Det finns monster.

Jag har sett dem. Jag ser dem hela tiden. Dom bor där i mörkret om natten bakom buskagen. I skuggan av träden och under jorden. Man kan höra dem ibland, hur det prasslar i mörkret och hur dem andas, sniffar i luften, vädrar doften av byte. Klickandet av deras bestialiska hovar. Deras yttringar, gutturala skratt som börjar som sura uppstötningar och slutar i den makabra, helvetiska fördömmelsens blasfemiska fnitter, ett hästlikt gnäggande. Ibland kan det till och med låta som om det är tal som kommer ur deras munnar. Stön, gnällande nasala toner ekar mellan husen till ackompanjemang av spritflaskors klirrande.

Människor försvinner. Tusentals människor varje år försvinner och hittas aldrig. Du kanske tror att det är självmord, kidnappningar, olyckor, där kropparna spolas ut i havet, sjunker och försvinner.

Inte.

Det är monstren.

Dem finns. På riktigt.

Och jag har bevis. Jag har fångat dem på bild. Titta. Behöver jag säga mera?



Monster. Dem finns. Var försiktig.