmor, modellagenturer, bemanningsföretag… behövs inte. Ut med dem, ner med dem i gyttjan, in i elden, blivo till aska.

Rensa ut i moraset, dränera träskmarken, uppror; revoltera, förkasta dessa ondskans axelmakter, de som över allt sitta, dessa ”demokrater”, brottslingar, kriminella massmördare, Wallenbergsfären, mördarpacket; dom måste stoppas, MUF; Socialmoderaterna och Thomas Bodström i transit till USA: denna välståndsmecka, frihetsfabriken som aldrig sover; och där, mitt bland dödligt tysta förfallna halvtövervuxna betongruiner står han, med blodröda glödande ögon, glödande av satanisk energi, Urban Bäckström, Svenskt Näringsliv på hjärnan, arbetarna måste snarast med vattenkanoner, som poliser mot demonstranter på en gata utanför något konspiratoriskt toppmöte, spola världen ren, spola bort dessa parasiter, de värsta i sitt slag, göra så att världen återigen skiner ren och fräsch, ett glatt uppvaknande efter en outhärdlig mardröm.

Det talades om giftermål och äktenskap; om fortplantningsritualer och hantering av avkomma; det talades om stoltheten över dessa förkastliga tingestar som ur kvinnan kommo; och hur söta vissa tydligen finna dessa vanskapta illaluktande småbestar. Hur någon i ett barns missbildande ansikte – så definierat som det är av missbildning, bisarra och osmakligt förvridna proportioner – kan se tillstymmelsen till söthet är någonting som tvivelsutan är att oroa sig över. Trots detta faktum finns det mången människa som helt sonika hävdar att känna något annat än kärlek när man med ett nyfött barn bemötas är sinnessjukt och onaturligt. Vad ”onaturligt” nu menar det är så klart lite vagt i vår så onaturliga värld, men dem hävdar helt klart att inte älska barn är att vara sjuk.

Men vad som är riktigt sjukt är att in i denna världen förra ytterligare ett liv; vad kan skapa mera lidande än det, vad kan vara mera oansvarigt? Då tänker jag inte i första hand på något socialdarwinistiskt nonsens om ”överbefolkning”, för sådant är blott strunt, utan ansvaret man tar i och med att föra ett liv in i denna hårda värld, denna äckliga sjuka värld av våld, ytlighet och vidrigt utnyttjande, exploaterande. Dag och natt ett förkastas heder och diskussion för hedonism och enfaldigt våld, dag och natt förevigas äktenskapets pestilens på samhällskroppen i och med alla individer som tar beslutet att i en pseudo-religiös orgie av meningslöst strunt ”gå ihop”.

Tydligen känner dem att utan äktenskapets mjuka plastband som så lätt kan smulas till intet vore deras kärlek inget värd och deras förhållande skulle vara ett stampande på ett rullband åt fel håll. Idiotiskt nonsens lägger sig likt vulkanisk aska över allting, tar sig in igenom ventilationstrummorna, smittar… Banaliteter vältrar som tumlare i vattnet, styggelser från havsdjupets mörkaste hörn reser sig upp i dagsljuset—Äckliga plastiga fjortisar med osmakliga bröstförstorelser och uppsvällda osunt vittrande läppar har aldrig fått lära sig att hålla käften.

Jag hade en förunderlig dröm. En kväll var nyhetsprogram på av någon anledning, och det talades om någonting bisarrt som ägt rum långt borta, på andra sidan jordklotet; i Argentina, därifrån spred sig en gul dimma långsamt över allting, och hur från alla trakter denna dimma sänkt sig över all kommunikation upphört. Som ett moln av giftgas spred sig denna dimma långsamt över allt större delar av jorden, i panik köpte folk här och där syretankar och gasmasker som dem hoppades skulle skydda dem från detta fenomen.

Ett tag senare hade dimman lagt sig över merparten av Nord- och Sydamerika, och det rörde sig nu över haven i båda riktningarna.

