Staden sover. Det kanske är därför den är så tyst. Vad som försiggår inom, bortom, alla fördragna och mörklagda fönster är det nog ingen som vet. Innanför varje vägg ett privat universum, isolerat och instängt, hemlighetsfullt lockande; där utspelar sig drama, enfaldiga och intetsägande, tjafs som inte betyder någonting; för planeten fortsätter spinna vidare längs sina bana runt solen som sakta förbrukar sig själv. Men inatt, inatt är det inte som det brukar. Skratten har tystnat, alla lamporna har släckts, bara månens kalla gråblåa sken belyser min väg fram. Stadens centrum är öde, intet ett ljud hörs, inte ens djur. Ingen fågel kan skådas korsa månskärvan som ofullständigt hänger där uppe i ensamhetens vida firmament.

Ett köpcentrum, portarna står vidöppna och inbjudande som om någon glömt att stänga till. Det är automatiska dörrar. Något ligger i endera hörnet, tegelstenar ser det ut som, och håller dörren öppen; det är mörkt där inne, men det verkar vara en enda röra; högar av matprodukter kringspridda, potatisgratäng kladdat på väggarna. Det luktar konstigt, en vedervärdig stank, en putrid odör; någonting mustigt och köttigt som framkallar obekväma känslor från själsliga djup jag ej visste fanns. En primal rädsla bubblar upp från dessa abyssala gravfuktiga djup, något jag inte kan sätta fingret på, jag skyggar iväg, och vänder mig så mot restauranten på andra sidan gatan; på en vass bit glas i den krossande rutan en mörk våt fläck, ett färgstänk – om än månens sken inte låter mig se just vilken – och visst måste det vara blod, det är det enda jag kan tänka, det är blod på det där fönstret.

I den öde stadens gränder regerar tomheten som en tyrannisk kunglighet; kejsaren som blodtörstigt beordrade sina undersåtar att begå bestialiska handlingar och sedan ta sina egna liv; i staden precis som i mitt huvud ekar en ofantlig tomhet vars påtaglighet tycks växa och expandera som en porös slemmig mask nyss uppkrupen från det svavelluktande urträsket.  Ett tryck vilar över allt i denna världen, en obestämd och förryckt rädsla som förhindrar mig från att skrika ut, att ropa efter hjälp.

I den gamla stadsdelen, bland kullerstensgator betäckta av blod som reflekterar månens resignerade skimmer och alla miljarder stjärnor som ter sig mer som ogudaktiga missbildade monstras dissekerande glosögon, går jag så ned, och når till slut vid gatans slut ett stort rött hus, en före detta herrgård från 1875; och där inne är lampor på. Upp mot huset längs uppfarten går jag så, gruset knastrar under mina bara fötter (vart är mina skor?), och allting känns så kallt och avlägset. Ett ljud kommer där inifrån, någon spelar vederhäftigt ett piano, dystra och uppgivna klanger resonerar genom huset då jag stiger in i; ljuset kommer från olje- och gaslampor uppsatta längs väggarna, reliker från förr.

I vardagsrummet, framför pianot, med sina smala graciösa fingrar dansande galant över tangenterna i överjordisk harmoni, sitter han och ler mystiskt som om det var det enda han var menat göra. Hans fagra guld-bruna ögon vändes mot mig när han känner av min närvaro och håret reser sig i nacken; det är som att stå framför en gudomlig domare, en enmansjury som snart skall förkunna om man lever eller dör. Det känns som om golvet under mig försvinner och jag svävar bort i drömmars töcken, och han ser, ser rakt in i mig, in i mitt nakna huvud ser han varje hyllrad, varje spaltmeter, varje fördold hemlighet är för honom bara godisråttor och salta nappar, han slickar sig om munnen, hans tunga som en orm slingrandes. Så slutar hans tragiska melodier strömma, han reser sig från pianot upp och fnissar, knycker på nacken och hans lena blonda hår vilket till strax nedanför axlarna nå kastas bak frappant och det känns som om ingenting annat man någonsin skulle kunna se kan mäta sig med denna blasfemiska eufori som härmed infinner sig.

I djuriskt begärs rus finner jag mig själv då han kommer fram till mig och hans långa fingrar snuddar vid min kind i ömhetens kärleksfulla karess, som ett barn inför Disneydags faller jag på knä och tar i hans hand och kysser den, tungan utmed varenda por, varenda ojämnhet, varje mikroskopiskt hårstrå som en elektrisk urladdning; blixtar ljungar framför mina ögon.

”Jag har väntat på dig”, säger han så med en röst så len som en nytvättad minigris, och jag kan inte förmå mig själv att förstöra stämningen genom att yttra ett ord. ”Du behöver inte säga någonting”, fortsätter han, ”jag vet allting. Du skall bara följa mig.”

Och dyrkans objekt beger sig ut den väg jag kom, och maktlös inför dessa utomplanetariska krafter kan jag inget göra, jag går efter; och månens ljus spelar en galen älskares symfoni i färger i hans anlete, varje sekund av väntan, år efter år av väntan, allting var för denna minut, denna sekund, dessa fantastiska förnimmelser rättfärdigar varje timme av uttråkan och längtan som slösats. Någonting ondsint är ändock uppenbarligen i görningen, för nu är staden inte längre tyst; djävulusiska demoner flyger i luften med läderartade vingar och skriar likt blodtörstiga reptiler från förhistorien, och från husen hörs dova smällar och skrik hemsökta av de mest vämjeliga undertoner. Gatorna är nu inte bara blodbesudlade, det ligger döda kroppar här och var, och levande ljus har satts upp i gatlyktor och deras dallrande lågor fyller mig med ångest.

Men bestarna som rör sig utanför ljuskretsarna rör inte oss där vi går, och han tycks oberörd av dessa odjur. Vi kommer fram till en park där någonting enormt tornar upp sig, tiotals våningar, över varje byggnad i staden, nästan vertikalt, en brant pyramid av osammanhängande komposition; vid dess fot brinner i ring en serie orange eldar. Han stannar upp och vänder sig mot mig. Säger intet. Någonting i hans ögon skrämmer mig. Så vänder han sig mot tornet, vars topp nu avtecknar sig mot månen; här och var sticker grenar ut, det är som en sinnesrubbad majbrasa, Walpurgisnacht; men något är fel, det är inte grenar, det är armar och ben som i bisarra positioner skjuter ut som skott, det är stadens fördömda innevånare hoppackade i ett motbjudande fängelse av döda ruttnande kroppar vilket resa sig trettio våningar av blod och kött. Därinifrån köttberget hörs gnolande gråt, skrik och skrän, ekande genom natten, förryckt musik spelad av mentalpatienternas störda orkester.

”Det är bara vi kvar,” säger han, ”bara du och jag. Allting annat är borta.”

Det vattnas i hans ögon, och mina egna blir suddiga, dimsyn av tårarna som börjar flöda i ett bisarrt utlopp för den ohämmat härjande chocken som byggts upp av de vedervärdiga övergrepp jag nu i den kalla sommarnatten beskådat, och jag ser hur han står där och hur alla skräckinjagande morbida scenarion runt om oss upplöses, och vi svävar genom universum, långt bort från denna rykande planets alla oegentligheter, dess brutala oförlåtliga övergrepp, bara vi två, vi rör oss som naturens nycker genom den interplanetära etern, mot det avlägsna pipandet från en avlägsen konstellation…