Det kan inte vara senare än middagstid och redan ligger solen nedanför horisonten. Mörkret har redan brett ut sig och allting känns som en vinterkväll så när som på det faktum att det inte är särskilt kallt just för tillfället. Det är ingen snö någonstans. Se där, där står den där sluddrande typen med sin bandyklubba, och han pekar upp med denna mot en best till buss, en dubbeldäckad monstrositet med någon turistbyrås logotyp på sidan.

En äldre man med slitna rynkor sitter bakom ratten, han är nog en Japan, för det här är tydligen Japan, och från busstationen rullar vi ut, chauffören, som talar tydlig engelska, säger att vi skall söderut. På lent asfalterade motorvägar förbi skyltar för mot och rastplatser rullar vi, och snart är all annan trafik som försvunnen. Det börjar snöa, eller det ser i alla fall ut som snö som faller där ute, men när vi efter en tunnel tagit av från motorvägen och svängt upp utanför en grind till en brinnande flottbas över vilken vagga den förkastliga och rättmäteligen bespottade Förenta staternas vedervärdiga stjärnbaner till flagga, och när samtliga passagerare stigit av och vi rört våra skor i snön märker vi att det är ingenting annat än vulkanisk aska.

Blixtar ljungar från himlen och så när hela världen av gatlyktorna färgats vämjeligt orange så uppenbarar sig i landskapet av blixtarna illuminerat de höga ventilationstornen från en kärnkraftsstation, röda och vita med blinkande ljus som flygplansvarningar; och bortom denna syn spyr en vulkan ut aska och från de mörka gasmolnen som vältrar sig som bymoln gör om sommaren i något kolliderande frontsystem skjuter då och då fram glödande lavabomber och ned för slutningar rullar mullrande och tungt pyroklastiska flöden och chauffören, nu ganska orolig, säger att vi måste ha åkt åt helt fel håll.

Och när jag från dröm vakna, utanför mitt fönster faller snö...