Det var en tidig kall morgon och av någon anledning fann jag mig själv väntandes på bussen någonstans i ett område från sjuttiotalet med låga tvåvåningsradhus och vidriga gula små lägenhetshus om två-tre våningar med fula röda dörrar; här och där fanns enstaka parkeringsplatser spökligt tomma och det rök om varje utandning som det alltid gör en skamsen kall höstmorgon. Det fanns lekplatser här och var som tydligen byggts om för att tillfredställa imbecilla EU-direktiv som man så ofta sett; det var en ganska vacker morgon allting sammantaget, med solljuset rent och klart och med en drucken sömnighet i den fuktiga luften; om det nu inte var för den ohyggliga vaniljgula mardrömmen som bredde ut sig likt en tropp dödsbringande bombplan från Det Stora Landet Västerut; vingar breda och tveksamma och med näbb som en mordisk örn rullade den monstruösa dimbanken fram.

Den suddade snart ut hela horisonten och tornade upp sig som en våg, tusentals meter hög, och snart kom den flytande över hus och väg, gul som en sandstorm i Sahara; och med en älskares omfamning omgav den allt som stod i dess väg.

Perspektivet förändrades och det hela tedde sig som ett spel; här och där låg roströda syretuber som man tvangs nyttja för att hålla sig vid liv, samt någon slags ammunition för ett energivapen av tveksam nödvändighet. Marken var sprucken och uppriven och i dimman använde man ett par specialglasögon för att se bättre; och dimman hade försatt vissa människor i sömn, andra hade dött, och en del hade förvanskats till blodtörstiga zombier och andra… hade muterats till bisarra råttliknande varelser. Råttliknande och råttliknande… Dem var inte stora, kanske hälften så höga som en människa; säg en meter eller så; dem hade vad som liknande uppochnedvända hundhuvuden, med tomma svarta ögon, reflektiva som speglar sittandes på fel sida om den långa munnen, vari skymtade oproportionerligt stora brunfärgade tänder. Deras kropp var halvt mänsklig; som avkomman från en leversjuk anorektiker och en skabbdrabbad rabiessmittad hund på väg att bli hårlös, vars pose tedde sig som den försökte imitera den dinosaurie. Dessa vidriga kreatur hade långa ihoprullade naglar på sina vidriga händer som täcktes av sparsamt växande gula hårstrån, och på fötterna hade de sex långa klor; varav de två innersta var formade som ett U och nästan mötte varandra vid spetsen.

Någonstans hade någonting okänt störtat ned från himlen, kanske från rymden, till marken och grävt djupa hål; kratrar som fortsatte likt betongtunnlar nästan rakt ner i marken, och någonstans korsade dessa tunnlar en tunnelbana, markerat av hängande bråte från ett tåg och elledningar som hängde likt argsinta ormar, fräsande och spottande ljusblåa blixtar. Som om från himlen fallit tunnelborrmaskiner av ofantliga proportioner som grävt sig rakt igenom planeten, blottat dess inre och släppt ut dess giftiga ruttnande kadaverstank–

Återigen måste den resas upp; den anti-fascistiska skyddsmuren mot västerlandets mordiska spioner och kriminella ledarskap. Idag var det tjugo år sedan Väst och Östtyskland upphörde att existera och återförenades i den förkastliga blodtörstiga borgerliga staten Tyskland, när vad som det svenska borgerskapetsprimärmedium SVT lite opassande kallade ”stalinismens bålverk” i ett reportage 1989 rasade samman.

Nu står den bestialiska tyske presidenten på sitt podium och talar om hur mycket man åstadkommit under de gångna tjugoåren; med andra ord inte ett dugg. Det är i och för sig ganska så underhållande att även Västtyskland lidit utav kollapsen av Östtyskland; i och med DDR’s upplösning fanns inte länge anledning för amerikanerna att subventionera Västtyskland som ett led i det kalla kriget, och strax därefter kom Västtyskland att behöva betala notan för den kapitalistiska omställningen av Östtyskland, som ju heller ej blev billig; och således tvangs Tyskland som helhet att initiera ytterligare förkastliga marknadsreformer för att underhålla de budgetkrav som påtvingats via den korrupta liberala klicken som styr i Bryssel, ständigt försändande nya direktiv på liberalisering, avreglering och marknad.

