En vårvind blåser in förändring, en mardröm hemsöker vartenda hörn av din hjärna, som en inbrottstjuv som letar igenom gamla lådor efter dyrbara familjeklenoder att sälja på den… på den fria marknaden. Där står han, nu, älskad av Wall Street och de blodtörstiga barbarerna; bankirerna; han är visst ingen ”tråkig socialist” och han hatar när folk vägrar byta fil, en tillväxtonanerande psykopat med en religiös tilltro på marknaden, varje dag offrar han tiotusentals anställda på marknadens altar, för att tillfredställa denna nyckfulla best som närhelst förtroendet vacklar kan sin kropp plötsligt börja skifta form och struktur som vore det en agiterad Shoggoth. ”Marknaden har alltid rätt” säger han och salen ejakulerar i jubel från de välbeställda psykopaterna, här på NASDAQ, psykopaternas härjningssal numero uno.

Björn Wahlroos heter mannen, och det är för han och hans gelikar som dödsstraffet uppfanns och det är på dem som det mest effektivt brukas, och det snarast nog, för annars lär dem nog förgöra jordelivet inom något hundratal år. Han vet i sitt mörkblåa hjärta att marknaden är ”den största skapelsen på jorden och vad livet handlar om”, här finns ingen plats för evolutionsteori eller ens förryckta religiösa vanföreställningar; här rör sig bara strömmar av pengar fram och åter, här har man orgier med valutor i högar och billiga horor för att maximera intäkterna, ingenting slösas, allting är investering och vinst, återbäring, aktieutdelning.

Fjortisar sitter nu även i riksdagen; hjärndöda moderatavskum, ungdomliga idealistjävlar som också dem ejakulerar högan sky när marknaden nämns; dess automatiska korrigeringar, Milton Friedman, Hayek, kanske till och med Friedmans än sjukare son får vara med på ett hörn, anarkokapitalism, friheten; staten det är ondskan och det enda som kan utöva någon form av tvång; kapitalets väg, det är frihetens väg, så sluddrar han på, spyr ur sig vidriga floskler med en väldig fart, och går sedan hem för att betitta förkastliga televisionsprogram såsom ”Yes, Prime Minister”, som han så mycket gillar ity det har den rätta liberala humorn; sedan läser han kanske tidningen ENTREPRENÖR, där han får smaka goda liberala bracklögner i noga tilltagna doser, varefter han avslutar med ett glas dyr Whiskey och ett par sidor av den idiotiska brackhumorboken ”Så Sänkte Jag Sovjet”. Han ber så till marknaden för större välstånd och mer succé på börsen, och säger sina tack till de stora marknadsmessiorna där ute som möjliggjorde denna samhällsordning; privat egendomen, det är allt vad vi har att tacka för allting, det är bra, det tycker han, och får stånd av blotta tanken på Ayn Rands åldrade nunna som ruttnar bortglömd på en bor i en övergiven sjukhuskällare någonstans på andra sidan Atlanten.

Hjärndöda liberaler lobotomerar med lokalbedövning l–de fanskapen slutar aldrig, dem fanskapen ger sig aldrig; deras sjukdom sprider sig i samhällskroppen. Den enda vägens politik är att storma palatset, göra med borgerskapet som gjordes med den ryska tsaren och hans undersåtar och familj 1917. I Afghanistan drar nu svenska soldater runt och begår krigsbrott, jo, själva närvaron allena är krigsbrott i sig; och när det väl så händer att någon svensk ditsänd stackare tillslut dör, får man hoppas att Carl Bildt den fula slippriga dryga röven får stå och se dum ut i TV, och att folkopinionen ännu mer svänger emot honom och hans fula glasögon, han och hans sjuka fru.

Nej, upp mot väggen med dem, up mot väggen! Exekutionsplutonerna måste göras redo, dessa avskum, dessa kriminella avarter av det värsta slaget, upp mot väggen med dem! Låt dem stå där och huttra i kylan så ser vi nog tillslut att dem är ynkryggar som vi alla andra, och alla dessa förbannade entreprenörer är blott sjuka parasiter som dyrkar sig själva. Dom må runka till spegelbilder av sig själva dag och natt, och dem må ha övertygat sig själva att dem äro allt välstånds själva kärna, men det gör saken på inget vis ackurat. Dom tror att allt som skiter ut är guld, att varje imbecillt infall där dem placerar ytterligare intermediära parasitsektorer mellan diverse industrigrenar, producenter eller distributörer är någonting viktigt, som ej utan varas kan. Deras satans städfirma kan gärna försvinna. Deras jävla jobbcoacher, familjebutiker, överflödiga stormarknader, externa köpcentrum, modedesignerfirmor, modellagenturer, bemanningsföretag… behövs inte. Ut med dem, ner med dem i gyttjan, in i elden, blivo till aska.

Rensa ut i moraset, dränera träskmarken, uppror; revoltera, förkasta dessa ondskans axelmakter, de som över allt sitta, dessa ”demokrater”, brottslingar, kriminella massmördare, Wallenbergsfären, mördarpacket; dom måste stoppas, MUF; Socialmoderaterna och Thomas Bodström i transit till USA: denna välståndsmecka, frihetsfabriken som aldrig sover; och där, mitt bland dödligt tysta förfallna halvtövervuxna betongruiner står han, med blodröda glödande ögon, glödande av satanisk energi, Urban Bäckström, Svenskt Näringsliv på hjärnan, arbetarna måste snarast med vattenkanoner, som poliser mot demonstranter på en gata utanför något konspiratoriskt toppmöte, spola världen ren, spola bort dessa parasiter, de värsta i sitt slag, göra så att världen återigen skiner ren och fräsch, ett glatt uppvaknande efter en outhärdlig mardröm.