Bilen svänger och så ned för en avtagsväg, smal, längs vilken växer stora ekar och almar om vartannat, en gammal herrgårdsallé, uppfarten till en stor villa ägandes av någon bortskämd borgarättling. En skylt, ett namn, ett familjärt namn, jag har sett det förut, ett obekvämt barndomsminne för alltid inetsat i hjärnan. Det är mörkt och nattdimma ligger gles över hagar och fält vi passerar förbi i en liten röd bil vars säten sticker mot häcken som en stickad tröja vilken var en present från en elak och förvirrad farmor miljontals jular i det förgångna. Ett vägkors framöver, vi passerar den öppna ytan och finner oss på en nyasfalterad väg betydligt bredare än allén; på dess högra sida en jordhög, en vall, ljudbarriär för att skydda något bostadsområde; och så ett kors till, vi tar av åt höger, och där mot en bakgrund av en mörk skog uppenbarar sig rader av hus och gatlampor giftigt orange, och minnena strömmar in som en tsunami från ett asteroidnedslag, brutalt och ovälkommet.

Det är barndomens residens, fast förvridet, förändrat; husen står tätt på ett vis inte alls särskilt svenskt, och där, mitt i alltihopa, något bisarrt tempel med pagodatak, och precis intill, helvetets förgård, Skolans gula tegelbyggnad, en skylt som lyser i natten, EXPEDITION. Jag ser hans slitna ansikte framför mig i samma ögonblick, hans vidriga röst som ekar på nationaldagen där han hyllar Sverige och sedan skall leda eleverna i sång, du gamla du bortgångna nord, skolans alla Nazister öppnar sina munnar och skriker något ohörbart--

Längs gator far bilen så fram, förbi minnenas hus och lagerlokaler; små femtiotalshus, byggda av strävsamt folk som sökt sig ut från staden, röda tegelfasader, väl tilltagna tomter och robusta dörrar, den svunna efterkrigstidens socialdemokratiska anda nästan påtaglig nog att fingras på, ljust där inne, ljummet gult ljus som sprider sig ut i den kalla sommarnatten kärleksfullt, och där, någonstans mellan alla hus vi passear, där ser jag ett minne från förr, inte alls heller välkommet, och så frågar en röst:

"Olkim?"

"Olkim," svarar jag. "Det är Olkim."

Och så stannar bilen och jag går ur, det är sportplatsen, fotbollsplaner intill varandra och så där elljusspåret, samma orange apokalyps som överallt annars häromkring, och där, där kommer han gående igen, och jag minns den gång jag rev den lille fan på halsen när vi bråkade om någonting löjligt och patetiskt, andra skolåret, oj, det var länge sedan nu, det känns som ett helt liv har passerat förbi.

Så där står även Christer, med sina överdrivet muskulösa och lite fläskiga armar, självutnämnd "redneck", lantis extraordinarie, han pekar på den andra figuren som kommer gående och skriker.

"Olkim, din jävel, det var länge sedan!"

Dom ser inte mig.


I ett hus länge bort står en dörr på glänt, intill ett garage. Jag tittar in, och det är någon där inne, jag ser hela vägen in till köket, där någon står och slipar en sko. Han känner av min närvaro, det är en äldre man, sliten och gråhårig, ansiktet fullt av tjocka linjer, ögon nedtygnda och resignerade av ålder. Han ser ut som han vore en träslöjdslärare, besutten av ett perverst och förryckt ideal av maskulinitet är han nu fast i ett liv där han inte kan sluta slipa, hamra, hugga, slå, ens efter sin pension. Hela sitt liv för intet gott, och nu, kan han inte sluta, för att sluta är att erkänna för sig själv att han blivit missledd, lurad, och det kan han bara inte göra, inte nu, inte efter de sjuttio år han slösat på att göda det system i vilket han redan som ung kom att bli en del.

I sommarnatten som aldrig riktigt blir mörk porlar bäcken vid skolan som den gjort i otaliga år, enda sedan den grävdes för att vattna de många fälten runtikring otaliga år sedan, i en värld annorlunda men ändå genomsyrad av samma struktur under samma ruttna firmament.