Ner med det nya, skitiga Tyskland, fullt av svältande hemlösa, med graffiti på varje gatuhörn, ner med denna styggelse, och upp för kamrat Stalin & Ulbricht.

Det är roligt hur man ofta när man i sängen ligga och vänta på att sömnens tåg skall anlända till den ombonade perrongen därpå man i fröjd vänta börjar tänka och får lust att skriva. Lika roligt är det inte om man prövar lyckan att stiga upp och försöker skriva ned lite av det man tänkt; det som i väntan på sömnen var frodiga meningar så imponerande välformulerade har plötsligt blivit till en osammanhängande meningslös smörja man får lov att försöka tyda som vore det egyptiska hieroglyfer.

Visst är det mer än fyrahundra dagar nu sedan Sörenchan försvann… fyrahundra dagar av obeskrivbara hemskheter. Om fredagsnatten hör man ibland fjortisarnas fyllebröl eka mellan husen likt älgarnas parningsrop i skogen, och dem rör sig runt ikring buskagen, lekplatserna och husen likt förvuxna råttor, fjortisarna alltså, inte älgarna. Överallt dessa förkastliga tonårsvidunder, dessa själsligtförlamade nervvrak, sprittörstande tankeförslöade drägg; de fåtal tankar de har kretsar tvivelsutan kring ytliga kärlekshistorier och ett evigt sökande efter sex och mera sprit på lumpna krogar, där de sedan ondgöra sig över att krogarna stänger alldeles för tidigt; ”till fyra, minst!” skriker dem högljutt, även om man inte alltid hör det särskilt tydligt, ity dem är ju som bekant redigt runda om fötterna.

Privatiserande av järnvägarna… tidsfråga nu… den borgerliga pressen laddar bössan, avfyrar salvor via smutskastningskampanjer för att förmå det förslavade svenska folket att inse nödvändigheten av detta; precis så som gjordes under mitten av åttiotalet inför privatiseringen av Japans Statliga Järnvägar (Kokutetsu) av ett lika vinklat mediedrev som skrev om hur privatiseringen skulle medföra billigare resor, mera avgångar–och vad hände? Som mången gång förut steg biljettpriser med över etthundra procent, och mången lågtrafikbana avskaffades eller såldes till lokala kommuner längs dess sträckning. I England undveks just detta med avskaffade avgångar genom – just det, genom att staten betalade privata bolag för rätten att bedriva tågtrafik under perioder om fem till trettio år; och ännu idag, tjugotre år efter att Kokutetsu privatiserades, ägs de flesta av bolagen i JR gruppen av den japanska staten.

Dock så är det väl så att många av de i landet röstberättigade helt enkelt röstar på den person de tycker ”ser mest trevlig ut” eller något liknande, kanske ännu mer, ytligt. ”Verkade rolig” kanske dem säger. Jimmie Åkesson med svetten sakta ringlande ned för hans fettglansiga panna; Jan Björklund med mord i blicken predikanden om det Ryska Hotet och ”flumskolan” allt medans man inte kan slita blicken från det djuriska mörkret mellan hans framtänder, och Tvålen Renfail med hans kala hjässa som en glimmande glaciär ingenting fastnar på ens med ishacka, känslolös psykopati och sovhjärna extraordinarie. Ishacka, som Trotsky, förstår du? Hoppas att du kan din sovjetiska historia och inte låtit ditt sinne förgiftats av kapitalets lögner.

Tror jag skola förtära någon form av föda ity det i min mage uppstått en tomhet, ett sug, som måste tillfredställas om hot om vite i form av smärta.

Och snart så är det vinter.