Det talades om giftermål och äktenskap; om fortplantningsritualer och hantering av avkomma; det talades om stoltheten över dessa förkastliga tingestar som ur kvinnan kommo; och hur söta vissa tydligen finna dessa vanskapta illaluktande småbestar. Hur någon i ett barns missbildande ansikte – så definierat som det är av missbildning, bisarra och osmakligt förvridna proportioner – kan se tillstymmelsen till söthet är någonting som tvivelsutan är att oroa sig över. Trots detta faktum finns det mången människa som helt sonika hävdar att känna något annat än kärlek när man med ett nyfött barn bemötas är sinnessjukt och onaturligt. Vad ”onaturligt” nu menar det är så klart lite vagt i vår så onaturliga värld, men dem hävdar helt klart att inte älska barn är att vara sjuk.

Men vad som är riktigt sjukt är att in i denna världen förra ytterligare ett liv; vad kan skapa mera lidande än det, vad kan vara mera oansvarigt? Då tänker jag inte i första hand på något socialdarwinistiskt nonsens om ”överbefolkning”, för sådant är blott strunt, utan ansvaret man tar i och med att föra ett liv in i denna hårda värld, denna äckliga sjuka värld av våld, ytlighet och vidrigt utnyttjande, exploaterande. Dag och natt ett förkastas heder och diskussion för hedonism och enfaldigt våld, dag och natt förevigas äktenskapets pestilens på samhällskroppen i och med alla individer som tar beslutet att i en pseudo-religiös orgie av meningslöst strunt ”gå ihop”.

Tydligen känner dem att utan äktenskapets mjuka plastband som så lätt kan smulas till intet vore deras kärlek inget värd och deras förhållande skulle vara ett stampande på ett rullband åt fel håll. Idiotiskt nonsens lägger sig likt vulkanisk aska över allting, tar sig in igenom ventilationstrummorna, smittar… Banaliteter vältrar som tumlare i vattnet, styggelser från havsdjupets mörkaste hörn reser sig upp i dagsljuset—Äckliga plastiga fjortisar med osmakliga bröstförstorelser och uppsvällda osunt vittrande läppar har aldrig fått lära sig att hålla käften.

Jag hade en förunderlig dröm. En kväll var nyhetsprogram på av någon anledning, och det talades om någonting bisarrt som ägt rum långt borta, på andra sidan jordklotet; i Argentina, därifrån spred sig en gul dimma långsamt över allting, och hur från alla trakter denna dimma sänkt sig över all kommunikation upphört. Som ett moln av giftgas spred sig denna dimma långsamt över allt större delar av jorden, i panik köpte folk här och där syretankar och gasmasker som dem hoppades skulle skydda dem från detta fenomen.

Ett tag senare hade dimman lagt sig över merparten av Nord- och Sydamerika, och det rörde sig nu över haven i båda riktningarna.

Det var en tidig kall morgon och av någon anledning fann jag mig själv väntandes på bussen någonstans i ett område från sjuttiotalet med låga tvåvåningsradhus och vidriga gula små lägenhetshus om två-tre våningar med fula röda dörrar; här och där fanns enstaka parkeringsplatser spökligt tomma och det rök om varje utandning som det alltid gör en skamsen kall höstmorgon. Det fanns lekplatser här och var som tydligen byggts om för att tillfredställa imbecilla EU-direktiv som man så ofta sett; det var en ganska vacker morgon allting sammantaget, med solljuset rent och klart och med en drucken sömnighet i den fuktiga luften; om det nu inte var för den ohyggliga vaniljgula mardrömmen som bredde ut sig likt en tropp dödsbringande bombplan från Det Stora Landet Västerut; vingar breda och tveksamma och med näbb som en mordisk örn rullade den monstruösa dimbanken fram.

Den suddade snart ut hela horisonten och tornade upp sig som en våg, tusentals meter hög, och snart kom den flytande över hus och väg, gul som en sandstorm i Sahara; och med en älskares omfamning omgav den allt som stod i dess väg.

Perspektivet förändrades och det hela tedde sig som ett spel; här och där låg roströda syretuber som man tvangs nyttja för att hålla sig vid liv, samt någon slags ammunition för ett energivapen av tveksam nödvändighet. Marken var sprucken och uppriven och i dimman använde man ett par specialglasögon för att se bättre; och dimman hade försatt vissa människor i sömn, andra hade dött, och en del hade förvanskats till blodtörstiga zombier och andra… hade muterats till bisarra råttliknande varelser. Råttliknande och råttliknande… Dem var inte stora, kanske hälften så höga som en människa; säg en meter eller så; dem hade vad som liknande uppochnedvända hundhuvuden, med tomma svarta ögon, reflektiva som speglar sittandes på fel sida om den långa munnen, vari skymtade oproportionerligt stora brunfärgade tänder. Deras kropp var halvt mänsklig; som avkomman från en leversjuk anorektiker och en skabbdrabbad rabiessmittad hund på väg att bli hårlös, vars pose tedde sig som den försökte imitera den dinosaurie. Dessa vidriga kreatur hade långa ihoprullade naglar på sina vidriga händer som täcktes av sparsamt växande gula hårstrån, och på fötterna hade de sex långa klor; varav de två innersta var formade som ett U och nästan mötte varandra vid spetsen.

Någonstans hade någonting okänt störtat ned från himlen, kanske från rymden, till marken och grävt djupa hål; kratrar som fortsatte likt betongtunnlar nästan rakt ner i marken, och någonstans korsade dessa tunnlar en tunnelbana, markerat av hängande bråte från ett tåg och elledningar som hängde likt argsinta ormar, fräsande och spottande ljusblåa blixtar. Som om från himlen fallit tunnelborrmaskiner av ofantliga proportioner som grävt sig rakt igenom planeten, blottat dess inre och släppt ut dess giftiga ruttnande kadaverstank–